Redaktören

Flitiga följare har troligen noterat att denna blogg ofta skrivs i jag-form. Det är jag, Elin, som har skrivarlusten men Kotten B. är Eriks och min gemensamma blogg och sysselsättning. Jag lägger i normalfallet fram ett ämne för dagen men ibland kommer Erik med uppslag. Jag skriver vanligen ihop något men Erik är titt som tätt med och kläcker idéer. Jag meddelar när jag har något läsbart och Erik läser alltid noga och med ett lagom skeptiskt öga igenom det jag har plitat ned. Ibland får jag backa, göra om och göra rätt, ibland diskuterar vi oss fram till en annan helt gemensam version. Tack för att du vill göra det här med mig Erik! Du är min perfekta redaktör. Vem vet, en dag kanske det inlägg signerat redaktören som vi har pratat om i många månader nu dyker upp.

Kontanthantering

Vi har varit bortkopplade från världen utanför vår kenyanska bebisbubbla sedan i lördags då vår internettillgång plötsligt slocknade. (Vi beklagar att några nära hann börja bekymra sig - i nödfall kan ni alltid nå oss på våra svenska mobiltelefonnummer.) Precis som för våra lokala telefonabonnemang och, än så länge, för vår lägenhetshyra krävs för vår internetuppkoppling regelbundna fysiska besök och betalning i kontanter hos leverantören. Instanser som dessa har i Kenya stängt på söndagar så vi fick snällt invänta vardagen för att åter bli online. Samma betalningsprocedur ingår när vi bokar hotellrum eller safariutflykter - för att bekräfta bokningen förväntas vi dyka upp med en tjock bunt sedlar. Eftersom tid för ovanlighetens skull inte är vår bristvara bekymrar vi oss inte nämnvärt för ärenden åt olika håll, värre är det med pengarna. Idag tog vi oss till en bankomat, gjorde fyra maxuttag på sammanlagt 160 000 KES vilket gav oss en bunt på 160 sedlar till hyra, fyra kommande besökares hotellrumsdeposition, internet och veckans övriga utlägg. Därefter tog vi kontanterna raka spåret till dem som skulle ha dem. Så omständligt, onödigt och dumt! Vi uppskattar att i vanliga fall bo i ett land där det fungerar utmärkt att betala med kort, via internet eller Swish.

Omstart

Viktor vaknar pigg som en lärka en stund tidigare än vanligt. Det är fortfarande mörkt ute. Chansen till omsomning verkar minimal och eftersom det är min tur går jag upp med honom och börjar morgonrutinen. Jag matar, pysslar med tvätt och vi leker. Vid mer rimlig frukosttid en och en halv timme senare har jag ett bekant flimmer framför ögonen, möjlig migrän i antågande, när jag bär in en bricka till Erik eftersom jag tycker det låter som att han är vaken. Jag gör en öppning i myggnätet, sticker in vår frukost och säger god morgon älskling. Helt vaken är han inte. Ett ryck i Eriks arm ger brickan ett slag och ett glas juice skvätter ut över mig och lakanen. Jaja, värre kunde det ha varit. Vi torkar lite. Viktor hjälper till. Städa och torka gör han gärna. Vi påbörjar frukosten. Viktor knaprar nöjt på sin äppelklyfta i ungefär 15 sekunder. Sen är vår frukost mycket mer intressant och överskottsenergi bubblar över. Smulor och kladd sprids snabbt bland kuddar och täcke. "Det här gör vi INTE om" säger Erik och jag måste medge att frukost på sängen inte är optimalt med en sprallig ettåring i familjen. Det flimrar rejält nu. Erik drar på sig kläder och tar med sig Viktor ut medan jag pillrar i mig två alvedon och slumrar till en stund. När jag vaknar av ljud från köket mår jag redan bättre - jag slapp huvudvärken denna gång. Yrvaket smyger jag ut från sovrummet och möter Eriks blick när han väser "jag får PANIK!". På den odiskade frukostbrickan har rester av den utspillda juicen lockat till sig massor av små, små myror. Efter noggrann diskning och konsumtion av en stor dos insektsspray lämnar vi gasmolnet i lägenheten bakom oss och startar om dagen på stranden där vi kan konstatera att Viktors sandskräck har gått över. Skönt!

