Hej & Tack!

Det är många månader sedan Kotten blev vår Viktor och nu är vårt Kenya-äventyr över för denna gång. Därmed ska bloggen Kotten B. slumra in. Vi har så mycket att vara tacksamma för. Vi har blivit föräldrar till en helt underbar liten kille på ett fantastiskt sätt. Vi har fått bilda vår familj i lugn och ro under en nästan åtta månader lång sommar i ett fascinerande land som för alltid finns i våra hjärtan. Vi har lärt känna många människor som vi aldrig kommer att glömma och några som kommer att fortsätta vara mycket betydelsefulla framöver. Utöver allt detta har vi haft den stora förmånen att känna starkt stöd i med- och motgång från familj, vänner, släkt, grannar, kollegor med flera. Det engagemang ni har visat och den omtanke vi har fått inför, under och efter vår tid i Kenya har varit ovärderlig(t). Även om det stundtals har varit läskigt att inse att så pass många har följt vår blogg är vi väldigt glada för allt visat intresse. Tusen tack till trogna och sporadiska läsare. Nu säger vi hej i detta forum. På återseende någon annanstans någon annan gång - kanske när skrivklådan tar överhanden;)

Fix och trix

Behovet av diverse fix och trix kom som ett brev på posten när vi klev in genom dörren på hemmaplan; säga upp adressändring och reseförsäkring, hantera telefonabonnemang, se över internetåtkomst, installera bilbarnstol, barnsäkra köket, serva luftvärmepump osv. Vi har också bokat in ett besök på den förskola som Viktor har fått plats på till mitten av hösten, laborerat med vår föräldrapenning, träffat våra respektive chefer, köpt en ny säng och monterat upp en välbehövlig garderobsvägg men högst prioriterat är den uppföljning vi behöver göra av adoptionsprocessen. Vi har:

• ansökt om och så småningom fått ett svenskt personnummer till Viktor
• haft kontakt med barnavårdscentralen
• varit på besök hos en barnläkare och ska imorgon på provtagning
• haft familjerättssekreteraren från socialkontoret på hembesök
• lämnat skriftliga svar på frågor som ska ligga till grund för den första av sju återrapporter till Kenya
• tagit familjebilder som ska ingå i återrapporten
• lämnat information om vår Kenya-vistelse till vår adoptionsorganisation
• förberett ansökan till Försäkringskassan om så kallat adoptionsbidrag

På onsdag börjar Erik jobba. Innan dess ska vi passa på att få kvalitetsfamiljetid!

Första veckan

Det är en vecka sedan vi kom till Sverige och vi njuter av att vara hemma. Här finns alla som betyder mest för oss, här finns frisk luft, skog som går att röra sig fritt i och mängder av saker som bara fungerar.

I huset uppskattar vi alla eluttag och att vi kan använda dem utan adapter, att vi kan fylla frysen utan att behöva tänka på troliga kommande strömavbrott, att vi kan få både jättevarmt och jättekallt vatten i kranarna, att det inte gör något om Viktor råkar ta en klunk i duschen, att vi kan krypa ned i sängen utan att behöva dra myggnätet över den och att vi inte måste torka upp spillda smulor eller droppar ögonblickligen för att undvika myrinvasion.

Under första veckan har solen har strålat på oss fram till igår då gråa moln framåt kvällen släppte stora snöflingor som lämnade ett gnistrande vitt vackert täcke på marken. För Viktors skull har vi mest varit hemma i och utanför huset; packat upp väskor och flyttlådor, krattat löv och sopat sand, njutit av tystnaden och suttit i uterummet och ätit sådant vi längtat mycket efter (t.ex. korv stroganoff, lax, leverpastejsmackor, ost och semlor).

Vi har haft flera mycket uppskattade besök men försökt begränsa mängden social aktivitet för Viktor eftersom intrycken ändå har varit många och eftersom de stundtals har gjort honom frustrerad och arg. Miljöombytet tog på krafterna för oss alla tre och vi har varit väldigt trötta men nu känner vi att vi har börjat landa. Vi landar hemma efter åtta innehållsrika, avkopplande, lärorika och underbara månader i Kenya.

Vägen hem

I torsdags kväll satt vi lätt sommarklädda i uppskattat sällskap under Nairobis stjärnklara himmel och åt riktigt vällagad mat på den omtalade restaurangen Talisman. Det var inte meningen i förväg men det kändes lite som att vi firade och det var en mycket lyckad avslutning på vår tid i såväl Nairobi som i Kenya. Under natten till fredagen fick Viktor feber - närmare 40 grader mätte vi upp när vi vaknade. Vi petade i honom kenyansk paracetamol och Erik stannade med honom i lägenheten när jag uträttade våra sista ärenden innan avfärd. När vi åkte mot flygplatsen framåt kvällen hade Viktor sovit sammanlagt sex timmar under dagen vilket gjorde oss lite nervösa att han inte skulle kunna komma till ro under nattflygningen mot Europa, men han var pigg fram tills planet lyfte vid 22.40 och somnade gott och nära feberfri en stund därefter.

Innan vi lämnade Nairobi fick vi visa våra handlingar kring adoptionen och svara på några inte alltför komplicerade frågor kring vår familjekonstellation dels vid säkerhetskontrollen och dels vid gaten. Lättnaden var stor och leendena breda när vi gick in genom flygplanets öppning. Vi hade klarat av all granskning! Vi var på väg hem!

Trots att vi frös en del under flygturen reagerade vi på hur påpälsade alla runtomkring oss var vid mellanlandningen i Amsterdam. Själva hade vi ju bara timmar tidigare dragit på oss långbyxor för första gången på månader.

På svensk mark!

Med hjälp av russin, juice och barnvänligt pyssel i handbagaget passerade de sista timmarnas flyg mot Stockholm relativt smidigt. Enligt ambassaden i Nairobi skulle Viktors provisoriska pass tas ifrån oss på Arlanda men där fanns ingen kontrollant som noterade vår ankomst. Vi och vår cirka hundra kilo tunga packning möttes istället av två härliga vänner med varma kramar, en stor svensk flagga och en lånad bilbarnstol. På vår gata såg det mesta ut som vanligt. Hemma, vi är hemma nu!

Strax flyger vi!

Mycket nära nu!

Vi har varit lite oroliga att vårt alternativa CoC-intyg (numera översatt till engelska) inte skulle duga i de kvarstående instanserna men i morse kunde vi hämta ut Viktors pass på svenska ambassaden och därefter visa vår digra samling dokument för en barsk kvinna på Immigrations Office. Hon slängde flera skeptiska blickar på vår lilla familj men satte till slut en utresestämpel precis där vi behövde den. Puh! Det enda som nu skulle kunna hindra oss från hemresa är flygplatsens kontroller. Vi är mycket nära nu...

