Nairobi light

Igår flög vi från Nairobi till Diani Beach och vi har så smått börjat installera oss i vårt mer långsiktiga boende. Innan dess hann vi tillbringa drygt en vecka i en intressant östafrikansk huvudstad men vi rörde oss mest bara i en triangel mellan lägenheten, barnhemmet och närmsta galleria (där mat, blöjor och internet fanns). Här följer ändå några reflektioner från Nairobi - en stad vi gärna ser mer av en annan gång.

Vi går utmed en trafikerad fyrfilig väg. Det finns breda trottoarer - nästan som gångbanor - som nyttjas av mängder av människor var dag. Till fots är de på väg till och från jobbet eller någon helt annanstans. Efter gryning och innan skymning är de så pass många att det på håll liknar ett demonstrationståg. Här och där finns djupa och/eller breda hål i trottoaren - på något ställe måste vi gå en i taget och balansera för att inte falla ned. Vägen är bullrig och dammig. Allehanda fordon kör snabbare än de borde, vissa är maximalt lastade med ved, frukt, kontorsstolar, proppfulla sopsäckar eller vad som helst annat. Det saknas planskilda korsningar men det finns gott om öppningar mellan vägbanorna. Dessa används flitigt för mer eller mindre livsfarliga u-svängar. Fotgängare korsar de dubbla tvåfiliga vägbanorna där det passar dem. Plötsligt saktar den hektiska trafiken in och det blir så mycket tystare en kort liten stund när någon föser en stor flock kossor över vägen.

Vår lägenhet ligger i ett inhängnat, välbevakat område utmed den stora vägen. Vi har gott om plats och vi förstår att standarden är god. Från vår ena balkong tittar vi ut över en samling likadana hus som det vi bor i. Vi ser fastighetsskötare som strosar omkring och välklädda yrkesarbetande åka iväg i vältvättade bilar. Vi ser barn leka glatt i stora grupper och vi ser tvätt på tork på långa linor. Från den andra balkongen syns många runda små plåthus som står tätt tillsammans med odlingar runt och med skynken för dörrarna. I ena änden finns ett avlångt skjul med många dörrar. Vi gissar att det rymmer utedass. På ytan en annan värld men även här ser vi barn leka glatt i stora grupper och tvätt på tork på långa linor.

Honey moon?

Vi har förstått att flera är nyfikna på hur han är vår Viktor. En vecka har gått sedan vi fick träffa honom för första gången och nu ska vi göra ett försök till presentation.

Viktor är 13 månader gammal. Han väger drygt nio kilo och är 75 cm lång. Han kan gå om han håller oss i händerna och i sidled utmed väggar. Han är sugen på att släppa taget med ena handen men är inte riktigt redo för det ännu. På barnhemmet sa de att han har svårt för att krypa men av det märker vi inget. Vi rullar en mjuk boll över golvet och "kryper ikapp" för att putta på den en gång till. Bollen är den bästa leksaken. Vi tränar namn med hjälp av den - rulla till pappa, till Viktor, till mamma och till Viktor igen. Viktor kluckar av förtjusning och tar ofta en paus för att göra flyg-rörelser med armarna och säga woah, woah, woah. Han petar gärna in bollen eller vad som helst annat under en soffa gång på gång på gång och blir frustrerad om han inte får ut den. Annars blir Viktor mest bara sur om mellanmålet (alltid väl tilltaget) tar slut (vi fixar snabbt fram mer tills han blir mätt) eller om vi gör försök till att borsta hans enda lilla tand. Byta-blöja-stunder tycker Viktor är mysiga och även att bli insmord med (för mamma väl kladdig) hudkräm. Han gurglar och hoar genom att slå handen mot munnen. Mamma svarar gladeligen. Hela dagen finns Havsöga, Viktors gosedjurskanin, i närheten. Den åker med i ena handen när vi går med bärsele och den finns tätt intill vid läggdags. Viktor rumlar runt en del innan han somnar - särskilt vid middagsluren när det finns annat roligt att göra - men när han väl kommer till ro snarkar han lite och sover djupt och länge. Det är en underbar liten kille vi har fått. Vi vill bara krama honom.

Viktor

Vi har fått hem vår fine lille son och Kotten har blivit vår Viktor. 

Frågan om barnets namn har stötts och blötts i åratal i familjen B. I julas tittade jag igenom ytterligare en förteckning över svenska förnamn och tillförde några nya förslag till Eriks och min lista. När jag läste upp dem för Erik fastnade han direkt för Viktor - Viktor kan han heta! Sedan dess har det namnet varit en favorit. När vi fick barnbeskedet och bilden av vår son tittade vi igenom alla kvarstående alternativ på listan och var helt ense. Det är en Viktor vi har fått! 

