Godis för själen

☺ Leta snäckor och spara alla (fina) i en hink
☺ Smörja solskyddsfaktor och fylla på efter ett par timmar
☺ Rita figurer och skriva namn i sanden
☺ Äta hummer till lunch och pannkaka till kvällsmat
☺ Göra bomben i poolen och simma i havet
☺ Bygga torn och rasa dem
☺ Ta kort på apor och titta noga på tusenfotingar
☺ Smussla fram direktimporterad godis och njuta när barnen har somnat

Det är vad vi har sysslat med de senaste dagarna. Tidigt i morgon åker vi på safari.

Gudsyskon

Vintertid

Helgens övergång till vintertid känns för oss tokig av två skäl; här det långt ifrån vinter - idag svalkade varken poolen eller havet och nu blev det plötsligt två timmars tidsskillnad mellan oss och de vi hörs med på Skype. Lyckliga vi har dock hela gästrummet fullt av sovande mycket kära vänner efter en resa Stockholm - Diani som tog närmare 24 timmar. Imorgon ska vi börja visa vårt somriga Kenya.

Besöksperiod

Imorgon anländer våra mycket efterlängtade första besökare från Sverige. De följs av ett pärlband nära och kära som vill träffa oss och uppleva Kenya. Vi är lyckligt lottade som kommer att få dela vår nuvarande tillvaro med många som betyder mycket för oss trots att nyhetsrapporteringen om Kenya i Sverige inte har varit så upplyftande det senaste året. Eftersom vi vill fokusera på Viktor och på umgänge med våra besökare kommer Kotten B. inte att uppdateras dagligen utan med andra jämna mellanrum framöver. Kram/E&E

Delmål avklarat

Idag är det tre månader sedan vi på lite darriga ben bar Viktor i bärsele, fleecetröja, mössa och alldeles för stora gympadojjor ut genom barnhemmets portar i Nairobi. Därmed är den obligatoriska fosterperioden över och domstolsprocessen för vår adoption av Viktor kan börja. Igår hade vi först besök av vår advokat från Nairobi och så småningom även av hennes Mombasa-baserade kollega. Advokaten inledde med att säga att domaren "never says no but often says wait". Vi kommer att få igenom adoptionen - tack gode gud för det - men vi måste ha tålamod. Varken detta eller det de i övrigt berättade var nyheter men vi fick bekräftat att vårt ärende är färdigdokumenterat (se luntan nedan) och kommer att skickas till domstolen i Mombasa på måndag. Snart kan ni kalla er adoptivföräldrar sa advokaten också, till skillnad från fosterföräldrar eller care parents som vi hittills har varit. Vi känner att vi ger blanka tusan i prefixen. Sedan tre månader tillbaka är vi föräldrar och småbarnsfamilj. Viktor är vårt barn, punkt. Hur som helst ska vi fira att ett delmål i processen är avklarat. Ikväll blir det Biff Rydberg och ett glas rött hos familjen B.

Omplåstrad

Det blir en del extra vurpor sedan Viktor började gå på riktigt. Ofta tar han emot sig med händerna innan fallet är ett faktum och många landningar efter fall är på den väl vadderade blöjbaken men ibland gör det onekligen ont. Igår satte en ojämnhet i plattbeläggningen tvärstopp för Viktors framfart och han fick ett litet skrapsår i pannan. Vi gjorde rent såret och plåstrade om honom för att det inte skulle komma in någon ny smuts. Ett plåster med Lilleskutt på gjorde dock att Viktor ryckte till när han såg sig själv i spegeln. Ett paket eller två av lokalt hudfärgade plåster står på nästa storhandlings inköpslista. 