Smått & stort i Nairobi

Det har gått två veckor sedan vi kom till Nairobi. En del av vad vi har haft för oss har redan framgått men vi har även:

• Sprungit på vår svenska kompis A:s kompis S mellan brödhyllorna längst in på Nakumatt.
• Åkt rutschkana utanför Gertrud's Children's Hospital där vi fått proffsig hjälp för att bota Viktors kliande utslag.
• Letat upp en femtiometersbassäng vid Nyayo Stadium men avstått från ordentlig simträning och avstyrt Viktors bad efter att ha besökt de äckligaste omklädningsrummen vi någonsin sett.
• Suttit alldeles för många timmar i taxi.
• Spelat daglig familjefotboll på parkeringen där vi bor.
• Besökt den plats som finns med i historien om Viktor innan vi blev familj.
• Fått ett hjärtligt mottagande och väldigt god hjälp i receptionen på Viktors barnhem. 
• Andats in för mycket avgaser när vi tränat backintervaller utmed vägen utanför området där vi bor. 
• Varit på mysig söndagsutflykt med Diani-grannar för att mata giraffer på Giraffe Center och fika i Karen Blixen Coffee Garden.
• Prutat ordentligt på massaj-marknad.
• Lärt oss att inte åka till en ambassad utan att ha bokat ett möte i förväg.

Några punkter kommer att tillkomma men vi har rimligtvis inte lång tid kvar i Kenya.

Vasaloppsförmiddag

Målbilden om en Vasaloppsfrukost i Sverige uppnådde vi inte men vi hade en mysig Vasaloppsförmiddag tillsammans med Sveriges radios Sportextra i ett tjugosju grader varmt Nairobi. Eftersom vi är två timmar före svensk tid i Kenya nu under vintern så vi hann med en hel del redan innan starten gick i Sälen; ha sovmorgon till 07.40 (rekord?), äta yoghurt som skulle smaka ananas, räkna till tio en himla massa gånger (Viktor gillar det skarpt), konstatera att smutsig vit tvätt blir mindre snarare än mer vit av lägenhetens skröpliga tvättmaskin, följa ett halvmarathon från tvättstugebalkongen, lyssna till en ljudlig gudstjänst och betrakta en stork från sovrumsfönstret. De tre sistnämnda punkterna får vi utveckla något.

Från halva lägenheten ser vi små delar av den trafikerade Mbaghati Way. Ett par timmar i morse var vägen avstängd i ena riktningen för att tävlingen First Lady's Half Marathon gick av stapeln. Vi ser sällan någon som springer för tränings skull men denna morgon deltog mer än 20 000 personer i ett lopp på Nairobis cirka 1 700 meter höga höjd. Deltagarna var betydligt mer påpälsade än vad vi skulle ha valt att vara och nästan alla bar en lila t-shirt över sina långärmade träningsjackor. Det var en mäktig syn. Mellan vårt hus och vägen ligger en stor protestantisk kyrka. En gudstjänst drog igång och kraftfull, stämningsfull sång vällde ut genom de öppna fönstren. När vi tittade däråt såg vi en stork på grannhusets tak. På kvällstid sitter den och dess släktingar/kompisar i toppen av ett stort träd bredvid kyrkan men nu fick vi en mer närgången titt och en känsla av att storken är här för alla nya adoptivfamiljers skull.

Det började glesna mellan löparna och storken var borta en stund innan startskottet gick i Vasaloppet men gudstjänsten pågick i timmar. Musiken tystnade först strax innan förste norrman passerade mållinjen i Mora.

Tvära kast

Så sent som igår eftermiddag trodde vi det skulle kunna ta en månad eller flera innan vi skulle kunna få ut ett COC-intyg eller ett alternativt sådant, men när det närmade sig läggdags för Viktor fick vi andra indikationer. MIA (myndigheten för internationella adoptionsfrågor) efterfrågade en rad dokument samt bad oss skriva ut, fylla i, signera, scanna och återsända en blankett för "ansökan om godkännande av adoption". Eftersom vi för ändamålet behövde en bättre kopia än den vi redan hade av Viktors födelseattest fick det bli en promenad till socialarbetaren på Viktors barnhem i morse och därefter en sväng förbi närbelägna gallerian T-mall för att ordna med inscanning. Strax innan klockan elva fick MIA allt de hade bett om och några timmar senare tog vi emot dokumentet "beslut om godkännande av adoption". Yippie! Det har ofta varit tvära kast under vår adoptionsprocess men denna gång var det vansinnigt välkommet. Frustrationen var med ens som bortblåst!

Det godkännande vi nu har fått ska vara giltigt istället för ett COC-intyg vid ansökan om samordningsnummer som behövs för Viktors svenska pass. Vår spontana tanke var att omgående slänga oss i en taxi för att lämna in passansökan men för det satte fredagarnas öppettider på ambassaden stopp. Familjen B. kommer att vara där när de öppnar på måndag men innan dess ska vi ha en bra helg. Vi önskar er alla detsamma!

Shoppinglycka

Minst en gång i månaden tittade vi in i Sandstorm-butiken vid Diani Shopping Center. Där fick vi en i Diani ovanlig känsla av att vi skulle kunna hitta något som vi ville ta med hem till Sverige men ofta var butikens utbud begränsat och under en lång period över jul - när det faktiskt var lite turister i området - hölls den stängd bland annat för att varorna skulle skickas till Nairobi för inventering. Mystiskt!

Vi har upplevt det lite befriande att inte kunna shoppa i någon nämnvärd omfattning på sju månader och vi har överhuvudtaget uppskattat att inte ha så mycket saker omkring oss i lägenheten i Diani men det gör inte nöjet mindre när väsentliga shoppingmöjligheter plötsligt uppenbarar sig i Nairobi. Igår var vi på Junction Mall och plötsligt stod den där framför mig - den perfekta skinnväskan märkt Sandstorm Kenya och min shoppinglycka var gjord. Nu hoppas jag känslan håller i sig så att Nairobi-vistelsen inte blir alltför dyr och resväskorna inte fler än planerat.

I kläm

Vi och några med oss har hamnat i en märklig sits. I Kenya finns inte längre någon instans som kan utfärda det intyg vi behöver för att kunna få ett svenskt pass till Viktor och resa hemåt Sverige och från svenska myndigheten för internationella adoptioner meddelas gång på gång att de behöver tydligare information från formellt håll om situationen i Kenya för att kunna utfärda intyget i kenyanska myndigheters ställe, vilket de har gjort i tidigare liknande fall. Efter ett antal månader i landet känner vi oss ganska övertygade om att tydlig information kommer att dröja (eller utebli) och var lämnar det oss? Jo, i kläm och med hemresedatum tills vidare okänt. Suck! Vi var ju så nära!

t/r Masai Mara

I fredags bokade vi, i lördags morse gav vi oss av och sedan igår kväll är vi tillbaka i Nairobi efter en mysig tur till Masai Mara. Det hela började intressant. Strax efter att det tolvsitsiga planet hade lyft från Wilson Airport och vi hade pekat ut några djur i Nairobi National Park för Viktor tyckte vi att planet vände över slumområdet Kibera och att det körde tillbaka mot flygplatsen. Mycket riktigt, någon minut senare landade vi och personalen förklarade lugnande att det inte var något fel på flygplanet utan att vi bara skulle plocka upp en man som hade missat avgången. Ombord klev en lugn och leende brittisk herre som vi senare skulle prata mycket med och som just hade kommit tillbaka från Somalia efter att ha medlat i ett gisslandrama. Upp i luften igen och denna gång bar det väster ut mot Masai Mara. Viktor var på ett väsentligt bättre flygarhumör än senast delvis antagligen för att vi såg giraffer och bufflar från hög höjd, för att en flock zebror sprang av den första av tre minimala gruslandningsbanor som vi skulle ned på och för att det låg elefantbajs bredvid jeepen som hämtade oss på vår "station".

