Spårval

Det är snurrigt i mitt huvud för tillfället. Att i högsta grad vara involverad i en stor organisationsförändring på jobbet och samtidigt vara på väg därifrån - på väg till Kenya – är en ekvation som inte helt går ihop och ett tillstånd som inte är optimalt för mitt mentala välbefinnande. Jag sover oroligt (delvis till följd av ljusa sommarnätter) och drömmer märkliga saker som att jag ska introducera nyanställda medarbetare på en strand i skuggan av palmer eller att kontoret ska byggas om till ett barnhem. ”Snart ringer de, snart är vi på väg”, säger Erik uppmuntrande när han ser min förvirrade morgontrötta blick. Jag har roligt på jobbet men det ska bli skönt att om en tid få fokusera på ett spår, på det viktigaste, på att bli förälder.

Fika! Hemma?

Att sätta fingertoppen på ringklockan till sitt eget hus för att välkomnas av sina hyresgäster som väldigt vänligt har bjudit in till fika är en speciell känsla som vi numera är bekanta med. Omgivningarna såg ut som när vi lämnade dem i mitten av maj bortsett från att vårlik grönska bytts mot högsommargrönt. Gatan var, som alltid, lugnet själv och huset det stod där tryggt och stabilt med sin kännetecknande varmröda dörr. Vi klev in, kände igen oss, skuttade (åtminstone en av oss) omedvetet hemtamt uppför trappan till övervåningen där dörren, precis som vanligt i sommartid, stod öppen till uterummet. Vi bjöds på fantastiska kakor och gott kaffe ur mycket välbekanta muggar. Jag kom på mig själv med att ha dragit upp benen i stolen på ett sätt som jag annars aldrig skulle ha gjort vid ett första besök hos nya bekanta men det var ju min alldeles vanliga uterumsstol - den jag intagit mängder av frukostar, middagar och fikor i.

Det var trevligt, till och med mycket trevligt och vi är säkra på att våra hyresgäster kommer att ta väl hand om vårt hus. Det allra mest glädjande var hur väl den lille sonen verkade trivas på skogstomten. Skutt och lek på vår baksida - det är precis så vi har tänkt oss att det ska se ut framöver. Allt kändes bra, men det kändes just nu inte som hemma. Det kommer att bli lätt att komma tillbaka men för tillfället och många månader framåt kommer hemma att vara någon annanstans. Hej då huset, vi ses en annan dag!

Rött & blått

Det är en annorlunda sista del av väntan på barn vi just nu går igenom. Om ett par veckor kan det mycket väl vara dags och igår kväll satt vi på en somrig balkong med två glas rött vin och varsin ganska röd köttbit. Kronan på verket blev en gammal, lite smått blåmöglig ost. Det är långt ifrån kostråden för andra blivande mammor. En röd, en blå och en vit luftballong passerade förbi helt nära och via Skype fick vi veta att Kottens fjärde kusin mår alldeles utmärkt inne i magen. En väldigt mysig kväll!

Solskydd

Det är ganska många år sedan jag var en flitig användare av solglasögon. Jag har inte hittat några som jag har trivts med utan tagit fram det par som jag egentligen kasserade hösten 2009 när behovet ibland har blivit överhängande. Inför avfärd till Kenya har fler än en omtänksam medmänniska uppmanat mig att, för mina ögons skull, skaffa ett par vettiga solbrillor. Nu sitter de där och jag kan bocka av den punkten på göra-listan. I syfte att skydda såväl blek som mörk hud från solen ska vi också införskaffa en rejäl flaska med solskyddsfaktor 50. Denna utrustning till trots kommer vårt bästa skydd mot Afrikas sol säkerligen att vara skuggan! 

En gång till?

- Måste ni gå igenom samma process en gång till om ni skulle vilja ha ett syskon i framtiden?

Denna fråga återkommer med jämna mellanrum. Den kommer både från dem som nyligen har invigts i våra planer på adoption och från dem som har följt oss genom varje steg på vägen. Vi svarar ja. Ja, hemkommunen behöver göra en ny eller åtminstone uppdaterad medgivandeutredning, ett andra ärende med tillräckligt med kötid krävs hos en adoptionsorganisation, dokument till en ytterligare adoptionsansökan måste sammanställas, översättas, stämplas och godkännas. Vi har inte uppfattat att det finns någon genväg vid en eventuell andra adoption. Förhållanden i familjen, ekonomin, boendet eller i andra faktorer som kan påverka beslutet om vår lämplighet som föräldrar kan förändras. Nya bevis behövs för att övertyga ett givarland om att just vi kommer att bli bra föräldrar till ett barn av deras folk.