Slut i butik

Parfymblöja

Att handla mat eller saker till hushållet i Diani Beach är lättare än vi gissade från hemmaplan i Sverige. Vi hittar mycket av det vi söker (men inte vettiga pålägg, god keso eller äkta saffran) och har nog, som en klok granne sa, till viss del glömt bort vad vi brukar vilja ha. Vi köper oftast frukt, grönsaker och fisk separat men det mesta handlar vi på stormarknaden Nakumatt. I den butikens hyllor har vissa produkter blivit favoriter som vi återkommer till gång på gång. Det gäller exempelvis de enda oparfymerade blöjorna med tillräcklig uppsugningsförmåga i rätt storlek för Viktor, en riktigt god (och lite väl dyr) fruktyoghurt och en grädde som går att vispa. Så plötsligt en handlingsdag är dessa produkter slut i butiken ingen vet när eller om de kommer tillbaka. Än har det inte hänt. Vid förra veckohandlingen fanns inga ägg men idag var de lyckligtvis tillbaka på sin vanliga hyllplats. Denna gång fick vi inte tag i bakplåtspapper men det går det ingen nöd på oss utan. Det är bara att gilla läget men det här är ett av många tusentals områden vi har det väldigt bra på i Sverige.

Förlängda visum

Det blev en lång eftermiddag och kväll igår med febertoppar, medicinering, vätskeintag och tupplurer om vartannat. Viktors förtvivlade gråt blandades med tappra försök att le åt våra vanliga små ramsor och bus. Nattsömnen blev dock mer komplett än väntat. I morse var febern lägre och humöret mycket bättre vilket gjorde att vi vågade oss iväg till Mombasa i taxi för att förnya våra visum vilket i sin tur var mer eller mindre tvunget då det nu har gått tre månader sedan vi landade i Kenya. Tack vare vår ständige pålitlige och prisvärde taxichaufför och allmänne servicekille var vi på Department of Immigration direkt när de öppnade och fick omgående hjälp. Medan den glade tjänstemannen stämplade våra pass kunde vi inte låta bli att låta blicken glida över väggarna som omgav oss. Från golv till tak fanns mängder av lösa papper prydligt insorterade i kvadratiska hyllsektioner. Jag skulle gärna ha tagit en bild men kände att det var klokare att avstå. Vårt ärende hanterades på ett par minuter men eftersom den man vars arbetsuppgift är att skriva kvitton ännu inte hade kommit till kontoret ombads vi sitta ned och vänta. Vi tror aldrig att vi kommer att behöva kvittona men det framgick tydligt att vi inte borde lämna lokalen innan vi hade dem i vår hand. Vi väntade (pole pole) i nästan en timme med en Viktor som vi underhöll med intag av äppeljuice (=stort kalas) och små promenader i trapphuset för att möta ett antal män bärandes på stora lådor innehållande ännu fler handlingar för hantering och insortering. Innan vi, med kvitton och förlängda visum, vände kosan hemåt igen somnade Viktor i den för dagen speciellt monterade bilbarnstolen och vi fick en kort guidning genom Mombasa. Nästa gång ska vi se mer av den staden!

Budskap från Kenyaways i Diani Beach

Liten sjukstuga

Vi har hållit oss friska i familjen B. sedan vi kom till Diani men idag efter middagsluren var Viktor ovanligt varm och gnällde på ett nytt lite ynkligt sätt. 39,6 grader blev febertermometerns dom. Vi gav honom en dos flytande Alvedon, jordgubbsyoghurt istället för korv stroganoff och ris till lunch och så mycket vatten vi kunde få honom att dricka. Medan Erik googlade lite om febertoppar för småbarn - vi är inte så erfarna på den fronten - kröp jag upp i sängen med Viktor och vi tittade i hela 26 minuter på Teletubbies. Så länge har han aldrig tidigare haft tålamod. Efter en liten stund med ljudpekboken Bondens djur och några sånger somnade Viktor igen. Nu hoppas vi han kryar på sig fort vår lille vän ♥.