Höjdpunkten under eftermiddagens game drive utmed riktigt skumpiga vägar var att bevittna ett lejon som slet bitar av kött från en större antilop. Wow, sa Viktor (antagligen mest för att han fick titta ut genom jeepens öppna tak). På natten sov vi gott på inhägnat område i något som kallades tält men som mer liknande en bekvämt inredd liten stuga med ovanligt god ventilation och generös tillgång till naturens ljud och läten. Tidigt på morgonen bar det av på ny tur för att se djur och efter den hade vi prickat in fyra av big five men fortfarande inte lyckats se någon leopard i Kenya. Det mest minnesvärda denna morgon var flodhästarna som vi fick hoppa ur bilen för att titta närmare på. En av dem visade hela sitt gap i den tidiga morgonens motljus. Tillbaka vid boendet fick vi frukost med guldkant på en brygga vid en liten fiskesjö. Vi försökte njuta men åtminstone Erik och jag frös mer än vad vi har varit i närheten av de senaste sju månaderna. Lyckan var stor när det en stund senare visade sig att just här gick det att få precis så varmt vatten som vi ville i duschen - en lyx vi inte är vana vid.

Hemresan flöt på enligt plan tills Viktor efter en tupplur fick upp all mangojuice han hade konsumerat till mellanmål. Det blev till att byta kläder på två tredjedelar av familjen efter slutlig landning. Tillbaka i lägenheten inbillade vi oss bleka om nosen en stund att det rörde sig om något annat än åksjuka men vi mår fortfarande bra och har startat en ny vecka i Nairobi.

Acklimatisering

Vid ankomst till Nairobi insåg vi snabbt att tiden här kan bli en nyttig acklimatisering inför hemkomst till Sverige. Här kommer en rad olika skäl:

Värmen i Nairobi är inte lika påträngande eller fuktig som den i Diani. På kvällarna blir golvet i vår lägenhet så pass kallt att raggsockorna har plockats fram ur resväskan och när vi slår upp balkongdörren på morgonkvisten väller tillräckligt sval luft in för att det ska kännas behagligt med en tunn långärmad tröja. På dagtid kan vi dock jämställa vädret med det på riktigt fina svenska sommardagar.

Nairobi är en storstad med allt vad det innebär och i en sådan har inte befunnit oss på många månader nu. Vi har snabbt skruvat upp tempot en del och fått vänja oss vid mindre trevliga ting som närgångna ljud av helikoptrar och sirener, mängder av fordon vartåt vi än tittar och därmed tillhörande avgaser men vi har också storögt beundrat moderna skyskrapor, fascinerats av det jämförelsevis rejält utbyggda vägnätet och nära förstummats av utbudet av butiker och produkter att handla.

När vi ser oss omkring i Nairobi och upptäcker många snyggt businessklädda män och kvinnor känner vi ett plötsligt behov av att få lite utseendemässig ordning på oss själva. Många av plaggen i vår packning känns både väl solblekta och väl avklädda här och flip flops med pärlor på är nog vid närmare eftertanke mer kompatibla med strand- än med storstadsliv. Dessutom inser jag att det blir till att boka frisörtid omedelbums efter hemkomst till Sverige.

Även socialt har Nairobi visat sig medföra en nyttig tillvänjning till t.ex. svenskt arbetsliv. Vi var relativt tidigt på plats i den svenska kolonin i Diani och har fått välkomna nya familjer så sakteliga en i taget. På eftermiddagen igår fick vi äran att delta på ett väldigt trevligt kalas anordnat av nordiska adoptivfamiljer i Nairobi och det var många, många nya ansikten (samt några uppskattade väldigt välbekanta). Alla tre i familjen B. trivdes utmärkt men social stimulans kan ta på krafterna för en ovan. I natt har vi sovit som stockar och tur är nog det för om en liten stund ska vi tillfälligt lämna storstaden med destination Masai Mara för en tvådagars safari. Vi återkommer med rapport ifrån den.

Ovan syn för familjen B.

Farthinder?

Förmiddagen tillbringade vi dels i bilkö, dels hos advokaten för att få ut alla handlingar som krävs för de två kommande stegen på vägen mot Sverige och dels på Childrens' Department där planen var att vi skulle ansöka om ett COC (certificate of conformacy) vilket krävs för att få ett samordningsnummer från Skatteverket som i sin tur behövs för att Viktor ska kunna få ett svenskt pass. Mötet hos advokaten var både trevligt och relativt givande men så fort vi klev in genom dörren till Adoption Office på Childrens' Department fick vi ett rakt och helt oväntat besked. Det är ingen idé att söka om ett COC eftersom NAC, kommittén som ska godkänna detta intyg (och som för övrigt godkände oss som potentiella adoptivföräldrar innan vi blev matchade med Viktor), upplöstes i förra veckan och ingen vet när systemet kommer att fungera som vanligt igen. Vi fick - både snopna och lätt bedrövade - ta med oss vår pappersbunt ut från kontoret igen.

Under eftermiddagen har vi försökt hitta konstruktiva lösningar och med hjälp av vår svenska adoptionsorganisation BFA och svenska ambassaden här i Nairobi kommit fram till att vi ska söka om ett alternativt COC från MIA, den svenska myndigheten för internationella adoptionsfrågor. Förhoppningsvis accepterar MIA att utfärda ett sådant intyg och förhoppningsvis accepterar Skatteverket intyget även om det kommer från svenskt och inte kenyanskt håll. Om vi har tur går det fort - kanske till och med fortare än vad ett normalt förfarande för COC skulle ha gjort (säger optimisten i familjen) eller så tar det en hel evighet (som pessimisten uttrycker det hela). Farthinder eller inte det återstå att se.

Sista etappen

I samma soffa efter landning på samma flygplats och taxifärd utmed samma väg som dagen då vi träffade Viktor för allra första gången. Vi är i Nairobi! Vi tar det från början.

Familjen B. gick på en alldeles vanlig morgonpromenad en måndag i Diani Beach. Det var vackert ljus på stranden och för ovanlighetens skull hade tidvattnet lämnat vattenpölar av olika storlek och djup i sanden. Vi släppte ner Viktor från bärselen, drog av honom kläderna och på honom en badblöja. Sen sprang han som en kalv på grönbete mellan pölarna och plaskade, hoppade, satte sig och hällde sandblandat vatten över huvudet. Vi njöt och tanken slog oss att om det här är sista gången på stranden så är det banne mig en värdig avslutning. Viktors mellis intogs efter en stund på kanten till en pöl en bit från vår minimala packning. Det var folktomt flera hundra meter åt varje håll så när som på en ensam kille i blått linne. Jag reagerade på att han gick nära vår hög av kläder men vad jag kunde se aldrig precis intill. När vi skulle gå hemåt var mina solglasögon inte där jag hade lagt dem. De var puts väck! Han tog dem den busen! Trist att vara utan men jaja, tänkte vi. Har vi klarat oss så här långt utan att bli av med något, utan att känna oss otrygga, utan någon värre magåkomma eller annan sjukdom och till och med utan alltför otrevliga möten med babianer så får vi vara glada.