Vi har hittills inte lidit av att bli granskade i sömmarna. Vi döljer inga lik i garderoben och vi har numera formella intyg på att vi bedöms kapabla till att bli föräldrar. Det känns bra! Om vi är villiga att börja om processen för att ge Kotten ett syskon det får tiden utvisa. En sak i taget som min kloke make brukar säga när denna fråga kommer på tal.

Barndomsminnen

Ganska ofta flimrar tydliga minnen från min barndom förbi på näthinnan. Nästan alltid är det sommar - inte sällan strålar solen; små grodorna och en glasspinne på segelsällskapets midsommarfirande, en egen värld högt uppe i tallen ovanför lilla badberget vid farmors sommarstuga, små nyckelpigor på svartvinbärsbuskarnas blad, vingliga första försök till cykling utan stödhjul, rökta-fläsk-rätten i jätteportioner hos dagmamman och en femkronorssedel från morfars grova hand som strax därefter åter för pipan till munnen och blossar avslappnat. I närheten finns oftast lillebror, mamma, pappa och min bästa barndomskompis, vars födelsedag jag oftast missar till följd av långa (med facit i hand underbara) seglingssemestrar.

Visst finns det även minnen av ilska, smärta, frustration och riktiga oväder men de bleknar snabbt i jämförelse.

Jag är nyfiken på vilka barndomsminnen Kotten kommer att bära med sig genom livet. Jag önskar av hela mitt hjärta att de upplevelser han/hon har i bagaget från tiden innan vi blir en familj är så ljusa som möjligt. Framöver vill jag kunna ge Kotten förutsättningar för att fylla minnesbanken med små guldkorn. Den mentala versionen av en kappsäck full med pengar (Pippi Långstrump) - den vill jag skänka vårt barn.

Snitt 45

När vi fick vårt beslut från NAC den tredje juni fick vi också information om att det i snitt tar 45 dagar efter NAC-besked innan barnbeskedet kommer. Genomsnittet säger inte speciellt mycket alls utan kan likagärna innebära en väntetid på två som på 102 dagar. Vi bestämde oss i alla fall där och då för att efter midsommar vara beredda på att något kan hända, att det från och med då kan vara läge att ha telefonerna tillgängliga så ofta som möjligt. Vips, så har det gått några veckor och midsommaren är förbi för denna gång. Vi har pratat om hur vi ska göra när samtalet kommer, när någon per telefon meddelar oss att vi just har fått barn. Vi tänker oss att vi släpper det vi har för händerna, skyndar hemåt, sätter oss tätt tillsammans i soffan och öppnar mailet där bilden av vårt barn kommer att möta oss. Fjärilarna gör kullerbyttor i magen vid blotta tanken!

Smitta?

Ett av alla intressanta samtalsämnen under den gångna helgen och härliga midsommarpaddlingen var möjligheten/troligheten att föräldrarnas intressen smittar av sig på deras barn. Vi gillar verkligen att paddla, tälta, laga god mat över öppen eld eller på stormkök och att vara utomhus tillsammans och i goda vänners lag. Det ger en sinnesfrid som få andra aktiviteter kan frambringa. Givetvis får vi börja i det lilla med Kotten - utflykter i närområdet, leka i strandkanten med kajakerna, resa tältet på tomten och grilla korv med egenhändigt tilltäljda grillspett. Om sysselsättningar som dessa får mamma och pappa att trivas kalasbra, kommer Kotten också att uppskatta dem då? Vi hoppas och tror att svaret är ja. Om intresset blir bestående är en senare fråga men vi gissar att Kotten som barn kommer att vara lite av en friluftsmänniska. Här kommer några bilder från vår sista midsommar som bara två i familjen B. Det var ingen dålig midsommar det!