Liv och död

Vid vårt möte med Viktors guardian ombads Erik och jag att tala om våra föräldrars kompletta namn. Efter att damen hade fått respektive namns stavning klart för sig kom följdfrågan; lever din mamma/pappa? Vi svarade först lite förvånat ja men inser att bakgrunden till frågan är naturlig. Medellivslängden är cirka 25 år kortare i Kenya än i Sverige. Det medför att kenyaner lever närmare döden än vad vi svenskar gör. Inom loppet av en kvart fick vi igår höra två historier om liv och död från två olika lokalbor som vi dagligen pratar lite med. En hade inte synts till på en tid för att hans far hade gått bort. En annan hade varit nära att mista sin vuxna dotter vid en förlossning. Informationen förmedlades med känsla men ändå med ett naturligt lugn och något slags stilla vemod som tillfälligt smittade av sig på oss. Vi ska alla en dag dö så vi måste vara tacksamma för livet.

Långa promenader

"Walking to Mombasa?" Den frågan får vi ibland när vi går norrut på stranden och efter ett par gånger förstod vi att det är ett uttryck. Även om vi bara ska på en kort promenad så är vi på väg mot norr och då går vi om än inte till så åtminstone i riktning mot Mombasa. Samma sak gäller söderut men då byts Mombasa mot Tanzania. En av våra favoritrundor att springa eller gå kallar vi Tanzania-rundan. Den tar oss på gropiga brunröda grusvägar bort från stranden, igenom grönt bevuxet landskap, förbi boplatser av mycket enkelt slag, upp på den stora vägen mellan Tanzania och Mombasa via vår närmsta stad Ukunda och så en annan grusväg hemåt igen. Lokalbefolkningen på de mindre vägarna går till fots, cyklar eller åker motorcykel. Ofta har de någon typ av last med sig - ibland bär kvinnorna på huvudet. Det är väldigt trevligt att nästan alla, stora som små, hälsar på oss. Jambo (=hej) ropar barn på så pass långt håll att vi ibland inte ens ser ser dem. Det händer att vi får sakta in då vi möter någon som föser en flock kor eller getter framför sig på vägen. Här och var samlas en liten grupp människor runt en kioskliknande minibutik i ett skjul eller vid en mycket enkel lokal pub där det ändå strömmar ut musik och det spelas fotboll på en stor gräsplätt. Det är vackert och behagligt i vår omgivning. Vi trivs på våra korta och långa promenader.

Walking to Mombasa

Walking to Tanzania

Lite mögel

Idag har värmen i Diani Beach känts av mer än vad familjen B. är vana vid. Vår vardagliga barfotavandring på plattläggningen runt poolen och parkeringen kändes för första gången lite obehaglig. Temperaturen verkar inte ha varit väsentligt högre än vanligt, något under 30 grader. Det är mer troligt kombinationen hög temperatur och hög luftfuktighet som gjort oss ovanligt matta av träning och blöta av svett. Fuktigt är det för det mesta. Efter upptäckten av tendenser till mögel för en tid sedan har vi flyttat alla kläder till vårt sovrum där vi kör air condition nätterna igenom. Luftcirkulationen verkar göra gott och vi har inte stött på några accelererade problem men i morse hittade vi ett läderbälte som inte har använts på månader. Läskigt luddigt av mögel var det tills Erik sanerade det med en trasa dränkt i Bacardi - man tager vad man haver. Om inte den behandlingen gör susen får bältet förpassas till de sälla jaktmarkerna.