Boktips adoption

Jag vet att ni är ett gäng som hänger med i vår blogg under adoptionens väntans tider. Här kommer ett tips till er och till andra intresserade. Jag har, efter förslag från flera goda grannar, fastnat i denna fina bok som bjuder på återkommande igenkänning, kloka ord och konkreta råd på vägen. Tack för att jag får låna den!

Åka matatu

Minibuss heter matatu på kenyansk swahili men när vi åker matatu här i Diani är det inte vilken minibuss som helst utan den lokala kollektivtrafiken. Minst en gång i veckan hoppar vi in i en ofta ordentligt välanvänd matatu för att, tillsammans med så många medpassagerare som inkastaren rimligen kan hitta eller få in, åka mot centrum. Den cirka sju kilometer långa mer eller mindre spikraka färden till vår största butik Nakumatt kostar oss oftast 50 KES (motsvarande 4 SEK) för hela familjen och ger oss en kort inblick i lokalbefolkningens vardagsliv. Resan tar sin lilla stund eftersom stoppen är många och dessutom långa om matatun ännu inte är fylld. Det händer att chauffören svänger av den raka vägen för att möta upp en potentiell passagerare på en tvärgata. Ibland är vi lite oroliga att någon eller något ska trilla ut genom den (halv)öppna sidodörren, ibland skramlar ekipaget oroväckande mycket särskilt på väg över de väl tilltagna farthindren, ibland försöker någon sälja något ombord och ibland har vi bekymmer med att ta oss in och ut ur det ofta väldigt varma fordonet men så länge vi har lätt packning och inte hamnar i den illgula minibussen med bildskärm och onödigt hög volym på musikvideor från svunna tider så trivs vi väldigt bra i matatun.

Korallrev

Klockan 9.30 idag skulle vi och flera av våra grannfamiljer iväg på utflykt. Klockan 9.25 öppnade sig en mörkt grå himmel och några riktigt rejäla skurar smattrade mot plattbeläggningen framför de små uteplatser under tak där vi tryckte ihop oss i väntan på uppehåll. När det så småningom lugnade ned sig blev vi sex vuxna och fyra barn som  travade ned mot stranden och hoppade ombord på den förbeställda glasbottenbåten. På väg till revet några hundra meter utanför stranden såg vi olika typer av fiskar, sjöborrar och koraller under båten. Väl framme fick alla villiga simkunniga snorkla och uppleva en spännande undervattensvärld. För barnens skull plockade en av båtens besättningsmän upp några sjöstjärnor på stranden. Vacker, mysig och smidig var utflykten. Våra besökare senare i höst kommer garanterat att få följa med oss till korallrevet.

Sverige-paket

Även om det skulle sitta fint med lite lingonsylt eller Kalles kaviar ibland är det inte mycket vi saknar av ätbar eller övrig materiell karaktär. Ändå blev vi glada som barn på julafton när vi fick hämta ett paket från Sverige på det lokala postkontoret tidigare idag. Tack snälla farmor och farfar för en hel trave böcker, ett par fina zebra-byxor till Viktor och ett hederligt handskrivet brev. Lyckliga oss som råkar veta att ytterligare ett Sverige-paket är på väg till vår postbox.

Vanligt vatten

"Water is Africa's most precious resource" står det på små lappar i våra badrum. Vi försöker tänka att vi är lyckligt lottade att ha rinnande vatten i kranen eftersom vattenförsörjningen i vår omgivning ofta går till som på bilden nedan. Annan lyx som vi borde uppskatta mer är att vi oftast kan välja mellan varmt och kallt vatten och att det i 90% av fallen är hyggligt tryck i duschen - det hade vi inte under vår vecka i Nairobi. Ibland är det mycket luft i ledningarna så det fräser och stänker vatten lång väg men ut kommer det för det allra mesta. Vattnet i kranarna går inte att dricka men vi använder det till såväl tandborstning som till att koka spagetti i.