Väl hemma igen hade Erik fått ett sms från vår advokat om att vårt adoption certificate var klart. Vi tittade på varandra i en sekund innan Erik sa; nu kör vi! Någon timme senare hade vi bokat flyg, pratat med hyresvärden, meddelat grannarna och våra familjer samt fått ett halvt löfte om att få hyra samma lägenhet som vi bodde i när vi senast var i Nairobi. Framåt kvällen bjöd vi på bubbel och alldeles för sliskig passionsfruktsjuice i trädgården och trivdes gott i spontanumgänge med grannfamiljerna en allra sista gång. När Viktor hade somnat packade vi våra väskor och fördelade en del prylar åt olika håll. Den största mängden tillföll vår städerska som när hon dök upp i morse blev fantastiskt glad och genast ville att vi skulle ta en bild på mig och Viktor tillsammans med henne i en kavaj hon fått ärva. Gårdagskvällen avslutades med ett jättelångt kvällsdopp i mycket gott sällskap. Halv tio idag vinkade grannarna av oss vilket var fint men kändes en gnutta sorgligt. Gemenskapen på gården har varit värd oerhört mycket för oss.

Några timmar senare visade sig incheckning och säkerhetskontroll på flygplatsen i Mombasa vara alldeles för spännande för Viktor som var helt uppspelt och inte alls ville sova middag efter det. Flygningen blev mindre angenäm med en mycket trött tillika mycket högljudd och rörlig liten son. De sista tio minuterna sov han dock som en stock. På vägen från flygplatsen hämtade vi nyckeln till lägenheten i receptionen på Viktors barnhem. Jag frågade om han kände igen sig. Han svarade; momo? Nej, tyvärr Viktor vi är inte hemma hos mormor ännu. Nu blir det några veckor i Nairobi med omnejd för att få de avslutande handlingarna klara innan vi kan åka hemåt Sverige. Just nu pustar vi ut i en mycket välbekant soffa med tigerrandigt överdrag och känner oss tillfreds med att vara inne på den sista etappen av denna fina Kenya-tid.

Bye, bye Diani Beach!

Startklara

Vår och vår advokats initiala bedömning av när vi skulle få vårt adoption certificate var den tjugonde januari. Eftersom detta dokument medför att vi lämnar Diani Beach började vi i mitten av januari att förbereda vår avfärd. Sen dess har vi skickat med Eriks föräldrar ett antal kilo av vår packning hem, skänkt urvuxna barnkläder, överflödiga leksaker och familjen H:s kvarlämnade barnvagn till det närbelägna hemmet för unga mödrar, börjat betala hyra veckovis, gett vår favoritmassaj en avskedspeng, skrivit listor över vilka bland familjer och personal på vårt område som ska få vad av vår köksutrustning, letat boendealternativ för våra avslutande veckor i Nairobi och så smått börjat packa våra resväskor. Vi är startklara sedan länge men ännu inte på väg. Adoption certificate dröjer men vi är numera inställda på att vi inte ska behöva delta i en ny överklagan för att få ut certifikatet. Vår advokat erbjöd sig i onsdags att kedja fast sig vid dörren till den utfärdande instansen om vi inte fått vårt dokument innan veckan var slut. Vi hoppas för hennes och för hennes övriga klienters (adoptivfamiljers) skull att det inte ska behövas utan att vi ändå får certifikatet inom kort, kanske redan i veckan som kommer.

Viktors lilla ordlista

Viktor bubblar en hel del nuförtiden. Några ord tror vi att de flesta skulle förstå exempelvis hej, tack, bye bye, bajs, bada och bil men andra är det nog lite klurigt att begripa än så länge. Här kommer Viktors lilla ordlista i bokstavsordning:

abil = lastbil

acka = macka
ambo = jambo (hej)

ampa = lampa

ba = banan

bopka = borta

bumpa = rumpa

bä me = bär mig

dosch = dusch

ga ot = gå ut (och leka)

gogo = frukost

got = gröt
hopka = hoppsan

kor = skor

momo = mormor
nana = hjälp mig
oppa = hoppa
pa = apa
ti to = thank you

Pest eller kolera

Kenyansk kvalitet lämnar ofta en del övrigt att önska. 

Brandsäkerhet

På många för att inte säga alla områden är säkerhetstänkandet i Kenya inte lika utbrett eller utvecklat som i Sverige. Här klättrar murare och målare på byggställningar hopbundna av tunna slanor, här fraktas grupper av människor på öppna lastbilsflak och här reagerar vi om vi ser någon som använder hjälm, flytväst eller skydd av något slag. Begreppet brandsäkerhet verkar visserligen existera - det finns två brandsläckare i vårt trapphus - men trots att det inte har regnat ordentligt på flera månader och naturen är torr som fnöske ser vi dagligen skräp eller sly som eldas i vårt närområde. Igår kväll kom elden lite väl nära vårt boende (se bild från taket nedan) och inte såg vi till någon som vaktade den men på något vis slocknade den eller släcktes den innan natten och nu ligger marken bränd men redo för ny växtlighet att spira. Säkert känns det inte men det går oftast bra ändå.

Svett

Vi har tidigare varit inne på ämnet bland annat i domstolssammanhang men idag förtjänar fenomenet svett ett separat inlägg. Erik sprang en lite längre runda än vanligt på förmiddagen och kom hem droppandes utan en torr tråd på kroppen. En timme senare hade han vilat i skuggan och draget mellan husen, tagit en dusch och druckit litervis med vatten då jag hittade honom böjd framför fläkten i vardagsrummet med intentionen att försöka sluta eftersvettas. Vi slår svettrekord gång på gång här i Kenya! Jag, som sällan blir mer än lite fuktig på ryggen vid fysisk ansträngning på hemmaplan, blev nästan rädd för mig själv när jag med ögon svidande av svett såg svettpärlor till och med på ovansidan av låren efter en joggingtur häromdagen. Under lugna promenader med Viktor i bärselen blir både hans och våra magar blöta av svett och det är svårt att få selens vadderade axelremmar att hinna torka mellan användningarna. Även helt utan fysisk aktivitet börjar känslan av att det rinner mellan skulderbladen bli välbekant. Vi får be om ursäkt om vi äcklar någon men det här är vardagen för nordbor på varmare breddgrader.

Ketchupeffekt

Det kliar, det dreglas och det tuggas på allt som går att stoppa i munnen exempelvis simpuffar, tandkrämstuber, mangokärnor och cykeldäck(!). I förra veckan hade Viktor fyra tänder, nu är de snart åtta. Först kommer inget, sen kommer inget, sen kommer allt.

Segt!

Vår advokat menade att det skulle ta en vecka efter adoption order att få nästa dokument - adoption certificate. Nu har det gått två. Hon menar också att tillverkningen av dessa dokument rullar på mer eller mindre som vanligt efter domstolsbeslutet om att så ska ske för snart tre veckor sedan. Vi har fått andra indikationer.