Högläsning

För några år sedan läste Erik och jag högt för varandra när vi åkte långt i bil eller var på semester. En sommar tog vi exempelvis varandra igenom de fem böckerna i Per Anders Fogelströms serie om Stockholm, som vi båda tyckte mycket om. Högläsning är mysigt men ändå har vi kommit av oss tills igår då vi hittade en nyutkommen e-bok som vi båda ville läsa. Folk av en främmande stam av Louise Boije af Gennäs är den tredje och sista delen om några nära vänners liv under det första decenniet av 2000-talet. Det känns väldigt bra att avsluta denna serie här i Kenya som nyblivna föräldrar. Den andra delen Blå koral läste jag stora delar av under en speciell helg senhösten 2012. Erik var på en helgresa med sitt grabbgäng och jag kände ett behov av att komma bort på egen hand ett litet tag. Vi hade många misslyckade IVF-försök i bagaget vid det laget och visserligen ytterligare ett på gång men vi hade också gått den obligatoriska föräldrautbildningen och just skickat en anmälan till vår kommun om att få påbörja hemutredning för adoption. Jag behövde rensa tankarna och jag gjorde något som jag aldrig har varit i närheten av att göra varken förr eller senare; hittade ett specialerbjudande, lyxade till det och bokade två värdshusövernattningar på Utö i Stockholms skärgård till mig själv, bara mig själv. Efter 48 timmar av långa promenader i fuktig novemberluft, tre goda måltider per dag och en hel del oerhört värdefull egentid med ovan nämnda bok eller funderandes på läget i livet åkte jag hem igen med insikten att jag verkligen ville adoptera. Efter genomgången hemutredning var Erik också övertygad och nu sitter vi här mindre än två år senare med en alldeles underbar kenyansk son sovandes i vår dubbelsäng samtidigt som vi öppnar vår e-bok för ett kvällspass av högläsning - lycka!

See you in court!

Sisådärja, idag har vi avklarat det tredje och sista besöket från vår socialarbetare. I likhet med förra gången skulle hon komma på eftermiddagen och precis som då hann det snarare bli kväll innan hon dök upp. Även frågorna var bekanta sedan de två tidigare träffarna. Hur är det med mat, sömn, hälsa och vikt? Jodå, Viktor äter ordentligt av det mesta, sover fortfarande mycket och oftast gott och har inte varit sjuk sedan precis då vi fick med oss honom hem från barnhemmet (hosta och öroninflammation som botades med en veckas antibiotikakur). Efter en belåten nickning åt månadens viktuppgång på 500 gram till 10,7 kg konstaterade hon att Viktor har integrerats väl i sin nya familj och lämnade oss med orden "See you in court!"

Stort steg i familjen B.

Regnpromenadspaus

Okej, vi inser att nästan alla barn lär sig gå och att det högst rimligen skulle komma att lossna även för vår son men ändå bubblar vi av stolthet. Under den dagliga gångträningen igår eftermiddag kunde Erik och jag successivt öka utrymmet mellan oss och Viktor gick till slut 48 steg över vardagsrumsgolvet. Efter det var det som att polletten hade trillat ned. Viktor insåg att han kan använda gång som ett sätt att förflytta sig och nu går han bredvid oss utan att hålla i handen eller ger sig av på små egna äventyr. Vilken känsla när Viktor i morse valde att inte gå med mig från det ena sovrummet till det andra utan att på egen hand vika av mot köket där Erik stod. Vi är lika glada alla tre. Ett mycket litet steg för mänskligheten men ett stort i familjen B!

Ketchupeffekt

Vår goa Viktor har någon slags inbyggd ketchupeffekt - först kommer inget, sen kommer inget, sen kommer allt! Flera av de saker han verkligen har ogillat initialt har blivit absoluta favoriter en tid senare.

De första veckorna kämpade vi för att få Viktor att acceptera att få sina tänder borstade. Han kunde tänka sig att leka med tandborsten och att titta på när Erik och jag borstade tänderna men när det blev hans tur knep han ihop läpparna stenhårt. Vi bad om råd från erfarna föräldrar och testade därefter att erbjuda tandkräm som smakprov, att leka jaga tandtroll och att gapa som en tiger men ingenting hjälpte. Någon hade hört en tandläkare säga att "tandborstning är ingen option" och att "om barnet skriker är munnen öppen". Det kändes inte alls bra men de kommande veckorna borstade vi Viktors tänder under gråt och tandagnisslan och sen dess har det inte varit några bekymmer, tills nyligen då han istället har blivit arg som ett bi så fort vi har varit i badrummet utan att han har fått borsta sina fyra tänder.