Vi ska också vara tacksamma för att vi på ett enkelt sätt har tillgång till färskt dricksvatten. Enligt guiden vi hade på vår byvandring nära Kuta Zama för en vecka sedan är den vanligaste orsaken till att barn blir föräldralösa där att det är svårt att få tag på rent vatten, att byborna dricker det vatten de kommer över och att de därför ibland drabbas av sjukdomar. Maten är inte problemet, det är vattnet sa guiden och gav oss nyttiga perspektiv på tillvaron. Själva köper vi vatten i behållare om 18,9 liter à 250 KES (motsvarande cirka 20 SEK) och så fort de börjar ta slut ringer vi vattenleverantören Hassan som senare samma dag står på vår tröskel med påfyllning. Det är inte bara vanligt vatten!

(Fram)steg

Igår tog Viktor sina första steg. Idag har det blivit många fler. Härligt!

Morgonhumör

Personalen på barnhemmet var rörande eniga om att Viktor nästan alltid är glad utom när han precis har vaknat. Vi har hittills skakat på våra huvuden åt dessa uttalanden. Viktor är mycket riktigt på gott humör för det mesta men allra gladast är han på morgonkvisten. Han väcker oss genom att krypa riktigt nära och när vi slår upp ögonen fyrar Viktor av ett leende från öra till öra. Sen börjar han bubbla; ga ga ga, la, la, la, da, da, da - mamma! Han tränar på att stå och skrattar när han ramlar eller leker hund genom att stå på alla fyra, skaka på kroppen och flåsa lite. Det är en mysig start på dagen! Visst har vi noterat att Viktor inte är lika glad när han inte får sova så länge som han behagar t.ex. efter middagsluren men vi skulle inte kalla hans humör för dåligt när vi blir tvungna att väcka honom. Om morgonhumöret på barnhemmet var sådant som vi har upplevt när vi har försökt väcka Viktor de senaste dagarna har vi dock betydligt större förståelse för hur personalen uttryckte sig. Jisses, vad arg han kan bli! Tårar sprutar, öronbedövande ljud fortplantar sig i huset, ögonen blir fullständigt rödgråtna, kroppen stel som en pinne och helt omöjlig att bära. Vi gör allt i vår makt för att lugna och avleda men det dröjer en lång stund innan Viktor låter sig tröstas. Vi hoppas att det bara är en fas. Det är jobbigt att se honom frustrerad.

Speciellt

Speciellt att:
■ i den fuktiga luften försöka blåsa håret rakt och inse att det har växt någon centimeter sedan jag gjorde det senast.
■ välja ut ett par örhängen och behöva ta i för att få dem igenom hålet.
■ dra på lite ögonskugga med en tops eftersom borsten varken har sökts eller återfunnits sedan vår första kenyanska flytt.
■ lämna man och sovande son hemma för att hoppa in i en taxi i becksvart mörker.
■ sitta på en uteservering till mitt i natten under andra halvan av september iklädd endast sommarklänning.
■ kunna dela tankar kring barnlöshet, adoptionsprocesser, barnbesked och småbarnsliv med en hel grupp nyblivna mycket trevliga mammor.
■ ha förmånen att få leva i Kenya under en längre period.
■ känna sig lite dagen efter.
Fantastiskt att ha en så fin familj - känner mig tacksam!

Första gången

Första försöket att hoppa studsmatta vid första besöket i en lekpark följdes av första och andra och artonde gången nedför en röd svängd rutschkana. Lyckat!