 

 

Bloggbreak

Över midsommarhelgen ska vi iväg på en efterlängtad utflykt. Vi ska paddla på sjöar och åar genom det sörmländska landskapet från idag till på söndag. Det blir avkoppling och ansträngning i samma paket och vi tänkte ta en välbehövlig paus från snabba informationsflöden. Till och med bloggen ska få vila. Vi kommer tillbaka med ny energi efter helgen. Glad midsommar! Nu drar vi...

Varm gratulation

Slutskedet av ännu en intervju för att hitta nya medarbetare till min arbetsgrupp idag tog en speciell men rolig vändning. Jag berättade för denna kvinna, precis som för alla andra jag träffat i samma syfte, att nästa steg i rekryteringsprocessen kommer vara ett möte med min chef och min vikarie. Jag fortsatte med att förklara att vikarien är på plats sedan en tid tillbaka eftersom jag inom kort kommer att vara föräldraledig då jag ska bli mamma genom adoption. Kvinnan blev tyst, fick nästan tårar i ögonen och jag hann tänka att det här beskedet inte landade på det sätt jag hade hoppats. Sen sken hon upp; "Mina två barn har kommit till mig genom adoption. Ni har en fantastisk resa framför er. Stort grattis!" Oh, vad glad jag blev över gratulationen och över det ordlösa samförstånd som följde. Om det skulle bli så att vi inte ses igen kommer jag ändå länge att minnas värmen i hennes blick. Den gjorde min dag.

Kalendersynk

I söndags kväll konstaterade herr och fru B att varsin tjänsteresa skulle gå av stapeln över dagen idag. Uppstigning skulle ske klockan 04.40 för avfärd mot Oslo strax därefter för redan nämnda fru medan hennes käre make planerades lämna hemmet dryga halvtimmen senare med destination Örebro. Hemma igen skulle den första av dem vara cirka kl 18.30.

Kort framförhållning och dåligt synkade kalendrar må vara hänt än så länge och vi passar på att njuta av flexibilitet och ganska obekymrat vuxenliv. De tider som väntar kommer att kräva planering på en helt ny nivå i familjen B. Det kommer att bli annorlunda och säkert inte lätt varje dag men en sak är säker - för detta är vi redo.

Mamma, pappa, barn

Stavningskontrollen i Googles bloggverktyg känner inte till ordet adoptivförälder. Av det skälet har jag noterat att det titt som tätt har använts i Kotten B:s blogghistoria. Inom kort kommer Erik och jag att bli adoptivföräldrar men främst föräldrar utan epitet. Vi kommer att bilda en familj mycket mer än en adoptivfamilj. Sist men inte minst kommer vi att få en son eller dotter, inte ett adoptivbarn. Det är vårt val att adoptera, inte barnets. Vårt barn - högt älskat allaredan!

Vagnglädje

Idag har vi blivit med vagn! För ett par dagar sedan hade vi nästan bestämt oss för att inte ta med någon barnvagn till Kenya utan lösa det på plats, vilket verkar vara relativt enkelt. Sen kom ett erbjudande helt omöjligt att motstå. Vi kommer att få, inte få låna, en löparvagn (något Erik drömt om i åratal) med stora hjul (varmt rekommenderat av rutinerade svenska Kenya-föräldrar) som är alldeles lagom begagnad efter att ha nyttjats av en av de mest träningsglada personer vi någonsin känt. Vi kommer att älska att låta Kotten vila i denna vagn när det inte går att bära honom eller henne (vilket blivande adoptivföräldrar uppmuntras att göra för den livsviktiga anknytningens skull) och vi hoppas på många sköna familjejoggingturer med hjälp av denna fina gåva. Varmt tack! Vi är så glada för omtanken. Vagnen och diskussionen kring den gav även effekten att vi känner oss ännu lite mer som blivande föräldrar. Det var en mycket bra avslutning på en redan väldigt mysig helg.