Samma förlopp har vi haft vad det gäller bröd. När Viktor började smaka annat än mixad mat åt han snart mer eller mindre allt utom bröd (inklusive löv, papper och sand). Han testade varje dag - stoppade in en brödbit och spottade omgående ut den igen, tills en kväll när vi åt pizza och Viktor fick smaka en minimal bit av kanten. Den försvann raskt och han ville ha mer. Nuförtiden kommer ilskan när Viktor inte får smörgås eller inte får mer macka när den första har tagit slut.

Ett tredje exempel gäller strumpor och skor. Från tydlig aversion mot allt som ska sitta på fötterna till total fascination för såväl sina egna som andras strumpor och skor. Att testa alldeles för stora skor tillhör höjdarna. Viktor bryr sig inte alls om om det är löparskor som är blöta och leriga eller sandaler fulla av sand från ett strandbesök.

Nu väntar vi bara på att Viktor ska bli överförtjust i att ha någonting på huvudet eller i att ha ett plåster.

Nyekiperad

I vår närmsta lilla supermarket finns inte alls allt vi behöver men där finns en rejäl hörna som liknar en järnhandel och så utgörs cirka halva ytan av en tygaffär med tillhörande sömmerskor. Nyligen visade jag upp två medhavda klänningar för damen som bestämmer över symaskinerna och frågade om jag kunde få hjälp att sy upp två nya liknande. De tog mina mått, jag fick välja tyger och jag gick därifrån med löftet att klänningarna skulle vara klara två dagar senare. För detta kalas betalade jag inte mer än motsvarande 280 SEK. Kvaliteten kanske inte gör klänningarna mer långlivade än vår Kenyavistelse men trots det, lite sneda sömmar och avsaknaden av en dragkedja som gör det klurigt att få på den ena känner jag mig nöjd och nyekiperad. (Skrynkorna på bilden förklaras av att vi inte har varit i närheten av ett strykjärn på flera månader.)

Tidvatten

Tidvatten påverkar vår vardag här vid den kenyanska kusten mer än vi hade kunnat gissa. Vi har läst på lite om bakgrunden till fenomenet - främst månens men även solens gravitation - men ska inte ge oss in i att försöka förklara de ganska avancerade mekanismerna. Vi nöjer oss med att konstatera att högvatten inträffar två gånger per dygn men inte vid samma tidpunkt varje dag och att vattennivån vid högvatten varierar en hel del. Den breda vita strand som finns där vid lunchtid kan vara uppäten av flod och därför sjöbotten framåt kvällen eller tvärtom. De dygn när skillnaden mellan hög- och lågvatten är som störst kan vi inte ens komma ned på stranden vid högsta vattenläge. Vanligare är dock att högvattnet begränsar sträckorna vi kan ta oss på den två mil långa stranden och det händer ofta att vi är "fast" mellan två hotellområden vid namn Baobab och Neptun - en sträcka på cirka tre kilometer. Om vi går med barnvagn är den tillgängliga sträckan ibland kortare än så. För att hålla lite ordning på när sol och bad, jogging eller promenad är olämpligt på stranden har vi stor nytta av prognoserna på windfinder.com. Just i dag ska det enligt uppgift skilja fyra meter mellan vattennivån klockan fem och klockan elva - fascinerande!

Ingen strand

Bred strand

Bakvänd

Vi längtar tills vi får vända Viktor åt rätt håll på bild men än så länge får han njuta av utsikten. 

Långärmat

Det har varit lite svalare och ganska regnigt i ett par dagar. Vi har fått ett sällsynt tillfälle att använda några av de tunna plagg med långa ben och ärmar som vi hade med oss i våra Kenyakoffertar. Erik och jag har haft känslan av att vi är på en svensk långhelg i en sommarstuga, kajak eller segelbåt och med glädje dragit på oss lite friluftsbetonade mer heltäckande kläder än vanligt. Viktor har varit mer skeptisk. Vi har inte klätt honom i mycket annat än shorts, t-shirtar, linnen och badkläder de senaste månaderna med följden att han nu drar i tyget på de fina långärmade tröjor som han har ärvt och fått. Vad ska det här vara bra för, ser det ut som att han tänker. Än är han lyckligt ovetande om att hans blivande hemland är av det kyligare slaget, men snart ska vi visa bilder på snögubbar och på alla kläder som behövs för att kunna bygga dem...