Tillbaka

I Viktors kvällsrutin ingår en promenad runt huset (eller ibland upp på taket) iklädd pyjamas innan godnattsaga och läggning. När vi under gårdagens kvällspromenad passerade vår tidigare lägenhets sovrum var en målare, en fastighetsskötare och två städerskor i full aktivitet. En av städerskorna fick syn på oss och frågade om vi var redo att flytta in som idag. Lite förvånad svarade jag att det skulle vi väl kunna vara. Vi har faktiskt längtat tillbaka eftersom den första lägenheten kändes snäppet mer som hemma. Vid nio i morse fick vi bekräftat att flytten skulle ske vid lunchtid. Ok, nedpackning av totalt bohag blev min och Viktors förmiddagsaktivitet eftersom Erik behövde fixa några ärenden. Föga förvånande var det inte jättelätt att flyttpacka med en ettåring till hjälpreda så jag var inte färdig i köket klockan tolv när personalen knackade på och undrade om de kunde börja flytta åt oss men 20 minuter senare var hela lasset åter i vår första lägenhet. Ikväll kom förklaringen till att allt hade gått så fort när vi fick glädjen att välkomna en ny svensk familj som blev tilldelade den lägenhet vi just hade lämnat. Vi konstaterar ännu en gång att framförhållning är inte vår hyresvärds starkaste sida men vi är glada och nöjda att vi är tillbaka.

Utsikt vid lunch

Utsikt vid frukost

Främlingsvänlighet

Gruppen blekhyade européer i Kenya är liten - vi lever just nu som främlingar i ett fjärran land. Så fort vi kommer bortanför turiststråken kan folk reagera på våra utseenden men vi blir väldigt väl bemötta. Vår bedömning är att det inte enbart beror på att vi kan betraktas som inkomstbringande turister. Många hälsar på oss, här och var får vi glada tillrop och spontana frågor som visar på uppriktig nyfikenhet och intresse. Welcome, ropade en man med skruttiga tänder på en rostig cykel en bit upp på grusvägarna bakom vårt boende häromdagen. Trots att vår livsstil måste betraktas som rena lyxen för en stor del av lokalbefolkningen har vi inte en enda gång känt oss ovälkomna eller illa till mods för att vi beter oss udda eller ser annorlunda ut.

Vår son är född i Kenya. Det enda som skiljer honom från en svenskfödd ettåring är att han har en fantastiskt vacker hudfärg. Innanför vårt boendes murar är vår familjesammansättning den normala. Ingen annanstans kommer vi att leva i en så skyddad verkstad för mörka barn med ljushyade föräldrar.

Så slår valresultatet ned som en bomb! Vill vi komma hem till ett Sverige där 12,9 procent av befolkningen genom sin röst uttalar att de inte vill beblanda sig med personer av utländskt ursprung (eller till en av våra hemkommuner där motsvarande siffra är över 21 procent)? Vi blir nedstämda och lätt illamående över denna trångsynthet och brist på humanitet men vi måste hoppas att något gott kommer ut av valresultatet. Nu kanske integrationsfrågor kommer att tas på större allvar vilket förhoppningsvis och på sikt kan bidra till att Sverige blir ett varmare, mer spännande och mer komplett land där främlingsvänlighet främjas och kulturer uppmuntras att mötas.

Kuta Zama

När vi beslutade oss för att bo vid kusten och inte i storstaden under vår tid i Kenya hittade vi Kuta Zama på Internet och redan efter några dagar i Diani Beach hade flera av våra grannar berättat om sina positiva erfarenheter därifrån. Kuta Zama är namnet på ett hotell med bara två rum (eller utryckt på lokalt vis "a lodge with two villas”) beläget på en sluttning 450 meter över havet cirka 45 minuters bilfärd inåt landet från Diani. Nu har vi tillbringat ett drygt dygn där - vilken upplevelse. För en, med svenska mått mätt, rimlig (rabatterad) peng har vi blivit oerhört väl omhändertagna av det engelska ägarparet. Vi har badat i en pool med vidsträckt grön utsikt, varit på mini-safari med utmärkt guidning och fått se bland annat elefanter, giraffer och vårtsvin, njutit av en färgsprakande solnedgång, tagit ett nattligt dopp i vårt rums egen utomhus-jacuzzi, gått en guidad tur i närmaste by med besök i en skola, simtränat lite i regn som liknade skyfall och intagit vällagade trerätters måltider med tillhörande god dryck. Viktor har sovit gott men inte på sina vanliga tider och ätit allt som erbjudits, vilket - precis som för Erik och mig - blev lite väl mycket totalt sett. Han har också på nära håll bekantat sig med ägarnas sju hundar, med fladdermöss och med bush babies (nattdjur som ger ifrån sig märkliga starka ljud). Imorgon är en alldeles vanlig dag. Det blir precis perfekt det. Sällan har det känts så skönt att komma ”hem”!