4kenya

Under vår vistelse i Göteborg över påsk försökte jag tacka nej till en förfrågan om att delta i Tjejmilen i september med argumentet att vi förhoppningsvis kommer att vara i Kenya då. Den gubben gick inte;) Snabbt utlovades att det skulle vara lätt att hitta en ersättare till fyrmannalaget om vi hade kommit iväg vid det laget. Okej, att springa en mil i goa vänners lag det låter ju mer roligt än jobbigt insåg jag efter att ha sovit på saken. Jag lovade mig själv att få fart på löpträningen efter vår flytt och jag fick en extra bra morot när den fina lagledaren föreslog teamnamnet 4kenya. Nu är det snart en månad sedan vi flyttade och ännu lite längre än så sedan jag fick ett par nya proffsiga joggingskor i födelsedagspresent av min käre make. Den vackra Årstaviken som vi bor precis intill springer var och varannan söderbo runt. Jag har sammanfattningsvis några av världens bästa förutsättningar men har hittills saknat den viktigaste - motivationen. I helgen är vi ute och seglar men jag laddar mentalt för nystart imorgon kväll. Var vi än är i september är det läge att få fart på konditionen. Nu attans är det dags!

Svinbra

Det blev ingen cykeltur igår kväll. Regnet öste ned så vi drog på oss jackorna i Eriks absoluta favoritmaterial (Gore-Tex) och promenerade genvägen till det lokala smultronstället. Tack till er alla som har rekommenderat oss nyblivna Årsta-bor: 

Med några smörrebröd och varsin tjeckisk öl trivdes vi som två fiskar i sjön Magelungen där vi för övrigt paddlade i tills solen gick ned bakom trädtopparna i tisdags kväll. 

Extra plus till två små svin för deras separata kulting-meny.

E&E 10 år

Lördagen den 12 juni 2004 stod Erik utanför Handelsbanken på Köpingsvägen i Västerås och väntade på ett sällskap som skulle till en grillfest i villakvarteret Hammarby. Erik skulle till festen eftersom han hade missat att boka tågbiljetter för att tillbringa en helg i Göteborg hos goda vänner och eftersom han hade fått löfte om att det på festen skulle finnas flera trevliga singeltjejer (lätt lögn – endast en singeltjej). I sällskapet som hämtade upp Erik ingick Elin, som var på väg till detta partaj trots att hon egentligen hade tänkt vara hemma i Uppsala, eftersom en god vän hade varit mycket angelägen om att Elin skulle träffa kollegan Erik från Småland. En stund senare hade Erik och Elin placerats bredvid varandra på uteplatsen och framåt natten sågs de dansa tätt intill varandra på dansgolvet på Blue Moon Bar. Dagen efter tog Erik med Elin på picknick på Björnö och sedan dess har de hållit ihop i vått och torrt.

Texten ovan skrevs till vår hemsida i samband med vårt bröllop. Idag firar vi 10 år tillsammans med en cykeltur, en god middag och det sällskap vi uppskattar mest - varandra. E♥E!

Diani Beach

Vi planerar att bo i Diani Beach söder om Mombasa under vår tid i Kenya. En google-sökning på Diani Beach och en titt på alla bilder som dyker upp gör oss för tillfället på mycket gott humör. Det gör även tipset för dagen i en uppskattad Facebook-grupp. Programmet Tina på besök är med rapparen Ken Ring på just Diani Beach och lagar mat imorgon kväll kl 20 på TV4. Vi ska kolla!

Andra alternativ

För att adoptera från Kenya behövs ingen kötid hos en svensk adoptionsorganisation, vilket många andra givarländer kräver. Precis när vi hade bestämt oss för just Kenya fick vi erbjudande om att börja samla papper för en ansökan till Madagaskar - ett av de andra länderna som vi hade anmält intresse för. Till detta räckte den tre år långa kötid som vi dittills hade samlat ihop. Om vi hade valt Madagaskar istället skulle vår väntan ha sett annorlunda ut. Med en pappersbunt skickad i januari 2014 skulle vi kanske ha fått möta ett barn från Madagaskar under hösten 2015, ett år senare än vad fallet nu borde bli med vårt Kenya-barn och då är Madagaskar ändå ett relativt snabbt alternativ. Mycket annat skulle också skilja. Från Madagaskar kommer betydligt färre barn till Sverige än från Kenya vilket skulle ha gjort möjligheterna till informationsutbyte och värdefulla kontakter mindre. Troligen skulle ett barn från Madagaskar vara något äldre än det barn som nu väntar oss och rimligt skulle ha varit att vi dammade av den gamla skolfranskan ordentligt för att kunna ta oss fram under den cirka tre månader långa vistelsen i landet.

