Plan vs reality

Två viktiga manliga kollegor är 10 respektive 20 år äldre än mig. Vi tre åt lunch häromdagen och pratade en stund om vår ålder och deras äldsta barn på 18 respektive 28 år. Det slog oss att om den logiken skulle hålla borde jag och Erik ha en åttaåring på hemmaplan. Hmm, intressant tanke om än inte helt realistisk. Om vårt barn skulle ha blivit till på första försöket skulle det vara redo för förskoleklass till hösten. De senaste sex åren skulle ha sett ganska annorlunda ut i så fall. Saker och ting blir inte alltid som man har tänkt sig men det kan bli väldigt, väldigt bra ändå!

Komplettera mera

Den kenyanska adoptionsmyndigheten NAC har inte tittat på våra papper än, men nyligen fick vi veta att den första kompletteringen vi blev ombedda att göra har lagts i vår redan välfyllda mapp på någons skrivbord i Nairobi. Efter det dröjde det inte många dagar innan det kom ytterligare krav på komplettering. Det i sig känns verkligen helt okej, särskilt eftersom vi har bra och servicefokuserade familjerättssekreterare och att det är dem vi behöver hjälp av den här gången, men lite mysko är det att kompletteringarna enligt vår adoptionsorganisation BFA mest görs för säkerhets skull. Det är klart möjligt att ingen någonsin kommer att titta på våra kompletterande handlingar men ändå måste de fram.

Jaja, vi grubblar inte mer över det. Vi gör som de ber oss; fixar fram dokumenten, ser till att de är signerade med blått bläck och försedda med ett par stämplar. Sen känner vi oss nöjda att vi har levererat och så fortsätter vi att vänta. Även om det inte går fort så går det ju hur som helst framåt!

Fint Kenya-inslag

Efter ett fint inslag om en liten pojke från Kenya på TV4 Nyheterna blev vi sugna på att kolla upp utvecklingen av antalet internationella adoptioner. Siffrorna bakom diagrammet nedan anger det antal barn som har anlänt till Sverige via en adoptionsorganisation under de senaste tolv åren (källa www.mia.eu). Trenden är tydlig, orsaken inte lika glasklar men i grova drag handlar nedgången enligt Nyheterna om bland annat bättre levnadsstandard i länderna som lämnar bort barn för adoption, högre krav på blivande adoptivföräldrar och högre kostnader för att adoptera. Rimligtvis borde det dock fortfarande finnas många barn i behov av föräldrar och många vuxna som, precis som vi, längtar efter barn...

Hej!

På vårt köksbord idag - Försäkringskassan säger hej blivande förälder! Haha, det är oss de hälsar på :)

Adopterad 70-talist

Igår publicerade Statistiska centralbyrån rapporten 70-talist och adopterad - så har det gått. Över 11 000 personer födda utomlands under samma årtionde som vi och uppvuxna i vårt land med svenskfödda adoptivföräldrar har ställts emot en jämförbar grupp sjuttiotalister födda i Sverige. Resultatet? De från utlandet adopterade är i genomsnitt inte lika högt utbildade, de har lägre lön och de har hittills fått färre barn än de svenskfödda.

Rapporten innefattar få förklaringar till skillnaderna. Dessa tål att tänkas på även om lycka varken kan mätas i utbildning, inkomst eller antal barn. Kanske är det inte adoptionen i sig som är den röda tråden utan den generellt brantare uppförsbacke som kan följa av att adopterade alltid har upplevt minst en allvarlig separation och kanske har obehagliga minnen med sig i bagaget till sin svenska familj.

Vi vill tro att utgångsläget för de adopterade är bättre idag än för fyrtio år sedan. Vi hoppas att blivande adoptivföräldrar år 2014, i och med exempelvis obligatorisk föräldrautbildning, är mer förberedda på vilka utmaningar en adoption kan innebära och att samhället numera är starkare rustat för att stödja barn som kommer till Sverige via adoption. Vårt barn måste få samma förutsättningar att ta sig fram i livet som sina jämnåriga svenskfödda klasskompisar.

