Acklimatisering

Vid ankomst till Nairobi insåg vi snabbt att tiden här kan bli en nyttig acklimatisering inför hemkomst till Sverige. Här kommer en rad olika skäl:

Värmen i Nairobi är inte lika påträngande eller fuktig som den i Diani. På kvällarna blir golvet i vår lägenhet så pass kallt att raggsockorna har plockats fram ur resväskan och när vi slår upp balkongdörren på morgonkvisten väller tillräckligt sval luft in för att det ska kännas behagligt med en tunn långärmad tröja. På dagtid kan vi dock jämställa vädret med det på riktigt fina svenska sommardagar.

Nairobi är en storstad med allt vad det innebär och i en sådan har inte befunnit oss på många månader nu. Vi har snabbt skruvat upp tempot en del och fått vänja oss vid mindre trevliga ting som närgångna ljud av helikoptrar och sirener, mängder av fordon vartåt vi än tittar och därmed tillhörande avgaser men vi har också storögt beundrat moderna skyskrapor, fascinerats av det jämförelsevis rejält utbyggda vägnätet och nära förstummats av utbudet av butiker och produkter att handla.

När vi ser oss omkring i Nairobi och upptäcker många snyggt businessklädda män och kvinnor känner vi ett plötsligt behov av att få lite utseendemässig ordning på oss själva. Många av plaggen i vår packning känns både väl solblekta och väl avklädda här och flip flops med pärlor på är nog vid närmare eftertanke mer kompatibla med strand- än med storstadsliv. Dessutom inser jag att det blir till att boka frisörtid omedelbums efter hemkomst till Sverige.

Även socialt har Nairobi visat sig medföra en nyttig tillvänjning till t.ex. svenskt arbetsliv. Vi var relativt tidigt på plats i den svenska kolonin i Diani och har fått välkomna nya familjer så sakteliga en i taget. På eftermiddagen igår fick vi äran att delta på ett väldigt trevligt kalas anordnat av nordiska adoptivfamiljer i Nairobi och det var många, många nya ansikten (samt några uppskattade väldigt välbekanta). Alla tre i familjen B. trivdes utmärkt men social stimulans kan ta på krafterna för en ovan. I natt har vi sovit som stockar och tur är nog det för om en liten stund ska vi tillfälligt lämna storstaden med destination Masai Mara för en tvådagars safari. Vi återkommer med rapport ifrån den.

Ovan syn för familjen B.

Farthinder?

Förmiddagen tillbringade vi dels i bilkö, dels hos advokaten för att få ut alla handlingar som krävs för de två kommande stegen på vägen mot Sverige och dels på Childrens' Department där planen var att vi skulle ansöka om ett COC (certificate of conformacy) vilket krävs för att få ett samordningsnummer från Skatteverket som i sin tur behövs för att Viktor ska kunna få ett svenskt pass. Mötet hos advokaten var både trevligt och relativt givande men så fort vi klev in genom dörren till Adoption Office på Childrens' Department fick vi ett rakt och helt oväntat besked. Det är ingen idé att söka om ett COC eftersom NAC, kommittén som ska godkänna detta intyg (och som för övrigt godkände oss som potentiella adoptivföräldrar innan vi blev matchade med Viktor), upplöstes i förra veckan och ingen vet när systemet kommer att fungera som vanligt igen. Vi fick - både snopna och lätt bedrövade - ta med oss vår pappersbunt ut från kontoret igen.

Under eftermiddagen har vi försökt hitta konstruktiva lösningar och med hjälp av vår svenska adoptionsorganisation BFA och svenska ambassaden här i Nairobi kommit fram till att vi ska söka om ett alternativt COC från MIA, den svenska myndigheten för internationella adoptionsfrågor. Förhoppningsvis accepterar MIA att utfärda ett sådant intyg och förhoppningsvis accepterar Skatteverket intyget även om det kommer från svenskt och inte kenyanskt håll. Om vi har tur går det fort - kanske till och med fortare än vad ett normalt förfarande för COC skulle ha gjort (säger optimisten i familjen) eller så tar det en hel evighet (som pessimisten uttrycker det hela). Farthinder eller inte det återstå att se.