Vi har valt Anders som släktnamn och så kommer J. - det enda namn som vår son hittills har haft - att finnas kvar för alltid. Den närmast akademiska frågan i vilken ordning dessa tre förnamn borde komma löste sig på en halvminut strax innan den s.k. exit intervjun med barnhemmets föreståndare i torsdags. Vi blev ombedda att skriva ned vilka namn vi ville ge pojken. Uppgifterna behövdes till den skriftliga överenskommelsen om att Mr och Mrs B. från och med 24 juli 2014 har vårdnaden om baby J. Så nu har vi en Viktor Anders J. i familjen. Ett rekorderligt namn tycker vi!

Bonding time

De allra flesta av våra vakna timmar de två senaste dagarna har vi tillbringat på barnhemmet för det som kallas bonding time - tid för att lära känna varandra. Vi har valt att vara mycket utomhus. Vi leker på gräsmattan och har framgångsrikt invigt vår bärsele genom promenader runt området på pappa Eriks och på mamma Elins mage. Ungefär varannan timme serveras mat som lagas i samma lilla hus där vår son har bott fram till nu och han öppnar gladeligen munnen till nästan varenda sked vi ger honom. Det är en stor lättnad och ett tungt skäl till hans runda goa kinder.

Så här långt går allt väldigt smidigt; matning, bad, blöjbyte, nattning, påklädning, lek, bus och mys. Vi räknar med tilltagande motstånd ju mer vi knyter an till varandra men just nu är vi glada och nöjda alla tre. När lillkillen fångar våra blickar och håller dem kvar länge, länge eller när han lägger huvudet mot våra bröst och verkar njuta i bärselen smälter vi. Han är supergo! Bonding time tär dock på krafterna. När vi nattar honom för siesta somnar han, med två fingrar i munnen, på några sekunder.

Våra två sista kvällar utan barn i huset har Erik och jag inte haft några större planer än mat innan läggdags. Att snabbt koka ihop lite pasta gick sisådär i tisdags då lägenheten var mörk och elen som bortblåst. Det fick bli skafferitömning och vitt bröd med jordnötssmör och sylt istället men vi var (nästan) lika glada för det. Vi har också sett de två första avsnitten av Downton Abbey på paddan innan välbehövlig nattvila. Idag flyttar vår son med hem till oss. Han är så otroligt välkommen!

Oh, vilken dag!

Vi landade i Nairobi ungefär när solen gick upp sådär strax efter sex i måndags morse. Precis som utlovat mötte representanter för KCH, organisationen som driver barnhemmet, oss utanför ankomsthallen. De hjälpte oss med vår megapackning och så fort allt var instuvat fick vi frågan hur dags vi, efter att ha sovit en stund och fräschat till oss efter flygresan, skulle vara redo för avfärd till barnhemmet. Erik och jag tittade på varandra och svarade samtidigt att två timmar nog skulle vara lagom. De skrattade åt oss - så ivriga behöver ni inte vara - och det beslutades att vi istället skulle hämtas upp kl 13 utanför den lägenhet som KCH har att tillgå och som vi får hyra under vår uppstartstid här i Nairobi.

Vi sov en stund, åt lite, klädde på oss lite lagom fina kläder och sprang på toa ett tiotal gånger innan bilen återigen stod utanför entrén. Vi tycker att vi har hållit oss lugna länge men väl framme på kenyansk mark slog nervositeten inför mötet med vår son till illa kvickt. Lika snabbt försvann den igen ett par timmar senare när vi fick se en liten, liten del av en allra första tand...

Framme på barnhemmet blev vi presenterade för kontorets personal innan vi placerades i ett rum innanför receptionen med en gul soffa och några leksaker. Där fick vi först en ordagrann genomgång av det dokument som gör vår son tillgänglig för oss att adoptera. Därefter sammanfattade barnhemmets sjuksköterska vår lille killes hälsosituation med att han redan går stadigt på "the road to health".

"Are you ready?" Sjuksköterskan inväntade våra nickningar och öppnade sedan dörren för tre vuxna och ett litet barn - vårt barn. Kvinnan som bar honom vände hans ansikte mot oss och sträckte honom genast över bordet till mig. Vi blev helt förstummade. "He is so cute", var det enda jag fick ur mig. Då var personalen redan på väg ut igen. "We will give you some time", viskade någon. Så blev vi alldeles själva, vi tre i familjen B.