Barnrum?

Ser det ut som om det bor ett barn i rummet på bilden? Nej, det är alldeles för bra ordning. Kotten har inte flyttat in än.

OS-veckor

I väntan på hockey-final (heja Sverige!) vill vi göra en kort sammanfattning. Vilka fantastiska olympiska spel det har varit! Från vår soffa har det expertkommenterats hej vilt främst i samband med längdskidåkarnas tävlingar och vi har drabbats av hjärtklappning vid upprepade medaljstrider. Framför Studio Sotji har vi belönats med rött te och en daglig ruta (eller rad) mörk choklad.

Vi kommer att minnas OS-veckorna som den period när våra praktiska förberedelser inför Kenya drog igång ordentligt. Vi har diskuterat planering av föräldrapenning med Försäkringskassan, vi har letat potentiella hyresgäster till vårt hus och vi har, som framgått tidigare, påbörjat vaccinering.

Det går ingen nöd på oss i väntan på Kenya, men vi längtar efter Kotten.

Skaffa Skype!

Vi inser att vi verkligen, verkligen kommer att sakna en rad hjärtenära vänner och familjemedlemmar när vi ger oss av på vårt livs resa. Närmare ett års frånvaro från de vuxna känns jobbig men tanken på lika lång tid borta från de goa ungarna är ett par snäpp värre. Några kommer att hälsa på oss ♥ men vi skulle också gärna vilja se både er och er andra via Skype med jämna mellanrum. Därför uppmanar vi nära och kära: om ni inte redan har det - skaffa Skype!

Träna fritt

I Kenya kommer vi av säkerhetsskäl inte att kunna röra oss lika fritt som vi gör på hemmaplan - ovant och kanske frustrerande. En av oss tränar oftast inte på gym eller på elljusspår utan helst fritt springandes genom skog eller över berg, fritt cyklandes över stock och sten eller fritt simmandes mellan kobbar och skär. Träningen är en upptäcktsfärd, en egentid och ett effektivt sätt att rensa tankar och hämta luft.

Vad ska ersätta behovet av fri fysisk utomhusaktivitet och var ska överskottsenergin ta vägen när vi behöver välja mellan att åka taxi eller att hålla oss inomhus efter mörkrets inbrott och när vissa områden inte är lämpade att ta sig igenom ens mitt på dagen? Här har vi en viktig nöt att knäcka. Kanske kan Paolos 15 minuter vara en del av nyckeln till framgång.

Att knyta an

Att vänta barn via magen innebär automatisk kontakt med den lilla i cirkus 40 veckor innan barnet kommer till världen. Omedelbart efter förlossningen kommer barnet med alla sina sinnen att börja ta in sina föräldrar och snart vet det hur deras röster låter, hur deras hud känns, hur de doftar, hur deras ansikten ser ut och hur modersmjölken smakar. Genom att föräldrarna svarar på barnets signaler, möter leenden med leenden och gråt med tröst och genom att de gång på gång tillfredsställer den lillas behov - ger det skydd, näring, kroppskontakt och torr blöja - skapas en koppling mellan barn och förälder som kommer att utgöra barnets hela bas här i livet. En trygg anknytning har skapats. Den fungerar ungefär som en gummisnodd mellan barn och vuxen. Barnet ser sig om i världen i allt vidare cirklar - snodden sträcks ut- men om det gör sig illa, blir rädd, känner sig törstig eller fryser vill han eller hon alltid tillbaka till sina föräldrar - gummit drar ihop sig igen.

Anknytning är ett kärt ämne för många (blivande) adoptivföräldrar. Hur ska man göra för att skapa en trygg anknytning utan det försprång som biologin ger? Vi hoppas att vi har en del av svaret men vi jobbar på att lära oss mer. Fortsättning följer en annan dag.