Sista etappen

I samma soffa efter landning på samma flygplats och taxifärd utmed samma väg som dagen då vi träffade Viktor för allra första gången. Vi är i Nairobi! Vi tar det från början.

Familjen B. gick på en alldeles vanlig morgonpromenad en måndag i Diani Beach. Det var vackert ljus på stranden och för ovanlighetens skull hade tidvattnet lämnat vattenpölar av olika storlek och djup i sanden. Vi släppte ner Viktor från bärselen, drog av honom kläderna och på honom en badblöja. Sen sprang han som en kalv på grönbete mellan pölarna och plaskade, hoppade, satte sig och hällde sandblandat vatten över huvudet. Vi njöt och tanken slog oss att om det här är sista gången på stranden så är det banne mig en värdig avslutning. Viktors mellis intogs efter en stund på kanten till en pöl en bit från vår minimala packning. Det var folktomt flera hundra meter åt varje håll så när som på en ensam kille i blått linne. Jag reagerade på att han gick nära vår hög av kläder men vad jag kunde se aldrig precis intill. När vi skulle gå hemåt var mina solglasögon inte där jag hade lagt dem. De var puts väck! Han tog dem den busen! Trist att vara utan men jaja, tänkte vi. Har vi klarat oss så här långt utan att bli av med något, utan att känna oss otrygga, utan någon värre magåkomma eller annan sjukdom och till och med utan alltför otrevliga möten med babianer så får vi vara glada.

Väl hemma igen hade Erik fått ett sms från vår advokat om att vårt adoption certificate var klart. Vi tittade på varandra i en sekund innan Erik sa; nu kör vi! Någon timme senare hade vi bokat flyg, pratat med hyresvärden, meddelat grannarna och våra familjer samt fått ett halvt löfte om att få hyra samma lägenhet som vi bodde i när vi senast var i Nairobi. Framåt kvällen bjöd vi på bubbel och alldeles för sliskig passionsfruktsjuice i trädgården och trivdes gott i spontanumgänge med grannfamiljerna en allra sista gång. När Viktor hade somnat packade vi våra väskor och fördelade en del prylar åt olika håll. Den största mängden tillföll vår städerska som när hon dök upp i morse blev fantastiskt glad och genast ville att vi skulle ta en bild på mig och Viktor tillsammans med henne i en kavaj hon fått ärva. Gårdagskvällen avslutades med ett jättelångt kvällsdopp i mycket gott sällskap. Halv tio idag vinkade grannarna av oss vilket var fint men kändes en gnutta sorgligt. Gemenskapen på gården har varit värd oerhört mycket för oss.

Några timmar senare visade sig incheckning och säkerhetskontroll på flygplatsen i Mombasa vara alldeles för spännande för Viktor som var helt uppspelt och inte alls ville sova middag efter det. Flygningen blev mindre angenäm med en mycket trött tillika mycket högljudd och rörlig liten son. De sista tio minuterna sov han dock som en stock. På vägen från flygplatsen hämtade vi nyckeln till lägenheten i receptionen på Viktors barnhem. Jag frågade om han kände igen sig. Han svarade; momo? Nej, tyvärr Viktor vi är inte hemma hos mormor ännu. Nu blir det några veckor i Nairobi med omnejd för att få de avslutande handlingarna klara innan vi kan åka hemåt Sverige. Just nu pustar vi ut i en mycket välbekant soffa med tigerrandigt överdrag och känner oss tillfreds med att vara inne på den sista etappen av denna fina Kenya-tid.

Bye, bye Diani Beach!