Förbereda utflykt

Vi har just packat för vår första utflykt inklusive övernattning sedan vi blev barnfamilj. Vi ska bara vara borta i ett dygn men det blev, inte helt oväntat, en del saker att ta med. Återstår att se vad Viktor tycker om att sova i en annan säng, att åka bil lite längre än till affären och om vi kan få se en skymt av en svensk valvaka innan natten...

Tysta leken

För tillfället tillbringar Erik och jag betydligt mer tid tillsammans än vi brukar göra. Vi trivs ihop och uppskattar det - inget snack om den saken, men den som känner mig vet att jag är av den pratglada sorten, den som känner Erik vet att han gärna kommunicerar men inte för jämnan. Efter närmare två månaders gemensam föräldraledighet har vi infört momentet tysta leken. Den kan användas vilken dag som helst på min eller troligen på Eriks begäran. Reglerna är enkla. Under Viktors två timmar långa middagslur får vi visserligen prata men inte med varandra. Erik har hittills inte utnyttjat möjligheten till tysta leken vid mer än två tillfällen och en av dessa gånger lyckades jag få ett samtal på Skype under tiden så det nya momentet är inte speciellt krävande. Faktum är att det är rätt skönt att vila stämbanden och att samla tankarna. Jag har insett att mycket av det som dyker upp i mitt huvud faktiskt går att spara på en stund.

Typisk utövare av tysta leken

Sandfenomen

Idag har vi tillbringat mycket tid på stranden; imorse springandes barfota familjeintervaller - Erik drar Viktor i vagnen, efter dusch promenerandes några kilometer till en strandrestaurang för mysig lunch och till sist lite allmänt strandhäng med bad, lek och fruktstund. Jag passade på att ta kort på två sandfenomen som kan betraktas vid mer eller mindre varje besök på Diani Beach.

1. Sandkrumelur, enligt säker källa tillverkad av en havsborstmask.

2. Små sandkulor, enligt samma säkra källa resultatet av små krabbors framfart.  

Ännu har vi inte sett hur produktionen av dessa vackra verk går till. 

Annan väntan

Vi ska verkligen inte klaga! Vi väntar varken på att få skicka ansökan till Kenya, på NAC eller på barnbesked. Vi trivs istället, som säkert har framgått, utmärkt som småbarnsföräldrar i ett sommarvarmt semesterparadis. Därmed inte sagt att väntan är över - adoptionsprocessen är långt ifrån klar.

Igår väntade vi aktivt i trevligt sällskap i flera timmar. På eftermiddagen skulle en socialarbetare dyka upp tillsammans med en så kallad guardian, den person som ska föra Viktors talan i domstolsprocessen som följer efter fosterperioden som vi just nu är mitt inne i. Efter lunch satt vi i vår lite tillrättalagda lägenhet iklädda lite mer representativa kläder än vanligt. Likadant gjorde antagligen fyra av våra grannfamiljer som väntade samma besök. Efter någon timme samlades en grupp undrande föräldrar med sina ovanligt stillsamma barn i skuggan av ett träd. Vad händer? Är det någon som har hört något? När kommer de?

Det gick någon timme till. Vi serverade mellis utan kladd på kläderna, torkade Viktor extra noga om munnen, bytte blöja och gick ut på gården igen. Ju längre tiden gick desto mer fart var det på den totala barnaskaran. Vi började tro att det inte skulle bli något besök just denna eftermiddag. Vid fem gav vi Viktor kvällsmat som vanligt. En stund därefter öppnades porten, en bil rullade in och alla familjer samlades på parkeringen för att hälsa på besökarna. Vi uppfattade inte varför de var sena men hade turen att bli första familj att få släppa dem innanför vår dörr.