Du tittade storögt på oss och grep fast tag i de långa öronen på det mjuka lilla gosedjur vi gav dig. Några tårar trillade nedför dina kinder och du var uppenbart mycket skeptisk till oss en stund men efter en liten promenad och en paus på en gunga vände det sakta. Innan dagen var slut och vi skickades hem blev det många leenden där den första halva tanden tittade fram och flera gånger skratt så det gurglade eller kluckade. Oh, vilken dag! Imorgon och många, många, många andra dagar har vi den stora lyckan att få se dig, krama dig, busa med dig och sjunka in i dina vackra mörka ögon igen.

Hej på ett tag!

Idag ger vi oss av på vårt livs mest spännande resa och givetvis ska alla trogna och alla nytillkomna Kotten-blogg-läsare få följa med. Vi vet inte när vi hittar en vettig internetuppkoppling nästa gång men återkommer en annan dag från en annan verklighet. Det kittlar i magen. Nu börjar äventyret!

På återseende

Inte helt oväntat känns det lite jobbigt att säga hej då till vänner och familj och just det har vi gjort i väldigt trevliga sällskap de senaste veckorna. Vi tar med oss bilder för att kunna visa Kotten vilka nära och kära som finns hemma i Sverige, men vi hoppas att han kommer att få se er på Skype, FaceTime eller dylikt långt innan ni träffas för första gången. För det är ju helt sant det en klok vän sa igår "Det är inte hej då, det är auf wiedersehen!"

Fattar ni?

En vanlig fråga i dessa dagar; förstår ni vad som är på väg att hända? Har det gått in? Har det landat?

Nej ni, vi får svara att vi tror inte det. Vi har nätt och jämt förstått att vi ska vara borta från jobben längre än en normal sommarsemester. Det känns som att vi förbereder oss för en längre utlandsresa, kanske en månad eller drygt det. Att vi ska bo i en annan världsdel i upp till ett år, att vi äntligen, äntligen har blivit föräldrar, att ödet har gett oss en fantastiskt fin liten pojke och att vi kommer att få hålla honom om några ynka dagar det är svårt, riktigt svårt att ta in men vi gissar att det är normalt. Finns det några blivande föräldrar som förstår vad som är på väg att hända innan de har fått hålla barnet i sina armar?

De senaste veckorna har vi fört en ständig diskussion om vad vi kan vänta oss, vad vi borde förbereda och för den delen även avsluta innan vi åker till Kenya - innan vi får möta vår son. Vi är väldigt förväntansfulla, lite rädda, alldeles lyckliga och känner ett tilltagande pirr i magen men fattar, det gör vi nog inte.

Sakna

Under vår Kenya-tid kommer vi att sakna

1. Våra kära nära, stora som små - det gör ont i hjärtat att lämna
2. -"-
3. Paddling och tältning i skärgården
4. Lössnö, skidspår, långfärdsskridskor och fikapaus
5. Cykling - till affären i ljummen fartvind eller över lerig stock och sten
6. Kräftfiske och kräftkalas
7. Vinterstudion på SVT
8. Juleljus och julgranshuggning

och mycket, mycket mer men nya äventyr väntar! Snart är vi iväg på dem.

Projekt packning

Vi har kommit till slutskedet av projekt packning och fokuserar på talet 23. I flygbiljetterna ingår bagage i fyra kollin om vardera max 23 kilo. Det känns ganska knapert när det planeras för en bortavaro på nio till tolv månader men det kommer att gå, allting går! Det blir en väska till mamma, en till pappa, en till Kotten och så tillkommer vagnen - vår redan högt uppskattade barnvagn som specialbagage. Vi sållar hårt bland pinalerna. Vardera två par långbyxor, en jacka och en skönlitterär bok får följa med. Kryddburkar, fotoramar och klackskor har för länge sedan plockats bort. Herr B är rutinerad packningspolis ("för tungt!" eller "för skrymmande!") och fru B försöker smuggla ned små, små bra-att-ha-saker men blir raskt upptäckt vid nästa invägning. Än har vi några dagar på oss att hitta den rätta mixen men på söndag morgon kommer allt vi tror att vi måste ha med att rymmas i tre proppfulla resväskor. Några veckor senare kommer vi säkert att le åt våra val. Det är klurigt att veta vad som kommer att behövas som småbarnsförälder i fjärran land!