Startklara

Vår och vår advokats initiala bedömning av när vi skulle få vårt adoption certificate var den tjugonde januari. Eftersom detta dokument medför att vi lämnar Diani Beach började vi i mitten av januari att förbereda vår avfärd. Sen dess har vi skickat med Eriks föräldrar ett antal kilo av vår packning hem, skänkt urvuxna barnkläder, överflödiga leksaker och familjen H:s kvarlämnade barnvagn till det närbelägna hemmet för unga mödrar, börjat betala hyra veckovis, gett vår favoritmassaj en avskedspeng, skrivit listor över vilka bland familjer och personal på vårt område som ska få vad av vår köksutrustning, letat boendealternativ för våra avslutande veckor i Nairobi och så smått börjat packa våra resväskor. Vi är startklara sedan länge men ännu inte på väg. Adoption certificate dröjer men vi är numera inställda på att vi inte ska behöva delta i en ny överklagan för att få ut certifikatet. Vår advokat erbjöd sig i onsdags att kedja fast sig vid dörren till den utfärdande instansen om vi inte fått vårt dokument innan veckan var slut. Vi hoppas för hennes och för hennes övriga klienters (adoptivfamiljers) skull att det inte ska behövas utan att vi ändå får certifikatet inom kort, kanske redan i veckan som kommer.

Viktors lilla ordlista

Viktor bubblar en hel del nuförtiden. Några ord tror vi att de flesta skulle förstå exempelvis hej, tack, bye bye, bajs, bada och bil men andra är det nog lite klurigt att begripa än så länge. Här kommer Viktors lilla ordlista i bokstavsordning:

abil = lastbil

acka = macka
ambo = jambo (hej)

ampa = lampa

ba = banan

bopka = borta

bumpa = rumpa

bä me = bär mig

dosch = dusch

ga ot = gå ut (och leka)

gogo = frukost

got = gröt
hopka = hoppsan

kor = skor

momo = mormor
nana = hjälp mig
oppa = hoppa
pa = apa
ti to = thank you

Pest eller kolera

Kenyansk kvalitet lämnar ofta en del övrigt att önska. 

Brandsäkerhet

På många för att inte säga alla områden är säkerhetstänkandet i Kenya inte lika utbrett eller utvecklat som i Sverige. Här klättrar murare och målare på byggställningar hopbundna av tunna slanor, här fraktas grupper av människor på öppna lastbilsflak och här reagerar vi om vi ser någon som använder hjälm, flytväst eller skydd av något slag. Begreppet brandsäkerhet verkar visserligen existera - det finns två brandsläckare i vårt trapphus - men trots att det inte har regnat ordentligt på flera månader och naturen är torr som fnöske ser vi dagligen skräp eller sly som eldas i vårt närområde. Igår kväll kom elden lite väl nära vårt boende (se bild från taket nedan) och inte såg vi till någon som vaktade den men på något vis slocknade den eller släcktes den innan natten och nu ligger marken bränd men redo för ny växtlighet att spira. Säkert känns det inte men det går oftast bra ändå.

Svett

Vi har tidigare varit inne på ämnet bland annat i domstolssammanhang men idag förtjänar fenomenet svett ett separat inlägg. Erik sprang en lite längre runda än vanligt på förmiddagen och kom hem droppandes utan en torr tråd på kroppen. En timme senare hade han vilat i skuggan och draget mellan husen, tagit en dusch och druckit litervis med vatten då jag hittade honom böjd framför fläkten i vardagsrummet med intentionen att försöka sluta eftersvettas. Vi slår svettrekord gång på gång här i Kenya! Jag, som sällan blir mer än lite fuktig på ryggen vid fysisk ansträngning på hemmaplan, blev nästan rädd för mig själv när jag med ögon svidande av svett såg svettpärlor till och med på ovansidan av låren efter en joggingtur häromdagen. Under lugna promenader med Viktor i bärselen blir både hans och våra magar blöta av svett och det är svårt att få selens vadderade axelremmar att hinna torka mellan användningarna. Även helt utan fysisk aktivitet börjar känslan av att det rinner mellan skulderbladen bli välbekant. Vi får be om ursäkt om vi äcklar någon men det här är vardagen för nordbor på varmare breddgrader.