Det korta mötet gick smärtfritt. Viktor lyckades, precis som vid socialarbetarens senaste visit, göra nummer två med tillhörande mindre angenäm lukt under de cirka tio minuter de båda kvinnorna satt i vår soffa. Det gjorde dock inget. Flera gånger sa socialarbetaren att Viktor "is happy with you". Guaridan gav ett gott första intryck. Det gjorde även advokaten som ska företräda Erik och mig i domstolen när vi mötte henne i Nairobi i slutet av juli. Vi känner oss inte oroliga för den kommande processen. Vi väntar bara på att den ska börja.

Grattis x 2!

Vad händer hemma under tiden vi är i Kenya? Massor givetvis och en del är väldigt tråkigt att missa. Just idag skulle vi gärna vara på dubbla kalas eftersom två av våra fantastiska gudbarn fyller fyra respektive sex år. Hurra, hurra, hurra! Vi har hissat vår Kenya-flagga för er!

Testar yoga

Hemma i Sverige har Erik och jag aldrig lockats av tanken på yoga. Vi trodde inte att det var någonting för oss men sen vi kom till Diani har vi följt med grannarna på ett pass varsin morgon i veckan och insett att vi tycker om det. Det känns lyxigt med inplanerad tid för en vuxen aktivitet, skönt att sträcka ut kroppen ordentligt och åt alla håll även om det gör rätt ont ibland och vi upplever det som ganska jobbigt, vissa gånger rejält svettigt. Inramningen är härlig. Passet hålls i en byggnad utan väggar mitt i grönskan och från min standardplats i ena änden har jag utsikten nedan när instruktionen är att titta till vänster. Instruktören inspirerar med sitt sätt att röra sig, förklara tydligt och uttrycka sig positivt.

"It is normal for a mind to get confused", när vi har svårt att få till en position.
"Feel a sensation in your hip", när det känns som att höftkulan ska dras ur led.
"See the the blue sky with your inner eyes", när vi pustar ut under avslappningen på slutet.

Och på grenen till vänster..

...myser tusenfotingarna.

Viktor idag

Det har gått åtta veckor sedan vi träffade Viktor för första gången. Han har växt fysiskt men främst psykiskt från en ganska försiktig bebis till en stark, varm, mer nyfiken och givetvis alldeles otroligt älskvärd individ ♥. Här kommer vårt försök till beskrivning av Viktor idag.

Viktor har blivit rörlig. Han kan stå utan stöd och tränar gärna på det - upp och ned - helst på mjuka underlag så att det även går att öva många typer av landningar. Han kan gå korta bitar med stöd av en hand och kryper snabbt om det finns något som lockar i andra änden.

Viktor äter fortfarande mycket men inte lika ofta så mycket att det nästan kommer upp igen. Vi hoppas det betyder att han börjar inse att maten aldrig kommer att ta slut hos oss. Numera händer det att Viktor lämnar mat - ibland efter att ha fattat tag i den hand som matar honom och backat den gång på gång och ibland efter att han lastat in ett antal skedar själv i munnen, fått mat på händerna, bordet och pipmuggen och föredrar att fortsätta kladda. Vårt tidigare uttalande om att Viktor inte gillar kladd stämmer inte längre;)

Mer rörelse i kombination med något mindre mat gör att de första veckornas viktökningstakt har avtagit men Viktors mage blir fortfarande en riktigt rejäl kalaskula efter många av de intagna måltiderna.

Viktor tycker om att åka i bärsele för att det gungar skönt och är mysigt närgånget. På sistone har han börjat röra sig mer i selen. Han vill se det som passerar på vår promenad men reagerar mer på fordon t.ex. motorcyklar än på djur t.ex. apor vilket vi inte känner att vi har uppmuntrat. (Vi återkommer till aporna en annan dag.)

Viktor vill gärna sätta ihop saker. Han kan lirka länge för att få på korken på en vattenflaska och vill gärna bygga lego även om bitarna inte fastnar i varandra än så länge. Ett pussel med tolv djur var ett uppskattat tillskott i leksaksutbudet häromdagen.