Om vi ska lita på rykten och på uttalanden från andra familjers advokater så är personen som utfärdar adoption certificate hotad med fängelse för vägran att utföra denna arbetsuppgift efter moratoriet om internationella adoptioner i höstas. Det kan vara så att bara de familjer som skrev under överklagan mot att adoption certificates inte utfärdas i dagsläget kan få ett sådant dokument och att vi som inte fick möjlighet att delta i den första överklagan måste signera en ny för att komma vidare i processen. Det finns risk att det dröjer lite till innan vi kommer iväg till Nairobi för att ordna med de avslutande administrativa stegen innan vi kan resa mot Sverige.

Frustrerande är också att flera av våra grannfamiljer får vänta alldeles för länge i ett av adoptionsprocessens tidigare steg. När domaren i Mombasa byttes ut i höstas blev de informerade om att datum för första hearing skulle delas ut först i samband med domstolens öppnande efter juluppehållet i slutet av januari men ännu har inga domstolstider offentliggjorts. Det går allmänt segt i våra juridiska processer för tillfället.

Dianitips

För att inte själva glömma och för att kanske tipsa någon kommer här våra favoritställen för mat och dryck i Diani Beach.

På Sails serveras lunch och middag med finess. Allt smakar bra men det vi uppskattar mest är friterat sjögräs, färskpressad passionsfruktsjuice, halstrad tonfisk och jordnötssmörsglass (eller egentligen alla sorters hemgjord glass).

Även Nomad har bra mat rakt igenom. Där har vi bland annat ätit de godaste pizzorna i Diani Beach och där kan de (normalt sett) blanda drinkar som är värda att åka långt för.

Cave är ett riktigt mysigt ställe när mörkret har lagt sig och det är fri sikt till stjärnhimlen. Det bästa Erik har ätit där är rökt sailfish och chilikrabba. Själv uppskattar jag desserterna, främst fyllda ingefärsflarn. Inga barn är välkomna (så vi har inte varit där samtidigt) men smidig pick-up service ingår.

Vi har testat tre enkla fiskrestauranger på stranden men tycker fortfarande att vår närbelägna Mwaepe fisherman (Martins) nedanför KFI Supermarket är den bästa. Prisvärd hummer, fisk och grillade räkor slinker lätt ned tillsammans med den goda kålsalladen.

När vi vill äta klassisk kenyansk mat går vi till African Pot. Där serveras (lite väl) mättande grytor av t.ex. mutton (fårkött) i rejäla gjutjärnskärl tillsammans med t.ex. ugali (majsgröt - mindre gott), smaksatt ris (vi föredrar kokosris) och/eller chapati (indiskt flatbröd som steks i olja).

Pearly Sands är strandbaren till hotellet Afrika Pearl. Där trivs vi mest för den avslappnade stämningen och för utsiktens skull. Ibland har de goda samosas (friterad minipirog) med fetaost och det finns alltid kall Tusker att tillgå men ofta är utbudet av dryck och tilltugg ganska begränsat.

Kenyaways är det absolut bästa stället att bara vara på. Lunch och grillbuffé är helt okej men vi går oftast dit för en kopp morgonkaffe och kopplar av i soffhörnet till höger.

Havanna Bar vid Baharini Center (Chandarana) är relativt nyöppnat men efter tre besök är vi redo att utnämna stället till det mest välkryddade i Diani Beach. Pulled pork sandwich eller steak sandwich med frasiga pommes frites - ojojoj så gott när längtan efter västerländsk mat börjar tillta. Kaffe på maten är dock bättre att ta på Kokkos Café Bistro på andra sidan Diani Beach Road. Där finns dessutom smarriga bakverk (se nedan).

Lyckliga stunder

Tillbaka efter närmare 40 timmars strömavbrott, allmänt internetstrul och ovanligt välfyllda trevliga dagar vill vi rapportera om helgens höjdpunkt - söndagskvällens behagliga livemusik på stranden; fullt med folk, vackert ljus, annalkande tidvattenvågor, sand i vår första Tusker (kenyanskt öl) på länge, blöjbyte med utsikt över publik och hav, barnvagnspromenad hemåt på minimal strand och en avslutande riktigt god pizza. En av många lyckliga stunder på kenyansk mark!

Kalas!

På barnkalas med vårt eget barn - en härlig känsla. I trädgården hade det dukats upp färgglada godsaker och i vinden vajade många ballonger. Sida vid sida satt barnen ovanligt tyst och stilla, antagligen förvånade över möjligheten att äta kakor till mellanmål och antagligen förbryllade över föräldrar som gömde sig i bakgrunden med kameror. Efter födelsedagssång och ett par tuggor pannkakstårta var majoriteten av de små iväg igen för att köra bobby car, putta på trehjulingen, göra kullerbyttor eller kolla till vakten. Viktor trivdes fint med en stor chokladfläck och lite juice på magen. Det var en mysig eftermiddag. Grattis V som fyllde tre!

Konsten att transportera

I det sena eftermiddagsljuset glider en motorcykel förbi på den gropiga grusvägen. Bakom mannen som kör sitter fyra barn i storleksordning. De håller lätt i varandra och hälsar glatt på oss; jambo! En stund senare passerar vi en man som leder en cykel som knappt syns eftersom tio rejäla trälådor har surrats fast på och vid sidan av pakethållaren och en elfte har fästs i ramen. Lådorna är tomma men lukten avslöjar att de tidigare innehållit fisk.

Efter dryga halvåret i Kenya upphör vi inte att förvånas över vad och hur mycket som går att transportera med ett enkelt fordon.

Vi har bland annat sett två fåtöljer och en soffa fraktas på taket på en tuk-tuk, en hög trave kartonger med ägg färdas fort på ojämn väg bakom en mc-förare, tunga stålrör släpas efter en motorcykel, smala mycket långa trädstammar förflyttas snett lagda mellan en cykels styre och dess pakethållare och en stor låda fisk där fenorna på de övre exemplaren guppade i takt med den ansträngde mannens trampande på sin cykel.

Vi har också fått erbjudande om skjuts med en motorcykel när vi var fyra vuxna som förflyttade ett antal väskor och drog två barn i varsin barnvagn. Även fördelat på två eller flera motorcyklar skulle det kunna ha blivit en intressant färd och en uppseendeväckande syn för omgivningen.

Det vi blir mest imponerade över är dock kvinnorna som med stolt hållning bär vad som helst på huvudet. Ju tyngre desto mer långsamt men fortfarande lika vackert.

Fruktfrossa

Jisses, vad gott det smakar med allehanda kenyanskt odlade frukter för tillfället; solmogen ananas, söt och mjuk men ändå fast banan, saftig passionsfrukt och så kronan på verket - alla olika sorters fantastisk mango. Sedan vi hittade en ny grönsakshandlare när vi behövde 17 lagom mogna apple mangos till nyårskalaset har vår konsumtion av frukt och grönt ökat radikalt. Bara anblicken av de välfyllda hyllorna gör mig lycklig och den fina servicen inklusive bärhjälp till fordonet eller barnvagnen vi har anlänt med gör att vi åker/kör vidare med breda leenden på läpparna. Idag gav killen som hjälpte oss Viktor en purfärskt pressad juice i ett engångsglas med sugrör och så var även sonens lycka gjord. Detta kommer vi att sakna när vi flyger hemåt Sverige!