Pappaledig

Efter en mysig lunch med en lycklig nybliven mamma i våras och ett samtal senare samma dag med en manlig kollega som skulle bli pappa inom kort fick jag en känsla av att jag, trots hormoner, väntade barn på samma sätt som Erik - på pappors vis. Idag förstärktes känslan när jag scrollade fram "Pappaledig tio dagar vid födelse" i tidrapporten för augusti. Vid adoption kan valfri förälder ta ut dessa tio dagar och eftersom Erik ska börja vara föräldraledig (vi göra't lite ännavänt) så får jag vara "pappaledig" precis när vi har fått Kotten "i vår vård" - helt ok för min del!

Tvätt

Idag har det tvättats barnkläder för första gången någonsin hos familjen B. Vilken känsla! Någon som minns den?

Långsam effektivitet

Tiden går för tillfället långsamt. Det känns som att varje dag håller i sig längre än vad normaldagen brukar göra. Den vill inte släppa taget utan stannar kvar som om den satt fast i något kladdigt (tänk begagnat tuggummi under skosula). Vi vill inte vänta längre på att få träffa vår Kotte! Samtidigt finns det stora fördelar när klockan tickar sakta - vi hinner hur mycket som helst de här dagarna och det passar för ögonblicket egentligen utmärkt. Jag börjar se slutet på en jättelång göra-lista på jobbet och de praktiska förberedelserna inför resan betar vi av på löpande band; flygbiljetter, boende för två veckor i Nairobi och många månader i Diani Beach, reseförsäkring, malariaprofylax, ny stor resväska, bas-kit av kläder till lillkillen, komplettering av sommarkläder till oss själva, jakt på impregnerade myggnät, besök hos kommunen, kontakt med BFA och BVC. Om det fortsätter såhär effektivt så hinner vi nog ligga en stund i solen imorgon. Oh, du ljuvliga sommarvecka!

Sidbyte

Det är bara nio dagar sedan vi fick reda på att vi har blivit föräldrar men sedan dess har världen förändrats en smula. Numera känns det helt naturligt att stå och välja mellan ett par röda eller ett par blå badbyxor i lagom storlek till en ettåring och inte ett dugg konstigt att be om råd på Apoteket för att hitta hjälp mot nästäppa för en liten. Plötsligt känner vi oss nästan rutinerade istället för bortkomna när vi strosar runt på barnavdelningen på det blågula småländska varuhuset (vi har ju sneglat i många år). Det är som att vi har bytt sida - från de suktandes till de som verkligen får vara med i leken. Vi känner oss väldigt lyckligt lottade!

Barnhemsbesök

En av de vanligaste frågorna vi får för tillfället är om vi kommer att kunna besöka barnhemmet där Kotten än så länge bor. Svaret är ja. I den kenyanska adoptionsapparaten ingår ett moment som vi tror är bra för såväl barnet som för de nyblivna föräldrarna. Någon eller några dagar efter att vi har landat i Nairobi kommer vi på barnhemmet att få träffa vår son för första gången. Ojojoj, så spännande! Därefter följer ett antal dagar - kanske en vecka - då vi på plats på barnhemmet kommer att få lära känna Kotten, hans rutiner och hans omgivning samtidigt som vår lille pojke förhoppningsvis och troligtvis blir mer och mer knuten till oss. Det kan liknas vid en slags utskolning från barnhemmet. När personalen bedömer att vår son är redo för att följa med oss därifrån hålls en avslutningsintervju med barnhemmets föreståndare. Vi ser fram emot den här processen och hoppas att den kommer att vara en bra början på vårt liv tillsammans som en familj på tre.

Värmeträning

 

Vi behöver inte åka till Kenya för värmens skull! Bra att öva lite på hemmaplan. Ikväll blev det ett sent dopp i Årstaviken och promenad hem i handduk. Lyxigt!

Bilden av vår son

När vi vaknar tar vi en titt på bilden av vår son och säger god morgon. När vi har krupit till kojs tar vi fram samma bild och säger god natt. Det händer titt som tätt att vi sneglar under dagen också. Vi visar gärna bilden för den som vill se och tycker det är lite jobbigt att vi inte får publicera den här på bloggen. Inte förrän Kotten har blivit vår juridiskt sett, alltså inte förrän någon gång under våren 2015, kommer vi att kunna visa honom på bild i större skala. Fram till dess finns denna och så småningom många andra bilder av vår son i kretsen av nära och kära.

Resa bokad

Om två veckor idag bär det av. På kvällen den 20 juli lämnar vi Sverige och morgonen därpå landar vi i vår sons hemland. Det finns en hel del att fixa innan dess men mycket har vi märkt går av bara farten. Vi längtar!