Nu var det länge sedan Viktor fick något riktigt raseriutbrott men han har börjat bli arg om vi tar saker ifrån honom t.ex. en ballong när vi ska ut och gå eller grannens trehjuling när grannbarnet själv vill ha den. Det är dock sällan långt till skrattet. Mest uppskattat just nu är när vi gnuggar våra huvuden mot hans mage och när vi dansar genom att hålla i båda hans händer.

Viktor säger både mamma och pappa men ännu inte direkt riktat till oss. Han gör massor av olika ljud med munnen. De flesta är uttryck av glädje men han testar stundtals också sina röstresurser med olämpligt höga ljud. Schhh, funkar inte än så länge!

Slutligen vill Viktor allt oftare ha kroppskontakt när vi sover, vilket gör att vi kan vakna med hans huvud på våra hårda smalben eller med en fot i armhålan.

Vi älskar att leva med dig Viktor!

Diani - stress free base

Om vi någon gång skulle känna oss lite jäktade i vår långt ifrån hektiska kenyanska tillvaro känns det tryggt att veta att vi kan ta oss till den stressfria punkt som finns utmed huvudleden Diani Beach Road - vägen på vilken vi inte såg en enda bil på tio minuter under vår tidiga promenad denna söndagmorgon. Lugnet ligger i luften!

Skördetid

Vi kan äta riktigt god mango, ananas och melon flera gånger om dagen och ändå kan jag inte sluta tänka på skörd av svenska frukter. Tänk att plocka ett fullmoget violett plommon fuktigt av dagg direkt från trädet en morgon i september eller att sätta tänderna i ett krispigt lite syrligt äpple som är ljummet av sensommarsol. Det är nästan så att jag börjar dregla! Säsong för rabarber är det kanske inte längre i Sverige men ändå blev jag rejält upplyft när vi hittade bunten nedan i affären på förmiddagen. Vad använder ni dem till, frågade damen i kassan när vi betalade. Vi svarade att det ska bakas en kaka. Av bladen, undrade damen. Vi svarade nekande. Slänger ni dem, fortsatte damen mycket förvånat. Ja, så är det. Vi köper något som vi dessvärre bara använder hälften av. Vi hoppas dock att resultatet blir bra för i afton är det familjen B. som står för efterrätten på den svenska kolonins lördagsgrillning. Trevlig kväll!

Små fuktproblem

Luftfuktigheten är hög året runt vid den kenyanska kusten men vi kom hit när årets fuktigaste månader redan hade passerat och har hittills inte bekymrat oss så mycket om den. Ibland känner vi oss obefogat blöta eller svettiga, vilket SMHI förklarar med att svett inte avdunstar vid hög relativ luftfuktighet. I samband med vår minimala flytt gjorde vi tyvärr en upptäkt som vi har förstått att vi förr eller senare skulle komma att göra. Ett par klädesplagg som vi inte har använt sedan vi blev kustbor har börjat mögla. Bland husmorstips på nätet hittar vi förslag om att blanda ättika i sköljvattnet, gnugga fläckarna med en blandning av salt och citron eller att lägga kläderna i blöt i filmjölk (!) i ett dygn innan ordinarie tvätt. Eftersom det bara är små tendenser till mögel än så länge blir vår första åtgärd att maskintvätta plaggen och torka dem utomhus i sol och ordentlig blåst. Idag är himlen mörkt grå och regnet smattrar hårt av och till så vi får avvakta. För att få fyr på grillkol i fuktig miljö har vi för övrigt fått lära oss tricket nedan - fungerar förvånansvärt bra.

Grillkol på gasspis

Meterlång flytt

Det ska byggas garderober i vår lägenhet och när det produceras något i Diani Beach är det från grund och botten. Platsbygd förvaring i två sovrum kommer enligt uppgift att ta cirka en månad att färdigställa. Eftersom det blir mycket byggdamm vill hyresvärden att vi under tiden bor i en likvärdig spegelvänd lägenhet vägg i vägg med den första. Vi har försökt avstyra projekt garderobsbygge - vi har klarat oss fint med de lösa hyllor vi har haft hittills - men blivit övertalade genom erbjudande av flytthjälp och av löftet att vi kan välja senare vilken av lägenheterna vi vill ha på sikt.

