Hej & Tack!

Det är många månader sedan Kotten blev vår Viktor och nu är vårt Kenya-äventyr över för denna gång. Därmed ska bloggen Kotten B. slumra in. Vi har så mycket att vara tacksamma för. Vi har blivit föräldrar till en helt underbar liten kille på ett fantastiskt sätt. Vi har fått bilda vår familj i lugn och ro under en nästan åtta månader lång sommar i ett fascinerande land som för alltid finns i våra hjärtan. Vi har lärt känna många människor som vi aldrig kommer att glömma och några som kommer att fortsätta vara mycket betydelsefulla framöver. Utöver allt detta har vi haft den stora förmånen att känna starkt stöd i med- och motgång från familj, vänner, släkt, grannar, kollegor med flera. Det engagemang ni har visat och den omtanke vi har fått inför, under och efter vår tid i Kenya har varit ovärderlig(t). Även om det stundtals har varit läskigt att inse att så pass många har följt vår blogg är vi väldigt glada för allt visat intresse. Tusen tack till trogna och sporadiska läsare. Nu säger vi hej i detta forum. På återseende någon annanstans någon annan gång - kanske när skrivklådan tar överhanden;)

Fix och trix

Behovet av diverse fix och trix kom som ett brev på posten när vi klev in genom dörren på hemmaplan; säga upp adressändring och reseförsäkring, hantera telefonabonnemang, se över internetåtkomst, installera bilbarnstol, barnsäkra köket, serva luftvärmepump osv. Vi har också bokat in ett besök på den förskola som Viktor har fått plats på till mitten av hösten, laborerat med vår föräldrapenning, träffat våra respektive chefer, köpt en ny säng och monterat upp en välbehövlig garderobsvägg men högst prioriterat är den uppföljning vi behöver göra av adoptionsprocessen. Vi har:

• ansökt om och så småningom fått ett svenskt personnummer till Viktor
• haft kontakt med barnavårdscentralen
• varit på besök hos en barnläkare och ska imorgon på provtagning
• haft familjerättssekreteraren från socialkontoret på hembesök
• lämnat skriftliga svar på frågor som ska ligga till grund för den första av sju återrapporter till Kenya
• tagit familjebilder som ska ingå i återrapporten
• lämnat information om vår Kenya-vistelse till vår adoptionsorganisation
• förberett ansökan till Försäkringskassan om så kallat adoptionsbidrag

På onsdag börjar Erik jobba. Innan dess ska vi passa på att få kvalitetsfamiljetid!

Första veckan

Det är en vecka sedan vi kom till Sverige och vi njuter av att vara hemma. Här finns alla som betyder mest för oss, här finns frisk luft, skog som går att röra sig fritt i och mängder av saker som bara fungerar.

I huset uppskattar vi alla eluttag och att vi kan använda dem utan adapter, att vi kan fylla frysen utan att behöva tänka på troliga kommande strömavbrott, att vi kan få både jättevarmt och jättekallt vatten i kranarna, att det inte gör något om Viktor råkar ta en klunk i duschen, att vi kan krypa ned i sängen utan att behöva dra myggnätet över den och att vi inte måste torka upp spillda smulor eller droppar ögonblickligen för att undvika myrinvasion.

Under första veckan har solen har strålat på oss fram till igår då gråa moln framåt kvällen släppte stora snöflingor som lämnade ett gnistrande vitt vackert täcke på marken. För Viktors skull har vi mest varit hemma i och utanför huset; packat upp väskor och flyttlådor, krattat löv och sopat sand, njutit av tystnaden och suttit i uterummet och ätit sådant vi längtat mycket efter (t.ex. korv stroganoff, lax, leverpastejsmackor, ost och semlor).

Vi har haft flera mycket uppskattade besök men försökt begränsa mängden social aktivitet för Viktor eftersom intrycken ändå har varit många och eftersom de stundtals har gjort honom frustrerad och arg. Miljöombytet tog på krafterna för oss alla tre och vi har varit väldigt trötta men nu känner vi att vi har börjat landa. Vi landar hemma efter åtta innehållsrika, avkopplande, lärorika och underbara månader i Kenya.