Formella besök

På förmiddagen hade vi besök av den kvinna som ska vara Viktors guardian i adoptionens nästa fas, domstolsprocessen. Vi upplevde henne som både professionell och personlig och vi uppskattade mötet även om det frågebatteri hon utgick ifrån motsvarande vår svenska hemutredning i miniformat. Under en och en halv timme blev vi intervjuade om våra bakgrunder vad gäller familj, utbildning och yrkeserfarenheter, om vår relation till varandra, om vägen fram till vårt beslut att adoptera och att göra det just från Kenya och om vår lämplighet att bli föräldrar. Majoriteten av frågorna var sådana vi har varit tvungna att fundera igenom tidigare i adoptionsprocessen, vilket underlättade när vi denna gång behövde formulera så vältaliga engelska svar som möjligt. Om guardian hade tillåtits eller blivit instruerad att läsa den tillgängliga engelska översättningen av vår hemkommuns rapport hade dagens möte kunnat hållas väsentligt kortare, men det gör detsamma. Vi är glada att vi har avklarat ännu ett av de obligatoriska momenten under perioden som Viktors fosterföräldrar. Om bara drygt två veckor är vår fosterperiod till ända. Innan dess kommer vår socialarbetare att besöka oss för tredje gången och även vår Nairobi-baserade advokat har meddelat att hon kommer att förära oss ett besök.

Höstspecial

Vi tillbringade gårdagen som gäster på ett hotellområde i de mer centrala delarna av Diani Beach. Viktors middagsvila blev bara dryga 40 minuter lång (sen blev det nog för varmt i vagnen) men dessa minuter var de mest avkopplande sedan vi blev föräldrar. Till vågbrus på en solstol under palmer och med bästa havsutsikt bläddrade jag i en tidning svensk höstspecial - ljuvligt. Uppslukad av tidningen var det inte bara recepten till säsongens skörd av äpplen, fynd av kantareller eller tålmodigt insamlade lingon som fick det att vattnas i munnen. Lika lockad blev jag av bilder på stickade tröjor, värmande kappor, höga bruna skinnstövlar, ljuslyktor och dörrkransar med grön mossa i. Vi har det underbart i värmen men saknar hösten lite. Så drog vi isär gardinerna i morse och vips var det höstlikt även hos oss - svalare än vanligt, tunga mörka moln och svepande vindbyar. Vi passade på att uträtta ärenden, såg löv singla ned från ett höstgult träd vid ett av våra stopp, blev stående under ett entrétak när regnet piskade parkeringen utanför, åkte hem igen och åt ljummen sötpotatissoppa med knäna uppdragna i utomhusmöbeln. Med hösten på kort visit får vi det bästa av två världar. Är det tillåtet att ha det såhär bra?

Framförhållning

Förra söndagen anordnade vår hyresvärd provning och försäljning av vin, fisk och skaldjur samt samosas (ett litet friterat degknyte med fyllning av exempelvis grönsaker eller köttfärs) på vår innergård. Vi blev ganska förvånade när den annars så tomma parkeringen fylldes av externa besökare och minst lika överraskade blev nog gästerna när de möttes av familj efter familj med ljusa föräldrar bärandes på mörka barn. Tillställningen blev ganska trevlig. Vi pratade en del med en nordisk man som stadgat sig i Kenya sedan ett antal år. Han menade att livet här är så lätt. Den som vill hitta på något gör det där och då, den som vill umgås knackar på hos grannen. Här behövs inte framförhållning på veckor eller till och med månader för att få uppleva något nytt eller för att samla sina vänner, uttryckte han. Det ligger något i hans uttalanden - vi initierar sällan någon aktivitet mer än ett par dagar i förväg nuförtiden - men nackdelen med den kortsiktiga planeringen är bland annat att vi kan bli varse ett hembesök i adoptionsprocessen mindre än ett dygn innan någon tänker sig att kliva in genom dörren. Det är ovant och ibland lite opraktiskt med ständigt kort varsel men mest av allt är det befriande.