Babblarna

Mitt i en utläggning bestående av ord, potentiella ord, ljud och läten kommer det: "Babba, Bibbi, Bobbo, Dadda, Diddi, Doddo". Ordningen kan variera och ibland blir det tre, fyra eller fem av sex möjliga men det råder ingen tvekan om vad Viktor menar. Han tänker på Babblarna. Vi hörde talas om dem i höstas och nu har Viktor inspirerats av några av grannpojkarnas fascination för de färgglada figurerna i fina former. Max tre gånger per dag trycker vi på play men många fler gånger än så kör vi dansen: "trampa och stampa och snuuuurra och gunga". Babblarna får Viktor och (än så länge) även mamma på gott humör.

Utflyktsdagar

De senaste två onsdagarna har vi tillbringat tillsammans med vår grannfamilj vid ett litet vackert floddelta intill Kongo Mosque i norra delen av Diani Beach. Där badar vi i en flodfåra av grunt strömmande vatten när ebb närmar sig och där strömmar vattnet inåt landet igen några timmar senare. Där sover Viktor middag i vagnen innan vi gemensamt äter medhavd matsäck (med lite sand i) och där tar hans kompis en tupplur i samma vagn när vi dricker kaffe på maten. Där finns ute vid havet möjlighet till riktigt fint bad för vuxna tack vare mindre långgrund strand, härliga vågor och sandbotten i högre grad befriad från växtlighet än den vi är vana vid. Där fastnar den grövre sortens sand riktigt ordentligt i hårbottnen när vi klarar av ett styrketräningspass och där får vi sällskap av en hund som fridfullt somnar intill våra utbredda kikoyer (klassiskt kenyanskt tygstycke oumbärligt vid strandliv). Förra veckan avslutades utflykten med att brännmaneter med långa blåa svansar kom in i vår flodfåra med tidvattnet, igår fick vi bevittna en grupp mäns intensiva jakt på stora stim sardiner som höll på att simma in i våra badkläder innan vi lämnade flodvattnet. Trots att vi smörjt in oss med hög solskyddsfaktor blossade våra ansikten när vi packade in fyra vuxna, två småkillar och rätt ordentligt med packning i en taxi, eftersom vi inte så ofta får till såhär långa och härliga dagar på stranden.

I samma grannfamiljs sällskap tillbringade vi söndagen på Swahili Beach Resort. Där njöt vi i fulla drag med musik i öronen av skuggan under palmerna när Viktor sov middag och där fick vi (efter mycket lång väntan och flera påminnelser) för tredje och sista gången avnjuta ställets lyxiga lammkebab med koriander och perfekt sås. En stund senare hoppade/klev/gled Viktor för första gången från kanten ned i poolen på egen hand och dagen avslutades för två av oss med en lång joggingtur i medvind hemåt på stranden. Det går då ingen nöd på oss under vår sista tid i Diani Beach och för kommande söndag finns ännu en utflyktsplan!

Adoption order

47 dagar efter judgement fick vi igår kväll veta att vår adoption order har godkänts. Vi firade med färskpressad juice och sparar bubblet till adoption certificate, som efter ett domstolsbeslut i fredags åter har börjat produceras.

Viktigt samtal

Viktor har just dragit täcket av sin nyvakna mamma och sitter i sängen och pekar.

- Ä dä?
- Det är ett myggnät. Sån't behöver vi inte i Sverige.
- Momo!
- Ja, mormor är i Sverige. Snart ska vi också åka dit.
- Brrrrum!
- Nej, vi ska inte åka bil utan flygplan.
Viktor pekar upp mot himlen.

Inom kort är vi nog på väg!

Morgonpromenad

Med jämna mellanrum tar vi en morgonpromenad söderut på vägen, väljer en "public access road" ned mot havet och går stranden tillbaka. Ibland inkluderar turen en kopp kaffe på surfarstället och oftast tar vi ett dopp i vågorna innan vi knallar hemåt igen. Om klockan närmar sig 11 brukar Viktor somna i bärselen ett par hundra meter från vårt område men om han är vaken vill han absolut knacka på grinden för att vakten ska komma och öppna åt oss. Här kommer några foton från dagens promenad plus en apbild från tidigare eftersom denna morgons babianer inte behagade fastna på kort.

Solbrända

Det är inte bara Erik och jag som har fått färg av ett halvår i solen.

140731

150123

Rundor att minnas

Trots måttlig flit och inte alltför många joggingrundor de senaste åren har ett pass på elljusspåret hemmavid i Sverige sällan varit något som fastnat i mitt minne. Annat är det med en runda på grusvägarna väster om Diani Beach. Där händer ofta något lite utöver det vanliga. Senast jag och min goa granne gjorde vägvalet västerut var det en mindre angenäm upplevelse då vi på sträckan utmed den större Tanzaniavägen fick andas allt annat än frisk luft när tunga fordon körde väl nära alldeles för fort samtidigt som de släppte ut stora moln av svarta avgaser. Idag fick vi på samma del av vägen ett helt annat sällskap. En skolbuss släppte av sina passagerare - ett femtiotal barn i åtta- till tioårsåldern samtliga klädda i uniformer med röd- och vitrutig skjorta samt beiga vida shorts alternativt vadlång plisserad kjol. Majoriteten hade ryggsäckar av skiftande kvalitet och tre av fyra höll en machete i sin ena hand. Vi fick inte klart för oss om vapnen/verktygen hade tillverkats i skolan eller om det kanske finns lektioner i användande av machete. Troligast är nog att de stora knivarna hade tagits med till skolan för att gräs skulle klippas eller sly röjas. Hur som helst sprang hela klungan med beväpnade barn bredvid oss, mellan oss och efter oss i närmare en kilometer. Situationen skulle kunna ha varit obehaglig men av barnens breda leenden att döma var de bara fascinerade av vår märkliga aktivitet och fulla med spring i benen. Denna runda kommer jag garanterat att minnas. Attans att jag inte hade en kamera gömd i vätskebältet!

Baobab

Det hade inte gått många dagar sedan vi kom till den kenyanska kusten när vi fick höra de första historierna om baobab-träden. Nästan lite spöklika kan de se ut med bjässar till cylinderformade stammar och grenverk som saknar löv under en stor del av året när landskapet i övrigt är mäktigt grönskande. I stammarna kan träden lagra stora mängder vatten och ihåliga har de historiskt sett använts som skydd när fiender anfallit. Den långvariga avsaknaden av löv gör att de även går under beteckningen upside-down tree - ett träd som tycks växa med rötterna uppåt. Baobab-trädets frukter är ludna och sägs smaka som en blandning av päron, grapefrukt och vanilj men vi har aldrig sett dem säljas eller ätas. Trädets svenska alternativa namn apbrödsträd indikerar att frukten anses vara djurmat.

"Vill ni att ert barn ska vara en pojke?" frågade en kvinna som guidade oss runt på apcentret nära vårt boende. "Om inte är det bara att ta honom på armen och bära honom sju varv runt ett baobab-träd så blir han genast en flicka." Det erbjudandet avböjde vi vänligt men bestämt. Om sju varv åt andra hållet skulle återställa det ursprungliga könet förtäljer inte historien.