Vägen hem

I torsdags kväll satt vi lätt sommarklädda i uppskattat sällskap under Nairobis stjärnklara himmel och åt riktigt vällagad mat på den omtalade restaurangen Talisman. Det var inte meningen i förväg men det kändes lite som att vi firade och det var en mycket lyckad avslutning på vår tid i såväl Nairobi som i Kenya. Under natten till fredagen fick Viktor feber - närmare 40 grader mätte vi upp när vi vaknade. Vi petade i honom kenyansk paracetamol och Erik stannade med honom i lägenheten när jag uträttade våra sista ärenden innan avfärd. När vi åkte mot flygplatsen framåt kvällen hade Viktor sovit sammanlagt sex timmar under dagen vilket gjorde oss lite nervösa att han inte skulle kunna komma till ro under nattflygningen mot Europa, men han var pigg fram tills planet lyfte vid 22.40 och somnade gott och nära feberfri en stund därefter.

Innan vi lämnade Nairobi fick vi visa våra handlingar kring adoptionen och svara på några inte alltför komplicerade frågor kring vår familjekonstellation dels vid säkerhetskontrollen och dels vid gaten. Lättnaden var stor och leendena breda när vi gick in genom flygplanets öppning. Vi hade klarat av all granskning! Vi var på väg hem!

Trots att vi frös en del under flygturen reagerade vi på hur påpälsade alla runtomkring oss var vid mellanlandningen i Amsterdam. Själva hade vi ju bara timmar tidigare dragit på oss långbyxor för första gången på månader.

På svensk mark!

Med hjälp av russin, juice och barnvänligt pyssel i handbagaget passerade de sista timmarnas flyg mot Stockholm relativt smidigt. Enligt ambassaden i Nairobi skulle Viktors provisoriska pass tas ifrån oss på Arlanda men där fanns ingen kontrollant som noterade vår ankomst. Vi och vår cirka hundra kilo tunga packning möttes istället av två härliga vänner med varma kramar, en stor svensk flagga och en lånad bilbarnstol. På vår gata såg det mesta ut som vanligt. Hemma, vi är hemma nu!

Strax flyger vi!

Mycket nära nu!

Vi har varit lite oroliga att vårt alternativa CoC-intyg (numera översatt till engelska) inte skulle duga i de kvarstående instanserna men i morse kunde vi hämta ut Viktors pass på svenska ambassaden och därefter visa vår digra samling dokument för en barsk kvinna på Immigrations Office. Hon slängde flera skeptiska blickar på vår lilla familj men satte till slut en utresestämpel precis där vi behövde den. Puh! Det enda som nu skulle kunna hindra oss från hemresa är flygplatsens kontroller. Vi är mycket nära nu...

Smått & stort i Nairobi

Det har gått två veckor sedan vi kom till Nairobi. En del av vad vi har haft för oss har redan framgått men vi har även:

• Sprungit på vår svenska kompis A:s kompis S mellan brödhyllorna längst in på Nakumatt.
• Åkt rutschkana utanför Gertrud's Children's Hospital där vi fått proffsig hjälp för att bota Viktors kliande utslag.
• Letat upp en femtiometersbassäng vid Nyayo Stadium men avstått från ordentlig simträning och avstyrt Viktors bad efter att ha besökt de äckligaste omklädningsrummen vi någonsin sett.
• Suttit alldeles för många timmar i taxi.
• Spelat daglig familjefotboll på parkeringen där vi bor.
• Besökt den plats som finns med i historien om Viktor innan vi blev familj.
• Fått ett hjärtligt mottagande och väldigt god hjälp i receptionen på Viktors barnhem. 
• Andats in för mycket avgaser när vi tränat backintervaller utmed vägen utanför området där vi bor. 
• Varit på mysig söndagsutflykt med Diani-grannar för att mata giraffer på Giraffe Center och fika i Karen Blixen Coffee Garden.
• Prutat ordentligt på massaj-marknad.
• Lärt oss att inte åka till en ambassad utan att ha bokat ett möte i förväg.