Anknytning i
praktiken

Anknytning i adoptiv-
familjens vardag

Befriad

Min rygg har känts stel och konstig sedan ett dumt lyft av en otymplig dammsugare i höstas. För att inte riskera smärta när vi kommer att bära och lyfta vår stora bebis om några månader knallade jag iväg till en kiropraktor. Diagnosen; kraftiga låsningar i ländryggen. Ett par knastrande ljud och knäckande rörelser senare känner jag mig friare än på många långa månader. På fredag blir det återbesök. Glatt nynnande och alldeles spikrak i ryggen tog jag lätta hoppsasteg tillbaka till kontoret.

Cocktail

Igår fick vi en första omgång av den vaccinationscocktail som rekommenderas svenskar som ska vara i Kenya i mer än tre månader. När vi är färdiga kommer vi att ha skydd mot tyfoid (salmonella), meningit (hjärnhinneinflammation), TBC, kolera och malaria. 

Vaccinerade mot hepatit A och B samt gula febern är vi som tur är sedan tidigare.

 

Otakt

Under vår mångåriga väntan på barn har vi då och då kommit i lite mental otakt. Den ene av oss (den skrivande) har ganska ofta tänkt på vår blivande föräldraroll och ibland insett att den andre inte är redo för diskussioner om namnval, inskolning på förskola, eller önskade rutiner kring mat och nattning. I det läget har den förstnämnda E försökt (men inte alltid lyckats) att backa och ligga lågt med samtalsämnen kopplade till barn under en period. Vad händer då? Jo, vips så har den andre E handlingskraftigt plöjt en lång rad webbplatser om upprepade misslyckade IVF-försök eller läst inte bara en utan flera böcker om vuxna adopterades situation i dagens Sverige och därmed kommit både ikapp och förbi den första E i de mentala förberedelserna. Sen börjar det om. Funderingar, diskussioner, faktainsamling... Vi kan ju hoppas att vi tillsammans blir alltmer redo för att äntligen bli föräldrar men det är säkert precis som rutinerade vänner säger, helt omöjligt att veta vad som väntar när man väntar barn.

Ett eller två?

Kan det bli flera barn på en gång vid adoption? Det är en relevant fråga som dyker upp med jämna mellanrum. Ja, visst kan det bli både ett, två och tre barn samtidigt, men inte i vårt fall. Vi övervägde under en period att be våra familjerättssekreterare rekommendera medgivande för ett syskonpar. Vi diskuterade frågan med dem och vi uppfattade att de var villiga att ge oss ett sådant medgivande om det var vår önskan. Det är inte alls omöjligt att vi kommer att vilja ge vårt barn ett syskon men vi landade i att ett barn i taget blir bäst i vårt fall. Vårt argument är att det inte i förväg går att veta vad ett adopterat barn har i bagaget. Det kan behöva väldigt mycket extra stöd och att tillfredsställa mycket starka behov hos ett nytt litet och ett lika nytt lite större barn samtidigt kan vara svårt. Vi känner att vårt medgivande för adoption av ett barn blev rätt för vår del. Dessutom är det ovanligt med syskonadoptioner just från Kenya.

Gunga

Snart är vi nog fler än en i familjen B. som gillar att gunga.

En sista dinkys-weekend

I nästan tio år nu har vi levt som dinkys (double income no kid yet) och haft både praktiska och ekonomiska möjligheter att t.ex. resa och gå ut och äta. Även om vi länge längtat efter barn har vi verkligen kunnat njuta av tid på tu man hand och av att kunna upptäcka fler delar av världen tillsammans. I dagsläget borde vi spara både pengar och semesterdagar inför avfärd till Kenya men samtidigt har vi en stark lust att "passa på". Detta resulterade i en härlig weekend i vackra Amsterdam i höstas (bara en semesterdag) och nu har vi slagit till igen. Om ungefär en månad åker vi på en sista (riktigt prisvärd) skidresa som dinkysar (endast två semesterdagar) och vi drömmer redan om fluffig pudersnö, ömmande lår och varm dryck i backen.