Summa summarum skulle Madagaskar säkert också ha blivit väldigt bra men vi känner instinktivt att Kenya är vårt land och att vi har fattat ett beslut som passar bra för oss. För den nyfikne kan vi meddela att våra andra alternativa länder var Sydkorea, Etiopien och Sydafrika. Vem vet varifrån ett eventuellt syskon till Kotten skulle kunna komma?

Ett blankt blad

Just i mitt mentalt gravida läge genomgår företaget jag jobbar för en rejäl omorganisation och mitt personalansvar utvidgas från fem till tio personer. I dagarna lägger jag mycket tid på rekrytering till några av de tjänster som flyttas in i min grupp från annan ort och jag kan inte låta bli att förundras över människan och hennes/hans komplexitet. Inför varje intervju har jag läst igenom CV och presentation av den som söker tjänsten och omedvetet skapat mig en ganska tydlig bild av vem det är jag kommer att möta, men i vart och ett av fallen har jag varit tvungen att revidera bilden efter att ha hälsat och talats vid en stund. Jag blir ofta positivt överraskad av människan bakom beskrivningen. Där finns alltid något mycket mer intressant än vad en skriftlig sammanfattning kan förmedla.

Även om vårt stundande barnbesked antagligen kommer att innehålla såväl foto(n) som sjukdomshistoria och känd bakgrund kommer den inre bild vi målar upp bara vara en liten del av verkligheten. Trots många ord på papper är det ett blankt blad vi bär med oss till Kenya. Vi längtar efter det första mötet med vårt barn - vi längtar efter att få lära känna dig Kotten!

Cykelsällskap

Ny upplevelse för helgen; att rulla fram med cykelbarnstol. Vi gillade att cykla med sällskap så det är inte omöjligt att vi så småningom även blir ägare till en cykelkärra. Hoppas Kotten vill cykla lika mycket som vi vill!

Födelsedag

Idag har vi firat ett charmtroll och gudson till treåring. Hurra, hurra, hurra! Samtidigt har vi funderat en aning på när Kottens födelsedag är. Han eller hon är nog född 2013 eller kanske 2012 men när på året? Blir det födelsedagskalas i vintervantar eller i stråhatt? Det är ett av alla spännande frågetecken som snart kommer att rätas ut.

Nationaldagar

Precis i början av milleniumet tillbringade jag drygt ett halvår i Tyskland. Efter inledande tre månader med arbete på ett stort blågult varuhus utanför Hamburg och intensivt tysktalande från tidig morgon till sen kväll kom jag till landets allra sydligaste del för några månaders studier. Stället var varmt och vackert, studierna inte alltför betungande. Mycket snabbt bildade majoriteten av de svenskar som hade hamnat på universitetet ett tight litet gäng. Oerhört goda vänner finns kvar från denna sommar på sydligare breddgrader.

Den sjätte juni år 2000 var Sveriges nationaldag ännu inte en helgdag men varken förr eller senare har jag firat den så ordentligt. I ett spartanskt och ganska smutsigt studentkorridorskök bakades det kanelbullar och jordgubbstårta - sjutton vet om vi inte rullade köttbullar också - och vi pyntade så fint vi kunde med svenska flaggor. Sen bjöd vi vår mångkulturella omgivning på kalas till tonerna av svenska nationalsången. (Liten risk för minnestrubbel och möjlighet till research just nu = 0. Både fotoalbum och minimala dagboksanteckningar från tiden ligger djupt nedpackade i flyttlådor hemma i huset.)

Jag gissar att det inte är ovanligt att det extra nationella förstärks vid en längre utlandsvistelse, särskilt i sällskap med landsmän. Kanske är detta något vi kommer att återuppleva under vår tid i Kenya. Idag firar vi nationaldag sådär svenskt lite lagom. Den här gången är det hemma i Smålands djupa skogar. Grattis Sverige!

Familjeledighet

Samma dag som vi lämnade nycklarna till huset gick vi runt till grannarna för att säga hej då för en tid. En av dem önskade oss en bra familjeledighet. Där introducerade han ett uttryck som vi kommer att ha nytta och glädje av. Lediga för att bilda familj - familjelediga - det är precis vad vi ska vara i Kenya!