Soffan

Soffan i vårt sommarboende är skön men inte alls speciellt vacker. De senaste dagarna har den dock blivit en riktig glädjespridare. Kottens packning börjar växa fram just där.

 

Barnbeskedet

Klockan var strax efter 17 i tisdags kväll. Ett okänt nummer dök upp på displayen. Jag kände instinktivt att det måste vara en säljare och övervägde en sekund eller två att strunta i att svara men tänkte okej och lyfte luren till örat. Det var vår kontaktperson på BFA (adoptionsorganisationen) som började med att fråga om vi hade tittat på något boende i Diani Beach där vi har tänkt oss att bo.

- Ja lite grann, men det där löser vi när det blir dags, svarade jag lite väl hurtigt.
- Jag ringer dig med en glad nyhet, fortsatte hon. Vi har ett barnbesked till er.
- Är det sant? Oh, vad glad jag blir! Redan?

Det var bara fyra veckor sedan vi fick NAC-besked och beskedet om ett barn hade kunnat dröja betydligt, betydligt längre än så. Glädjen vällde fram i mig. Jag kunde inte sitta still utan reste mig upp och ned flera gånger på kontorsstolen.

- Vill du veta lite mer? frågade BFA helt lugnt.
- Ja, ja självklart. Plötsligt satt jag blixtstilla med en penna i handen.
- Ni har fått en liten son, en pojke som precis har fyllt ett år. Han heter J och han är fantastiskt söt.

Oh, herregud nu händer det, tänkte jag och skrev ordagrant ned vad hon sa för att kunna återberätta för Erik.

- Jag kommer att skicka allt material inklusive foton per mail till er nu så hörs vi igen imorgon när ni har läst igenom allt, sa BFA.
-    TACK! TACK! var det enda jag fick fram.

Vi avslutade samtalet och jag tryckte direkt fram Eriks nummer istället. Inget svar på första försöket – några oroliga steg runt i rummet – inget svar heller på försök nummer två. Jag vände mig mot fönstret för att kasta en blick på ovädret men det var så mörkt utanför att jag möttes av min egen spegelbild och det största leendet jag tror att jag kan prestera. Tredje gången svarade Erik.

- Hallå, hallå, hallå…

Han var hemma i sommarlägenheten där täckningen stundtals är hopplöst dålig.

- Erik, gå till fönstret, sa jag. Som att det brukar hjälpa…
- Hallå, hallå, hallå…hej!

Till slut hörde han mig.

- Erik, BFA ringde. Vi har fått en son!

Jag upprepade informationen som jag just hade fått, svarade ja på frågan om Erik fick berätta för en kompis först av alla eftersom de egentligen skulle cykla mountainbike en stund senare.

- Absolut, gör det, sa jag, om det är ok att jag berättar för vikarien i rummet bredvid. Jag kommer hem så fort jag kan!

Jag drog på mig jackan, fällde upp paraplyet och rusade hemåt. Ett kort stopp för att köpa jordgubbar till den väntande välkylda champagnen blev det och sen jogging hem i ösregnet. 50 meter från porten ringde Erik.

- Var är du? Hans iver att öppna mailet var uppenbar.

Efter ett mycket glatt möte i hallen, tog vi kort på oss själva, korkade upp champagnen, satte oss i soffan, tog några lugnande andetag och öppnade mailet. Sakta scrollades bilden av en liten pojke fram. Vår son! Så vacker, helt underbar! Stora mörka ögon med mycket liv i. Så liten, så himla fin!

Ny fotosession följde. Vi tog de första familjebilderna med bilden på vår son emellan oss. En lång stund satt vi tätt tillsammans och tog in innebörden av alla dokument kring vår pojke. Sen delade vi nyheten. Så många är så glada med oss och vi känner så stor tacksamhet.

Den första juli 2014 var dagen då vi blev föräldrar. Mer rätt hade det inte kunna kännas!

TACK

Stort tack för många sprudlande härliga grattishälsningar som har kommit till oss på alla olika sätt. Vi njuter i fulla drag och återkommer med en mer utförlig rapport om barnbeskedet så fort vi har lyckats samla tankarna något. Just nu är det fortfarande ganska snurrigt men en sak är säker - vi går omkring med varsitt rejält fånleende. Vi är så himla glada!

Förlossning

♥ Vi har fått liten en son! Han har för bara några dagar sedan fyllt ett år. På bilderna (som vi tyvärr ej får dela) ser han väldigt söt, go och härlig ut. Vi är upprymda och lyckliga! ♥

L