Nairobi vs Mombasa

Ska vi bo i Nairobi eller Mombasa under vår tid i Kenya? Vi brukar inte vela men den här karamellen har vi sugit på ett bra tag nu. Väldigt få adoptivfamiljer har testat båda alternativen så det finns inte så många att fråga. Såhär ser vår högst personliga och inte helt faktabaserade plus-/minusmatris ut just idag.

Fördelar Nairobi: Adoptionsdomstol och ambassad Hög höjd - behagligt klimat Stor stad - mer att se och göra Svenska knutpunkter	Fördelar Mombasa: Kustnära - sol och bad Strandliv - fint för våra besökare Bättre pris på boende
Nackdelar Nairobi: Dyrare boende Reglerat var vi får bo Tyngre kriminalitet Kanske svårare att röra sig fritt	Nackdelar Mombasa: Omständligt att resa till domstolen Kostnad för resa till domstolen Mindre beprövat av adoptivfamiljer Hög luftfuktighet Större malariarisk

Vad göra?

Storlek 86

Igår hade vi ett gemensamt ärende som inte gick att uträtta. Istället slog vi till på Kottens första outfit och på en alla-hjärtans-dags-middag lite i förskott. Mysigt! Vilken storlek kan det då vara på vårt nyfådda barn? Vi gissar på 86 eller kanske lite större.

Husfix

Före

Efter

Under tiden vi är i Kenya planerar vi att hyra ut vårt hus och nu småfixar vi lite inför uthyrningen. Den senaste insatsen förvandlade en brun gammal plastmatta till ett betydligt fräschare köksgolv. Det här borde vi ha gjort för länge sedan. Skönt att få ändan ur!

Varför Kenya?

Kenya kräver betydligt längre vistelsetid vid adoption än vad andra länder gör och det är lika bra att vara beredd på att de uppskattade nio månaderna på plats lika gärna kan bli tolv. Hur kommer det sig då att vi ändå har valt just Kenya undrar många. Spontant uppfattade vi Kenya-alternativet som svårt med tanke på jobb och ekonomi men efter att ha räknat på det (det ska banne mig gå) och tänkt ett varv till är nedanstående punkter skälen till att Kenya känns helt rätt för oss:

• Att få barn via adoption från Kenya går jämförelsevis fort. Vi tyckte att vi hade längtat och väntat länge nog vid det här laget.
• Vi får gott om tid att knyta våra nya familjeband under tiden i Kenya. Ingen behöver lämna familjen för att gå till jobbet. 
• Vi får lära känna barnets ursprungsland ordentligt och vi kommer därför alltid att ha en naturlig relation till det.
• E&E får en längre tid utomlands, något som vi har pratat om i många år men av olika orsaker avstått ifrån.
• I Kenya kommer vi att kunna komma långt på engelska, eftersom det är ett officiellt språk tillsammans med swahili.

Vi hittade bekräftelse för våra tankegångar i Cecilia Ekhems några år gamla blogginlägg efter att ha läst hennes fina bok Väntrum om barnlöshet.

Vi vill också nämna vår brors- och guddotters förskolekompis som kommer från Kenya. Hennes mamma berättade varmt och öppet för oss om deras adoption. Det tackar vi allra ödmjukast för. Det samtalet strök de allra sista frågetecknen. Sen dess har Kenya varit ”vårt” land.