Nedan; varutransport mellan två baobab-träd intill vårt boende och mina killar framför ett baobab-träd som delat sig.

Ännu längre visa

Med en handskriven notering i våra pass om ett oavslutat adoptionsmål i Mombasas domstol har vi idag fått visum för ytterligare en tremånadersperiod i Kenya. Söndagen den nittonde april hoppas vi dock att vi vårpysslar i trädgården och grillar korv till lunch på hemmaplan i Sverige.

Trippeldiagnos

Ingen adoption order idag men väl en tredje diagnos av Viktors stundtals kliande utslag på fötter och ben. I höstas menade läkare nummer ett att det rörde sig om värmeutslag och vi fick kortisonsalva som hjälpte bra så länge den varade. Eftersom kortisonkuren inte kunde förlängas gång på gång försökte vi hålla besvären borta med kylbalsam över jul då vi förstod att det näst bästa sättet för att undvika värmeutslag är att svalka ned berörda kroppsdelar. Lättare sagt än gjort var det att på denna del av planeten helt avstå från värme och fuktigt klimat, vilket skulle vara det optimala för att bota utslagen.

När statusen var oförändrad efter julhelgerna uppsökte vi återigen sjukhuset. Läkare nummer två hävdade att utslagen var svamp och vi fick salva och antihistaminer mot det. Viss förbättring kunde vi konstatera men när kuren tog slut och problemen inte var borta blev vi idag hänvisade till en tredje läkare. Eksem, sa han omgående så nu har vi ytterligare en behandling att prova. Som tur är uppskattar vår son att bli insmord med kladdiga salvor och att få i honom flytande medicin är inga som helst problem då kenyanska läkemedel för barn ofta är sötare än socker.

Intressant i sammanhanget är att Viktor vägde 13 kilo på sjukhusets personvåg för två veckor sedan och bara 10 idag. Sanningen har, enligt vår flitigt använda bagagevåg, stabilt legat däremellan.

Hakat upp sig!

Det har gått två veckor sedan vi trodde att det skulle kunna vara så lite som två veckor kvar av vår tid i Diani Beach men på väg härifrån är vi inte. Det har helt enkelt hakat upp sig!

Den adoption order som vi fick se ett utkast till i mitten av december har ännu inte godkänts av domstolen. Vi börjar misstänka att den inte ens kom domstolen till handa förrän i slutet av förra veckan. Erik har haft mer eller mindre daglig kontakt med vår advokat som är den enda som kan överblicka och påverka vår väntetid. I fredags hoppades hon att vår adoption order ska godkännas imorgon måndag vilket ju låter lovande men hon gjorde ett liknande uttalande fredagen dessförinnan så vi vågar inte hoppas för mycket.

Dessvärre är det bekymmer även i steget efter adoption order. För tillfället verkar inga adoption certificates utfärdas med hänvisning till stoppet av internationella adoptioner från Kenya. En överklagan mot detta förfaringssätt har lämnats till domstolen och ska enligt vår advokat hanteras av densamma nu på fredag. Förhoppningsvis släpper proppen då så att processen kan fortsätta att rulla.

Blåsigt!

Och så var vi bara tre igen. Mitt i natten begav sig farmor och farfar hemåt Småland efter tio härliga, soliga dagar med mycket fisk, skaldjur, frukt och långa strandpromenader i motvind. Det blåser ordentligt nuförtiden. Känslan när vi häromdagen kröp in i lä för att, vår vana trogen, dricka kaffe på Kenyaways liknade den när vi lägger till efter en dags segling i friska vindar eller kliver in i värmen efter ett antal blåsiga snöiga timmar på fjället. Det oavbrutna suset i öronen avtog genast och vi borstade sand från ansikte och armar samtidigt som vi gissade på vindar över 20 meter per sekund i byarna men där hade vi fel. Det räcker tydligen med mellan åtta och elva meter per sekund (motsvarande 16-21 knop) för att vi ska få framåtlutad hållning och svårt att kommunicera när vi traskar norrut på den platta, ofta relativt breda stranden. Vinden är dock välkommen eftersom den gör dagstemperaturen riktigt behaglig och vill vi slippa streta är det bara att ta stranddelen av promenaden söderut istället.

F.d. nejsägare

De senaste veckorna har Viktor bestämt svarat nej, ne, nä, näääää eller nähä på alla våra frågor och uttalanden.

Mamma: Vill Viktor ha banan?
Viktor: Nej! (Springer dock leende fram till bordet där en tallrik med bananbitar ställs fram till mellis.)
Mamma: Det verkar som du är lite sugen ändå. Mamma lyfter upp dig i stolen.
Viktor: Nä! (Skakar på huvudet men börjar ivrigt äta.)
Mamma: Smakar det gott?
Viktor: Näää! (Mosar in flera stora bitar i munnen samtidigt.)

Hela tiden samma visa. Så idag hände det:

- Mamma tänkte bada i poolen. Vill Viktor följa med?
- Aaa!

Han sa det verkligen - farfar hörde också - och mamman blev så glad att hon tog flera skutt med Viktor i famnen på väg för att byta om till badkläder. Bäst att passa på innan han ångrar sig!

Ny generation

Beskedet om ett omedelbart stopp av internationella adoptioner från Kenya i slutet av november ackompanjerades av en rad frågetecken. Det viktigaste ur vårt (egoistiska) perspektiv blev genast var gränsen skulle dras. Var i processen skulle en familj behöva befinna sig för att kunna få fullfölja sin adoption?

Ganska snart fick vi indikationer på att var och en av de familjer som redan hade barnet i sin vård skulle få slutföra sina respektive adoptionsprocesser. En tid senare bekräftades dessa uppgifter formellt ungefär samtidigt som det informerades om att de familjer som blivit godkända i NAC skulle komma att bli matchade med ett barn och få resa till Kenya för att adoptera. Det lämnade alla dem som skickat sina ansökningar till Kenya men ännu inte fått ett NAC-besked i en mycket obehaglig och beklaglig återvändsgränd. Vår erfarenhet är att när ansökan väl är sänd har de mentala förberedelserna för såväl adoptionen som vistelsen i Kenya kommit långt. Vi lider med er samtidigt som vi har fått ett nytt glädjeämne. Efter (olika) lång väntan har flera familjer med godkännanden från NAC på sistone fått barnbesked och nu i dagarna har vi glädjen att välkomna en ny generation nyblivna svenska föräldrar till Kenya och till Diani Beach. Vi önskar er en härlig tid i detta fina land!

Viktors bok

Hur förbereder man en ett och ett halvtåring på en jättelång resa, ett totalt klimatskifte och ett permanent byte av hemland? Vi försöker genom att titta i Viktors alldeles egna pekböcker ett par gånger per dag. Andra tips emottages tacksamt.