Rödvin

Vi trodde inte att vi skulle dricka vin under vår tid i Kenya. Vi förmodade att vin skulle vara en dyr importerad vara och att utbudet skulle vara begränsat. Jag minns att vi på kvällen innan avfärd njöt av det vi antog skulle vara vårt sista glas rött på länge. 

Bredden på vinsortimentet är visserligen långt ifrån Systembolagets men varje kenyansk matvaruaffär har sin egen avdelning för alkoholhaltiga drycker. Där återfinns vin från olika hörn av världen med prislappar väl tilltagna med lokala mått mätt men överkomliga för oss svenskar. Därför har det smuttats rödvin mest varenda lördagskväll sedan vi kom hit. Ikväll har vi skålat i Mara Nyekundu, ett riktigt gott vin tillverkat här på plats i Kenya. Nyekundu betyder enligt den fina flaskans baksida röd på swahili.

Bagarna B:s favoriter

Ugnen blir alltid varmare än vad vi ställer in den på, alla ingredienser vi önskar finns inte att tillgå och resultaten blir inte riktigt som hemma i Sverige men aktiviteten är ovanligt hög hos Bagarna B. Här kommer några av våra favoriter på kenyansk mark.

Våra kärleksmums blev vid första försöket ganska torra. Formen var för stor så kakan blev tunn och glasyren knappt tillräcklig. Med en mer lämplig bakform, en större sats glasyr och i cirka två gånger två centimeter stora bitar smakar kärleksmumsen utmärkt till en kopp kenyanskt kaffe efter maten. Vuxenlyx!

Vi gillar kolakakor! Dessa smakar extra bra eftersom de innehåller en dos ingefära. I kenyanska butiker finns det för övrigt ganska gott om produkter smaksatta med ingefära. Det uppskattar vi mycket!

Rabarberkaka kommer vi garanterat att göra igen. Det kändes lite märkligt att strö rikligt med kardemumma över kakan men i ugnen smälte allt ihop till en saftig och välsmakande helhet. Vårt försök att smaksätta tillbehöret grädde med kenyansk vaniljessens blev dock mindre lyckat.

Nu låter det som att vi äter sötsaker mest hela dagarna. Det stämmer inte riktigt - vi bakar bröd också.  Ett par  tidiga morgonar i veckan får vi färska frukostfrallor som har kalljäst över natten. Dessa tillverkas på surdeg som vi har fått basen till av grannarna. Vi utgår alltid från ett Amani-internt recept men petar i olika mjöler, fröer och torkade frukter beroende på vad som finns i skafferiet för tillfället. Resultatet blir mättande bullar med en krispig yta - en bra start på dagen!

Kryp

Utan ökad puls har vi hittills hanterat eller studerat tusenfotingar, ödlor, någon enstaka kackerlacka och larver av olika slag inne i vår lägenhet. Den minst angenäma upptäckten var den av en taggig typ av larv som gav ljud ifrån sig - det tog en stund innan vi fick tyst på den. En annan mindre trevlig upplevelse var när det kraschade till under badrumsdörren och en tusenfoting i tre delar kom ut. Detta är dock ingenting i jämförelse med de förbenade myrorna. En soppåse som vår städerska placerat på en av våra små uteplatser, tillika vår utomhustvättstuga, en stund på förmiddagen hade samlat mängder av de elaka pyttesmå svarta krypen. När jag ovetande om detta steg ut genom dörren för att hänga tvätt kryllade det plötsligt av myror på mina fötter och ben. Fy bubblan (milt uttryckt)! Nu förstår jag mycket bättre Eriks myrpanik i helgen som gick och skriver omgående upp mer insektspray på handlingslistan...

Diani Snake Farm

Ett effektivt sätt att bearbeta ormrädsla?