Uppskattat intresse

Igår var jag på en möhippa av mycket lyckat slag. Det bjöds på adrenalinkickar vid hög fart i go-kart och vid hög höjd på en klättervägg, på bra mat och på stora och små samtalsämnen. Det diskuterades köttfria dagar, appar om privatekonomi, ungdomens nykterhetsförbund, bröstmjölkspumpar, norsk politik och brudbuketter. Även om det var flera nya bekantskaper bland deltagarna visade sig många av dem känna till våra adoptionsplaner - måhända tack vare den strålande blivande bruden. Jag fick massor av frågor om processen och om adoption överlag. Flera frågor var de återkommande om tidpunkt och om barnets ålder och kön men hur många gånger det än frågas måste jag säga att jag trivs. Jag känner mig stolt över vårt val att adoptera från Kenya och jag kan gärna vara ambassadör för att föräldraskap kan se ut på fler än det traditionella biologiska sättet. Skål för kärleken!

Elefant

Före jul fastnade vi båda oberoende av varandra för en bild av en gul elefant.  Elefanter finns det i Kenya, gult passar till Kottens lila väggar och det bästa av allt; en liten vit elefant tar skydd av den stora gula. När vi till slut skulle slå till hade den utgått ur sortimentet, men vi fick ett välvårdat skyltex till kalaspris och nu hänger de där - elefanterna.

Det rör på sig

Igår kväll tog vi (eller kanske mest en av oss) glädjeskutt när vi helt oväntat fick väldigt välkomna och dessutom ganska tydliga besked om hur arbetet i kenyanska NAC (National Adoption Committee) kommer att gå vidare. Det första mötet på länge som hölls i slutet av januari var bara konstituerande - inga ansökningar behandlades. För att ta igen förlorad tid under hösten sätts nu extra möten in, ett i februari och ett i mars. Ambitionen är att vara i fas efter det. Familjen B. ska ju inte ta ut något i förskott men en liten förhoppning har väckts om att våra papper kan komma att behandlas av NAC senast i april. Hur det kommer att påverka när vårt efterlängtade barnbesked äntligen dyker upp står dock fortfarande skrivet i stjärnorna. Trevlig helg!

Avstånd långt bort

"Jag såg på intranätet att de söker en Finance Director till Burkina Faso. Det kanske kan vara något för dig nu när ni ska bo i Kenya" sa en kollega mest på skämt häromdagen. Minst två saker talar emot det vänligt föreslagna upplägget; det är föräldraledighet, inte avancerade yrkesuppdrag vi tänker oss under vår tid på sydligare breddgrader och en snabb research visar att Ouagadougou i Burkina Faso ligger på allt annat än pendlaravstånd från Nairobi i Kenya - bilvägen skiljer det cirka 624 mil mellan de båda huvudstäderna. Ju längre bort från det som känns som hemma desto svårare är det att ha en uppfattning om avstånd geografiskt, kulturellt och socialt.

Med detta resonemang och mot bakgrund av att Afrika är en gigantisk kontinent drar vi slutsatsen att våra tidigare Afrika-erfarenheter i form av semesterresor till Sydafrika och Gambia inte ger oss någon speciellt stor plattform att stå på som nykomlingar i Kenya. Vi får istället läsa på lite och sen ta det som det kommer.

Plus med att vänta

Att vänta är inte roligt men att vår avfärd till Kenya troligen dröjer till sensommaren har flera bamsestora fördelar:

• Det är två bröllop på tapeten i den närmaste bekantskapskretsen under våren. Vi är otroligt glada för att inte säga lyckliga för att vi kommer att få vara med på dem.

• Vi kommer att kunna ta mer än en premiärtur för säsongen i våra högt uppskattade kajaker. Glida fram över spegelblankt vatten en försommarkväll. Mmm!

• Om vi åker i slutet av en sommar kanske vi kommer hem i början av nästa (nio månader beräknas det just nu att vi ska vara borta). Det kommer att bli en bra start i Sverige för vårt Kenya-barn.