Ketchupeffekt

Det kliar, det dreglas och det tuggas på allt som går att stoppa i munnen exempelvis simpuffar, tandkrämstuber, mangokärnor och cykeldäck(!). I förra veckan hade Viktor fyra tänder, nu är de snart åtta. Först kommer inget, sen kommer inget, sen kommer allt.

Segt!

Vår advokat menade att det skulle ta en vecka efter adoption order att få nästa dokument - adoption certificate. Nu har det gått två. Hon menar också att tillverkningen av dessa dokument rullar på mer eller mindre som vanligt efter domstolsbeslutet om att så ska ske för snart tre veckor sedan. Vi har fått andra indikationer.

Om vi ska lita på rykten och på uttalanden från andra familjers advokater så är personen som utfärdar adoption certificate hotad med fängelse för vägran att utföra denna arbetsuppgift efter moratoriet om internationella adoptioner i höstas. Det kan vara så att bara de familjer som skrev under överklagan mot att adoption certificates inte utfärdas i dagsläget kan få ett sådant dokument och att vi som inte fick möjlighet att delta i den första överklagan måste signera en ny för att komma vidare i processen. Det finns risk att det dröjer lite till innan vi kommer iväg till Nairobi för att ordna med de avslutande administrativa stegen innan vi kan resa mot Sverige.

Frustrerande är också att flera av våra grannfamiljer får vänta alldeles för länge i ett av adoptionsprocessens tidigare steg. När domaren i Mombasa byttes ut i höstas blev de informerade om att datum för första hearing skulle delas ut först i samband med domstolens öppnande efter juluppehållet i slutet av januari men ännu har inga domstolstider offentliggjorts. Det går allmänt segt i våra juridiska processer för tillfället.

Dianitips

För att inte själva glömma och för att kanske tipsa någon kommer här våra favoritställen för mat och dryck i Diani Beach.

På Sails serveras lunch och middag med finess. Allt smakar bra men det vi uppskattar mest är friterat sjögräs, färskpressad passionsfruktsjuice, halstrad tonfisk och jordnötssmörsglass (eller egentligen alla sorters hemgjord glass).

Även Nomad har bra mat rakt igenom. Där har vi bland annat ätit de godaste pizzorna i Diani Beach och där kan de (normalt sett) blanda drinkar som är värda att åka långt för.

Cave är ett riktigt mysigt ställe när mörkret har lagt sig och det är fri sikt till stjärnhimlen. Det bästa Erik har ätit där är rökt sailfish och chilikrabba. Själv uppskattar jag desserterna, främst fyllda ingefärsflarn. Inga barn är välkomna (så vi har inte varit där samtidigt) men smidig pick-up service ingår.

Vi har testat tre enkla fiskrestauranger på stranden men tycker fortfarande att vår närbelägna Mwaepe fisherman (Martins) nedanför KFI Supermarket är den bästa. Prisvärd hummer, fisk och grillade räkor slinker lätt ned tillsammans med den goda kålsalladen.

När vi vill äta klassisk kenyansk mat går vi till African Pot. Där serveras (lite väl) mättande grytor av t.ex. mutton (fårkött) i rejäla gjutjärnskärl tillsammans med t.ex. ugali (majsgröt - mindre gott), smaksatt ris (vi föredrar kokosris) och/eller chapati (indiskt flatbröd som steks i olja).

Pearly Sands är strandbaren till hotellet Afrika Pearl. Där trivs vi mest för den avslappnade stämningen och för utsiktens skull. Ibland har de goda samosas (friterad minipirog) med fetaost och det finns alltid kall Tusker att tillgå men ofta är utbudet av dryck och tilltugg ganska begränsat.

Kenyaways är det absolut bästa stället att bara vara på. Lunch och grillbuffé är helt okej men vi går oftast dit för en kopp morgonkaffe och kopplar av i soffhörnet till höger.