Några punkter kommer att tillkomma men vi har rimligtvis inte lång tid kvar i Kenya.

Vasaloppsförmiddag

Målbilden om en Vasaloppsfrukost i Sverige uppnådde vi inte men vi hade en mysig Vasaloppsförmiddag tillsammans med Sveriges radios Sportextra i ett tjugosju grader varmt Nairobi. Eftersom vi är två timmar före svensk tid i Kenya nu under vintern så vi hann med en hel del redan innan starten gick i Sälen; ha sovmorgon till 07.40 (rekord?), äta yoghurt som skulle smaka ananas, räkna till tio en himla massa gånger (Viktor gillar det skarpt), konstatera att smutsig vit tvätt blir mindre snarare än mer vit av lägenhetens skröpliga tvättmaskin, följa ett halvmarathon från tvättstugebalkongen, lyssna till en ljudlig gudstjänst och betrakta en stork från sovrumsfönstret. De tre sistnämnda punkterna får vi utveckla något.

Från halva lägenheten ser vi små delar av den trafikerade Mbaghati Way. Ett par timmar i morse var vägen avstängd i ena riktningen för att tävlingen First Lady's Half Marathon gick av stapeln. Vi ser sällan någon som springer för tränings skull men denna morgon deltog mer än 20 000 personer i ett lopp på Nairobis cirka 1 700 meter höga höjd. Deltagarna var betydligt mer påpälsade än vad vi skulle ha valt att vara och nästan alla bar en lila t-shirt över sina långärmade träningsjackor. Det var en mäktig syn. Mellan vårt hus och vägen ligger en stor protestantisk kyrka. En gudstjänst drog igång och kraftfull, stämningsfull sång vällde ut genom de öppna fönstren. När vi tittade däråt såg vi en stork på grannhusets tak. På kvällstid sitter den och dess släktingar/kompisar i toppen av ett stort träd bredvid kyrkan men nu fick vi en mer närgången titt och en känsla av att storken är här för alla nya adoptivfamiljers skull.

Det började glesna mellan löparna och storken var borta en stund innan startskottet gick i Vasaloppet men gudstjänsten pågick i timmar. Musiken tystnade först strax innan förste norrman passerade mållinjen i Mora.

Tvära kast

Så sent som igår eftermiddag trodde vi det skulle kunna ta en månad eller flera innan vi skulle kunna få ut ett COC-intyg eller ett alternativt sådant, men när det närmade sig läggdags för Viktor fick vi andra indikationer. MIA (myndigheten för internationella adoptionsfrågor) efterfrågade en rad dokument samt bad oss skriva ut, fylla i, signera, scanna och återsända en blankett för "ansökan om godkännande av adoption". Eftersom vi för ändamålet behövde en bättre kopia än den vi redan hade av Viktors födelseattest fick det bli en promenad till socialarbetaren på Viktors barnhem i morse och därefter en sväng förbi närbelägna gallerian T-mall för att ordna med inscanning. Strax innan klockan elva fick MIA allt de hade bett om och några timmar senare tog vi emot dokumentet "beslut om godkännande av adoption". Yippie! Det har ofta varit tvära kast under vår adoptionsprocess men denna gång var det vansinnigt välkommet. Frustrationen var med ens som bortblåst!

Det godkännande vi nu har fått ska vara giltigt istället för ett COC-intyg vid ansökan om samordningsnummer som behövs för Viktors svenska pass. Vår spontana tanke var att omgående slänga oss i en taxi för att lämna in passansökan men för det satte fredagarnas öppettider på ambassaden stopp. Familjen B. kommer att vara där när de öppnar på måndag men innan dess ska vi ha en bra helg. Vi önskar er alla detsamma!

Shoppinglycka

Minst en gång i månaden tittade vi in i Sandstorm-butiken vid Diani Shopping Center. Där fick vi en i Diani ovanlig känsla av att vi skulle kunna hitta något som vi ville ta med hem till Sverige men ofta var butikens utbud begränsat och under en lång period över jul - när det faktiskt var lite turister i området - hölls den stängd bland annat för att varorna skulle skickas till Nairobi för inventering. Mystiskt!