Diani 140903

Arlanda 140720

Passar det att flytta på torsdag, frågade hyresvärden i slutet av förra veckan. Vår agenda är inte fullspäckad så det skulle fungera bra. Igår kl 11.45 knackade det på dörren och vi fick frågan om "flyttlasset" kunde gå efter lunch istället, en dag för tidigt. Det var ju ingen vidare framförhållning men Viktor sov sin middagslur och vi hade en trolig lugn timme att tillgå så vi accepterade förfrågan samtidigt som vi konstaterade att den inte kändes typisk kenyansk (polepole). Packningen gick smidigt och nu har vi installerat oss innanför dörren precis bredvid. I samband med flytten bytte vi poolutsikt mot ett ljusare vardagsrum men i övrigt känner vi igen oss. Återstår att se om vi blir kvar.

Lattepappa

Utan mjölk!

Swimrun

Simsträcka i Ångaloppet 2013

Inför förra sommaren fastnade Erik för swimrun - en tränings- och tävlingsform där löpning i terräng varvas med simning i öppet vatten. Tillsammans med en nära vän och ständigt återkommande lagkamrat gjordes en lyckad satsning inför tävlingen Ö till ö som går av stapeln i början av september varje år. De tillryggalade sammanlagt 65 km löpning och 10 km simning från Sandhamn till Utö i Stockholms södra skärgård. Igår kördes ännu en upplaga av denna tävling och lagkamraten gjorde på nytt en mycket stark insats. Det är bara att lyfta på hatten - grattis! Till vår stora glädje kunde vi följa tävlingen online från Kenya och för första gången hade Viktor tålamod att se på tv (live-sändning) i mer än åtta minuter i sträck. Ö till ö slog "I drömmarnas trädgård" med hästlängder.

Även min käre bror är utövare av swimrun och har deltagit i Ångaloppet som vi följde på plats i skärgården utanför Nyköping under 2013 års upplaga. Det såg rätt kul ut! Nu har jag och Erik antagit en utmaning om att tillsammans i lag köra just Ångaloppet 2015. Jisses, vad har jag gett mig in på? Jag uppskattar joggingturer och bröstsim för motion men nu bör här tränas löpning i buskig terräng och så ska jag lära mig crawla. Om det är kallt i vattnet är det så illa tvunget att tävla i våtdräkt och i så fall sitter den kvar under löpsträckorna precis som löparskorna stannar på under simningarna. Det är långt ifrån förutsättningarna under mina nuvarande träningsrundor! Det här är något att bita i innan hemkomst till Sverige!

Sandterapi

Viktor gillar inte sand. Dagliga vistelser på stranden i snart fem veckor har gjort skillnad men han vill fortfarande inte sätta sina barfota fötter i sanden. Om en fot av något skäl redan har hamnat där klamrar han sig fast vid oss för att slippa sätta ned den andra. Sandaler hjälpte oss de första veckorna när vi bara var korta stunder på stranden, att fri från skor hålla sig på den utlagda sarongen är numera melodin.

Erik och jag tar direkt av oss skorna när vi kommer ned till stranden, borstar inte bort sand som fastnar på kroppen och visar att det går att forma sanden och att rita i den men Viktor är skeptisk. När han får sand på fingrarna har han hittills varit tydlig med att han vill att vi ska torka bort den, vilket är lättare sagt än gjort. På sistone har han övergått till att slicka bort sand från händerna - inte optimalt.

Två gånger har Viktor glömt bort att han befinner i sand; när den jämnåriga strandglada kompisen kom förbi på sin och sin mammas promenad och när vi hade med en boll till stranden igår. Det senare tillfället slutade med sand från topp till tå innan protester utbröt. Dessa situationer kommer att bli fler. Tills vidare fortsätter vi vår sandterapi!