Göra-lista

Dagen efter det glada beskedet börjar vi inse att vi har lite att pyssla med framöver. Inte oss emot! Det här är enbart positivt. Göra-listan fram till avfärd innehåller bland annat följande:

• Ansöka om föräldrapenning
• Anmäla tjänstledighet
• Lämna över till vikarierna på jobben
• Kolla upp boenden i Diani Beach
• Förkorta listan över potentiella namn till Kotten
• Kontakta kommunen som ska godkänna vårt barnbesked
• Slutföra våra vaccinationer
• Läsa på om Kenya
• Lära oss mer om anknytning
• Så småningom boka resa
• Plugga in ett par användbara fraser på Swahili
• Fixa försäkringar till tiden i Kenya
• Ställa oss i kö till barnomsorg
• Ta kontakt med barnavårdcentral

Fler punkter kommer säkerligen att tillkomma ju mer vi tänker på det. Så skönt att vi har klarat av flytt- och uthyrningsprojektet och att vi inte har så mycket att packa ihop i vår tillfälliga lilla sommarlägenhet. Snart är vi på väg!

NAC-besked!

I morse tänkte jag att dagens blogginlägg skulle handla om kökultur. Svensk disciplin, att snällt vänta på sin tur i kön, är ju inte norm i alla länder här i världen. Anledningen var att vi glatt noterat att åtminstone två svenska familjer som skickat sina handlingar till Kenya ungefär samtidigt som vi i januari nu har fått NAC-besked, det ena igår, medan flera som väntat sedan i höstas inte har hört ett ord från Nairobi sedan dess. Logiskt? Jag kände att vår tur blir det kanske nästa månad eller ett antal månader efter det. Låt tombolan fortsätta rulla!

Sen hände det! Efter möten på förmiddagen hade jag missade samtal från ett okänt nummer på mobilen och ett meddelande från adoptionsorganisationen att de varken fått tag i Erik (som ju simmade i Östersjön idag) eller i mig. När jag till slut nådde fram till vår kontaktperson funderade hon ett tag - "vad var det nu jag skulle meddela er". Därefter läste hon högt; Mr Erik B och Mrs Elin B. har godkänts av National Adoption Committee. Yippie! Ett steg närmare vårt barn! Ikväll har det skålats i skumpa. En precis likadan flaska ligger redan i kylen till den dagen vi får vårt barnbesked. Det kan bli om en månad eller om fyra... Fortsättning följer men jisses vad glada vi är just idag!

Egentid

Promenadvägen hem från jobbet är en bred stig utmed vatten och genom ljusgrön skog. Nästan hemma möter jag ett rådjur så pass nära att jag kan se färgskiftningarna på dess horn. Bakgrunden av fågelkvitter följer mig in i lägenheten när jag öppnar balkongdörren. Nu sitter jag i vårt varma sommarboendes enda skuggiga hörn med en liten skål glass bredvid mig. Vi har det bra här! När vi bytte 170 mot 42 kvadrat för några veckor sedan fick vi så mycket mer tid, tid hemma och tid tillsammans. Det är härligt men ikväll njuter jag av egentid och Erik av förberedelser inför årets första tävling i swimrun vid kusten i norra Uppland. Det är tid att uppskatta tid för sig själv. Det kommer att bli mindre av den varan när vi äntligen blir tre i familjen.

Äkta känslor

Känslor svallar över och ögon tåras när jag drar upp dragkedjan i min kära väns brudklänning - så vacker, så lycklig! Nu är det dags.

There's nothing that I would not do

Go to the ends of the Earth for you
To make you feel my love

Kyrkorummet fylls av en kvinnlig röst som sjunger Bob Dylan kraftfullt medan varmt motljus omsluter det stiliga brudparet. De har hittat så rätt i varandra!

Under middagen håller syskonen personliga tal byggda på kärlek, mogna insikter och humor. En tår trillar av igenkänning och av tacksamhet för starka familjeband. Brudens gudfar ställer sig upp, säger några ord och nu väter tårarna linneservetten. Kommer vi att hålla tal på våra gudbarns bröllop? Vi unnar dem kärlek lika äkta som denna men först dansar vi till musiken tar slut, tills svetten fuktar festkläderna och törsten bränner i strupen. Vilken dag, vilken kväll, vilken natt!