Havanna Bar vid Baharini Center (Chandarana) är relativt nyöppnat men efter tre besök är vi redo att utnämna stället till det mest välkryddade i Diani Beach. Pulled pork sandwich eller steak sandwich med frasiga pommes frites - ojojoj så gott när längtan efter västerländsk mat börjar tillta. Kaffe på maten är dock bättre att ta på Kokkos Café Bistro på andra sidan Diani Beach Road. Där finns dessutom smarriga bakverk (se nedan).

Lyckliga stunder

Tillbaka efter närmare 40 timmars strömavbrott, allmänt internetstrul och ovanligt välfyllda trevliga dagar vill vi rapportera om helgens höjdpunkt - söndagskvällens behagliga livemusik på stranden; fullt med folk, vackert ljus, annalkande tidvattenvågor, sand i vår första Tusker (kenyanskt öl) på länge, blöjbyte med utsikt över publik och hav, barnvagnspromenad hemåt på minimal strand och en avslutande riktigt god pizza. En av många lyckliga stunder på kenyansk mark!

Kalas!

På barnkalas med vårt eget barn - en härlig känsla. I trädgården hade det dukats upp färgglada godsaker och i vinden vajade många ballonger. Sida vid sida satt barnen ovanligt tyst och stilla, antagligen förvånade över möjligheten att äta kakor till mellanmål och antagligen förbryllade över föräldrar som gömde sig i bakgrunden med kameror. Efter födelsedagssång och ett par tuggor pannkakstårta var majoriteten av de små iväg igen för att köra bobby car, putta på trehjulingen, göra kullerbyttor eller kolla till vakten. Viktor trivdes fint med en stor chokladfläck och lite juice på magen. Det var en mysig eftermiddag. Grattis V som fyllde tre!

Konsten att transportera

I det sena eftermiddagsljuset glider en motorcykel förbi på den gropiga grusvägen. Bakom mannen som kör sitter fyra barn i storleksordning. De håller lätt i varandra och hälsar glatt på oss; jambo! En stund senare passerar vi en man som leder en cykel som knappt syns eftersom tio rejäla trälådor har surrats fast på och vid sidan av pakethållaren och en elfte har fästs i ramen. Lådorna är tomma men lukten avslöjar att de tidigare innehållit fisk.

Efter dryga halvåret i Kenya upphör vi inte att förvånas över vad och hur mycket som går att transportera med ett enkelt fordon.

Vi har bland annat sett två fåtöljer och en soffa fraktas på taket på en tuk-tuk, en hög trave kartonger med ägg färdas fort på ojämn väg bakom en mc-förare, tunga stålrör släpas efter en motorcykel, smala mycket långa trädstammar förflyttas snett lagda mellan en cykels styre och dess pakethållare och en stor låda fisk där fenorna på de övre exemplaren guppade i takt med den ansträngde mannens trampande på sin cykel.

Vi har också fått erbjudande om skjuts med en motorcykel när vi var fyra vuxna som förflyttade ett antal väskor och drog två barn i varsin barnvagn. Även fördelat på två eller flera motorcyklar skulle det kunna ha blivit en intressant färd och en uppseendeväckande syn för omgivningen.

Det vi blir mest imponerade över är dock kvinnorna som med stolt hållning bär vad som helst på huvudet. Ju tyngre desto mer långsamt men fortfarande lika vackert.

Fruktfrossa

Jisses, vad gott det smakar med allehanda kenyanskt odlade frukter för tillfället; solmogen ananas, söt och mjuk men ändå fast banan, saftig passionsfrukt och så kronan på verket - alla olika sorters fantastisk mango. Sedan vi hittade en ny grönsakshandlare när vi behövde 17 lagom mogna apple mangos till nyårskalaset har vår konsumtion av frukt och grönt ökat radikalt. Bara anblicken av de välfyllda hyllorna gör mig lycklig och den fina servicen inklusive bärhjälp till fordonet eller barnvagnen vi har anlänt med gör att vi åker/kör vidare med breda leenden på läpparna. Idag gav killen som hjälpte oss Viktor en purfärskt pressad juice i ett engångsglas med sugrör och så var även sonens lycka gjord. Detta kommer vi att sakna när vi flyger hemåt Sverige!