Vi har upplevt det lite befriande att inte kunna shoppa i någon nämnvärd omfattning på sju månader och vi har överhuvudtaget uppskattat att inte ha så mycket saker omkring oss i lägenheten i Diani men det gör inte nöjet mindre när väsentliga shoppingmöjligheter plötsligt uppenbarar sig i Nairobi. Igår var vi på Junction Mall och plötsligt stod den där framför mig - den perfekta skinnväskan märkt Sandstorm Kenya och min shoppinglycka var gjord. Nu hoppas jag känslan håller i sig så att Nairobi-vistelsen inte blir alltför dyr och resväskorna inte fler än planerat.

I kläm

Vi och några med oss har hamnat i en märklig sits. I Kenya finns inte längre någon instans som kan utfärda det intyg vi behöver för att kunna få ett svenskt pass till Viktor och resa hemåt Sverige och från svenska myndigheten för internationella adoptioner meddelas gång på gång att de behöver tydligare information från formellt håll om situationen i Kenya för att kunna utfärda intyget i kenyanska myndigheters ställe, vilket de har gjort i tidigare liknande fall. Efter ett antal månader i landet känner vi oss ganska övertygade om att tydlig information kommer att dröja (eller utebli) och var lämnar det oss? Jo, i kläm och med hemresedatum tills vidare okänt. Suck! Vi var ju så nära!

t/r Masai Mara

I fredags bokade vi, i lördags morse gav vi oss av och sedan igår kväll är vi tillbaka i Nairobi efter en mysig tur till Masai Mara. Det hela började intressant. Strax efter att det tolvsitsiga planet hade lyft från Wilson Airport och vi hade pekat ut några djur i Nairobi National Park för Viktor tyckte vi att planet vände över slumområdet Kibera och att det körde tillbaka mot flygplatsen. Mycket riktigt, någon minut senare landade vi och personalen förklarade lugnande att det inte var något fel på flygplanet utan att vi bara skulle plocka upp en man som hade missat avgången. Ombord klev en lugn och leende brittisk herre som vi senare skulle prata mycket med och som just hade kommit tillbaka från Somalia efter att ha medlat i ett gisslandrama. Upp i luften igen och denna gång bar det väster ut mot Masai Mara. Viktor var på ett väsentligt bättre flygarhumör än senast delvis antagligen för att vi såg giraffer och bufflar från hög höjd, för att en flock zebror sprang av den första av tre minimala gruslandningsbanor som vi skulle ned på och för att det låg elefantbajs bredvid jeepen som hämtade oss på vår "station".

Höjdpunkten under eftermiddagens game drive utmed riktigt skumpiga vägar var att bevittna ett lejon som slet bitar av kött från en större antilop. Wow, sa Viktor (antagligen mest för att han fick titta ut genom jeepens öppna tak). På natten sov vi gott på inhägnat område i något som kallades tält men som mer liknande en bekvämt inredd liten stuga med ovanligt god ventilation och generös tillgång till naturens ljud och läten. Tidigt på morgonen bar det av på ny tur för att se djur och efter den hade vi prickat in fyra av big five men fortfarande inte lyckats se någon leopard i Kenya. Det mest minnesvärda denna morgon var flodhästarna som vi fick hoppa ur bilen för att titta närmare på. En av dem visade hela sitt gap i den tidiga morgonens motljus. Tillbaka vid boendet fick vi frukost med guldkant på en brygga vid en liten fiskesjö. Vi försökte njuta men åtminstone Erik och jag frös mer än vad vi har varit i närheten av de senaste sju månaderna. Lyckan var stor när det en stund senare visade sig att just här gick det att få precis så varmt vatten som vi ville i duschen - en lyx vi inte är vana vid.

Hemresan flöt på enligt plan tills Viktor efter en tupplur fick upp all mangojuice han hade konsumerat till mellanmål. Det blev till att byta kläder på två tredjedelar av familjen efter slutlig landning. Tillbaka i lägenheten inbillade vi oss bleka om nosen en stund att det rörde sig om något annat än åksjuka men vi mår fortfarande bra och har startat en ny vecka i Nairobi.