Svensk identitet

Vi syns och märks när vi rör oss bland folk här i Kenya. Vi hamnar i blickfånget för vårt sätt att vara trots att vi befinner oss på en internationellt uppskattad turistort där många västerländska familjer är på plats av samma skäl som vi. Vi ljusa, säkert enligt lokalbefolkningen väl lättklädda långa vuxna bär inte vårt mörka barn i en sjal utan i en bärsele. Ibland kör vi honom i en barnvagn som i kenyaners ögon nog mest liknar ett rymdskepp eller låter honom gå (!) hand i hand med oss vuxna om vi ska några hundra meter till vår närmsta lilla supermarket. Vi är frivilligt utomhus om det regnar, vi springer för nöjes skull, vi åker taxi till affären och återvänder med kartonger fulla av mat och vi pratar ett konstigt språk men kan obehindrat använda hälsningsfraser på swahili. Vi skapar dagligen och oundvikligen uppmärksamhet på kenyansk mark och vi kommer att fortsätta att göra det i Sverige. Många kommer att reagera på den familjekonstellation som för oss redan har blivit det mest naturliga i världen och många kommer att se Viktors färg före allt annat som är vår son. Tankar på det här området bär vi ständigt med oss men vi vänder och vrider lite extra på dem för tillfället efter att ha blivit rekommenderade Mary Juuselas artikel Adopterade sörjer förlusten av den svenska identiteten. Många frågor, färre svar. Läs den gärna!

Lyxproblem

Vi började äta mellis på torra land men innan vi var klara kom kitesurfaren oroväckande nära när tidvattnet rullade in över benen och tog med sig Viktors röda plastkratta halvvägs till Madagaskar.

Sista besökarna?

Nu är farmor och farfar här! Imorgon åker vi till Kuta Zama tillsammans.

Inte långt kvar

Hur lång tid en enskild adoptionsprocess i Kenya kommer ta är helt omöjligt att förutspå och även om det börjar närma sig slutspurt för vår del är det svårt veta när vi kommer att landa på svensk mark.

Det som återstår är först och främst att vi ska få en s.k. adoption order och ett s.k. adoption certificate. Vi uppfattar vår advokat som att hon tar fram de båda dokumenten för godkännande och/eller registrering av domstolen. När dessa handlingar finns på plats, vilket advokaten idag menade kan ske inom två veckor, är vår tanke att lämna Diani Beach för att avsluta denna vistelse i Kenya med så lång tid som behövs (cirka två veckor) i Nairobi där de sista momenten av processen kan hanteras. På plats i Kenyas huvudstad och i den stad där vår son föddes ska vi först på Childrens' Department skaffa ett COC (certificate of conformacy) som intygar att Haagkonventionen har följts vid vår adoption. Därefter ska vi besöka svenska ambassaden som kontaktar Skatteverket för att ordna ett s.k. samordningsnummer, ett tillfälligt personnummer som gör det möjligt för oss att ansöka om ett pass till Viktor. När vi har passet i vår hand behöver vi slutligen uppsöka Immigrations Office för att få en visumstämpel som intygar att Viktor har har rätt att uppehålla sig i Kenya efter att han har fått ett svenskt pass.

Vi hoppas att vi inte har fått något om bakfoten och litar på att vår advokat guidar oss genom denna sista och snåriga del av den kenyanska adoptionsprocessen. Väl hemma i Sverige igen återstår en hel del administration och byråkrati men det återkommer vi till en annan dag. För tillfället nöjer vi oss med att konstatera att vi inte har så lång tid kvar i Kenya och att vi ska försöka njuta av den så mycket det bara går.

Tidningar från tomten

Under våra ofrivilligt barnlösa år hände det ibland att jag köpte en tidskrift på temat barn, föräldrar eller graviditet men varje gång kände jag mig ertappad med fingrarna i kakburken och kunde inte riktigt ta till mig innehållet. Nu känns det jämförelsevis befriande naturligt att öppna någon av de tidningar som tomten kom med från Sverige.

Kiteturism

Med kortast möjliga marginal till jul kom det till slut en del välbehövliga turister till vårt semesterparadis. Vissa av dem valde Diani Beach för möjligheterna till bra kitesurfing och eftersom vädergudarna lägligt har levererat friska och stabila nordliga vindar på sistone fylldes horisonten plötsligt av vackra kitesurfarskärmar. Våra senaste besökare tog två lektioner i denna svåra vattensport. Här ser ni resultatet.

Årsskifte

Gott nytt år! Vi lever, mår bra och har haft några härliga dagar i sällskap med goda vänner på kortbesök med Kenya-mått mätt. På fyra dagar lyckades vi äta på alla de restauranger som vi uppskattar mest här i Diani Beach och så firade vi på ett mysigt och lyckat sätt in det nya året med tillsammans med grannfamiljerna på vår takterass.

Att förbereda för fest och att gå på kalas som barnfamilj var en ny upplevelse för oss. Vi ansvarade för att ordna potatisgratäng till 15 personer motsvarande hälften av sällskapet samt för desserten bestående av mangomousse. När klockslaget för fördrink började närma sig hade vi fortfarande väl mycket kvar att fixa och Viktor ville promt bli buren. Lösningen blev bärselen. Där satt han stilla i säkert en kvart när jag, allt svettigare, pressade 2,5 deciliter juice ur jättesmå limefrukter till efterrätten. När maten var i hamn återstod 20 minuter av förberedelsetid. Det blev dusch och påklädning för hela familjen, därefter sminkning och hårfix i rekordfart. Skönt att vi slapp trassla på oss ytterkläder! Jag lämnade i vanlig ordning skorna hemma och knallade barfota med Viktor på höften tre trappor upp där en läcker fördrink serverades. En stund senare hade jag gott om dregel på klänningen, ett antal halva konversationer i bagaget och en liten son som började bli hungrig efter att ömsom ha charmat omgivningen med att försöka skrämmas (bu!) och ömsom velat testa allt annat än lämpliga aktiviteter för sin ålder; "nej Viktor, det där är vuxendryck", "Viktor, aldrig klättra på muren"eller "be om hjälp när du ska gå i trappan Viktor".

Lugnet lade sig när barnens mat dukades fram samtidigt som en supergod hummersoppa serverades till förrätt för vuxna. Våra gäster log åt bordsplaceringen där stora ljusa figurer på inhyrda plaststolar varvades med mörka ett- och tvååringar i olika typer av barnstolar. Efter denna middagens del ett blev det plötsligt och tillfälligt nästan tomt på taket. De små skulle nattas och varmrätten förberedas. I samma veva lämnade kvällens mest otippade gäst Ken Ring och hans sällskap vårt område och drog vidare till nästa fest.

Till huvudrätten hade barnen ersatts av en rad olika baby watch-modeller på bordet och vi fortsatte att ha mycket trevligt i den nu riktigt mörka kenyanska kvällen. Så småningom när såväl efterrätt som en drink från groggbuffén hade intagits hörde vi Viktors gråt i vår iPhone. Erik rusade dit och sen såg vi inte honom på en stund. När jag tittade in vid kvart i tolv snusade mina båda killar gott bredvid varandra i sovrummet. Erik hann kvickna till lagom till sprakande fyrverkerier, skålar i plastglas och många skratt vid det kenyanska tolvslaget. Två timmar senare kunde vi säga gott nytt år Sverige medan årets första dopp i poolen klarades av. Efter ett fint årsskifte tror vi på ett riktigt bra 2015!