Afrosvenskt utgångsläge

På DN Debatt igår var överskriften "Afrosvenskar" och texten handlade om afrofobi - ett för vår del helt nytt begrepp. Personer med afrikansk bakgrund som lever i Sverige blir, enligt en rapport från Mångkulturellt centrum till regeringen, "klart mer utsatta än andra grupper för diskriminering och hatbrott" i vårt land. Cirka 180 000 personer kategoriseras enligt rapporten som afrosvenskar och i den gruppen ingår "många adopterade". Flera av exemplen på diskriminering kommer från arbetslivet. Arbetslösheten bland afrosvenskar är hög och möjligheten att få komma på jobbintervju låg. Antalet hatbrott och då främst våldsbrott mot afrosvenskar ökar medan utvecklingen totalt sett lyckligtvis går åt andra hållet.

Bedrövligt - vilket uruselt utgångsläge! Är det dessa förutsättningar som väntar vårt barn? Vi känner oss bekymrade, blir tysta en stund i morgonmörkret på bussen men landar så småningom i ett resonemang som vi har använt när vi har ställts inför andra svåra frågor i samband med vår adoption. Vi ska överösa vårt barn med kärlek och sunt förnuft. Det ska bygga vårt barns självkänsla och tillsammans ska vi alla tre möta de svårigheter som kommer att korsa vår väg. Lättare sagt än gjort såklart, men det är vår tydliga målsättning. Det positiva med läsning som i gårdagens artikel är att problemen offentliggörs och fortsätter debatteras, vilket i sin tur måste vara början på ett långsiktigt arbete mot förändring och förbättring!

Swahili

Ordlistan från informationspaketet förra helgen gav oss orden på swahili för tyrann, urverk och biskopsdöme (?) men inte för hej eller varsågod. Däremot gjorde den oss nyfikna på detta jättespråk i Afrikas östra delar. Nu har vi införskaffat en liten bok: Swahili för svenskar - praktisk parlör för den som reser i Östafrika och memorerat ett par användbara fraser. Unazungumza Kiingereza? Mimi Mswidi. Hakuna shida.

När?

Den överlägset mest ställda frågan kring vår adoption är när. När är det dags? När ska ni åka?

Om vi det visste...

Då vi valde Kenya blev vi informerade om att det brukar ta mellan fyra och sex månader från det att handlingarna har skickats till Nairobi till dess att det så kallade barnbeskedet kommer och det är dags att packa väskan. Vi har därför länge räknat med att avfärd borde ske under andra kvartalet 2014. Det är den tidplanen vi har meddelat våra arbetsgivare och det är utifrån den som våra vikarier preliminärt är inplanerade. Ett långt oplanerat uppehåll i arbetet hos NAC riskerar nu att spräcka tidplanen. Häromdagen fick vi beskedet att väntetiden numera beräknas till mellan sju och åtta månader. Då landar vi i augusti eller september innan det är dags för avfärd. Bara att knalla iväg till chefen med en ny men fortfarande mycket osäker uppgift om när. En liten, liten suck på det!

Två fina sammanträffanden

Ryggsäcken

Jag fick syn på en lite äldre kvinna med en barnvagn på väg till jobbet och hann undra om hon är mamma, mormor eller farmor innan vagnen vändes mot mig och en liten kille med asiatiskt utseende och härligt rosiga kinder mötte min blick. Så pass liten var han att han troligen kommit till Sverige genom adoption för en kort tid sedan.  Mamma och son gick precis framför mig en stund innan vi fick stanna vid en trafiksignal. "Nu ska vi vänta på den gröna gubben, V" sa mamman till sonen. Barnets namn var precis det som ligger högst på vår kill-namnlista för tillfället. Det var en fin början på dagen och jag svängde av till kontoret med ett leende på läpparna.

På vägen hem någon dag senare såg jag bakifrån en liten figur iklädd overall i bävernylon med en likadan ryggsäck som Kotten fick i julklapp. När jag passerade såg jag att flickan var nästan lika mörkhyad som vi väntar oss att vår Kotte kommer att vara. Ännu ett fint sammanträffande!

Mössan

Tack snälla goa vänner för Kottens allra första klädesplagg!

Kotten-mössan