Ljust

Morgon och kväll är det numera ett varmt ljus i rummet till vänster om vårt sovrum. Det lyser hos Kotten - du är välkommen hit.
 

NAC

Nästa steg på vår väg till Kenya är ett godkännande hos den kenyanska adoptionsmyndigheten NAC. I normalfallet har NAC månatliga möten men under hösten upplöstes myndigheten och det kom inga godkännanden alls därifrån, vilket har gjort att familjer som skickade sina handlingar till Kenya i slutet av sommaren fortfarande väntar och väntar och väntar. Kan en myndighet upplösas bara sådär? Ja, i Kenya händer sådant tydligen med jämna mellanrum. Den inofficiella förklaringen den här gången är att landet har fått såväl ny president som ny regering och att en del personal byts ut i samband med det. 

Precis innan årsskiftet offentliggjordes en ny sammansättning av NAC och de regelbundna mötena skulle återupptas inom kort. Nu säger ryktet att det första mötet eventuellt ägde rum igår. Vi gissar att de har en del att göra i NAC efter en stillastående höst och att vår samling papper ligger rätt långt ned i bunten av ärenden att ta itu med. Möjligen kan extra möten sättas in för att komma ikapp eller så blir väntetiden i det här skedet längre än vad vi från början hade räknat med. Vi får helt enkelt se när vi kommer iväg. This is Africa!

Bymedlem lämnar stan

Det låter kanske som en tidningsrubrik men faktum är att en av dem som ingår i vår "by" (se inlägget Byn), tillika en av dem som vi ritade upp i vårt träd över viktiga personer under hemutredningen för ett år sedan, tänker lämna vår stad. Vi är såklart jätteglada att han har hittat kärleken och tänker flytta ihop med sin fina tjej men det svider lite när det blir exakt lika många mil emellan som vi redan har till en annan familj i vår "by". Vi kommer att sakna dig S efter att flyttlasset har gått på lördag men gästrummet står alltid redo för dig och för er. Välkomna!

Kommunhus

På vägen hem från jobbet stannar bussen utanför kommunhuset. Det låter kanske inte så upphetsande men vi ler när vi tittar mot den högra flygeln. Där inne, i ett hörnrum med djupa fåtöljer, har vi haft givande diskussioner med två kloka familjerättssekreterare. Hemutredning burkar detta kallas och den gav upphov till en tolv sidor lång rapport om oss och om våra förutsättningar att bli bra föräldrar. Rapporten gav oss sedan socialnämndens medgivande att ta emot ett utländskt barn för adoption. Slutsats: Kotten blev till i kommunhuset!

Passa på

Saker vi passar på att göra innan vi blir småbarnsföräldrar:

• Ta bilen fem och en halv mil åt nordväst efter jobbet för att få köra några varv på ett eljusspår med skidspår av konstsnö. 
• Hoppa på en buss mot stan en lördagseftermiddag för att dricka espresso, hjälpas åt att prova jeans och se en halvbra film i en nästan tom biosalong. 
• Spela sällskapsspel halva natten, dricka lite för mycket vin och ta lite för lång sovmorgon i goda vänners lag.

Bullfest m.m.

Härlig vinterdag idag! Först skridskor

och sen bullfest hemma hos blivande bullpappan och bullmamman.

Respons

Vi har fått ett tjockt kuvert i brevlådan med innehåll som piggar upp oss en hel del:

1. Kopior på alla våra handlingar som de såg ut när de slutligen skickades till Kenya. (Hur många stämplar kan det rimligen få plats på en A4?)

2. Ett häfte med fakta, tips och råd inför vår resa - känns tryggt att någon hjälper oss att tänka.

3. En ordlista med grunden till ett språk vi gladeligen ska lära oss lite av. 

Jisses, det är verkligen på gång nu!

Fy f-n

Ikväll gör det ont, riktigt ont. Vi skickar all styrka vi har till kusin Anders och hans fina familj.

Pojke eller flicka?

Titt som tätt får vi frågan om det går att välja barnets kön vid adoption till Sverige. Svaret är inte glasklart, det kan gå att önska pojke eller flicka men det är normalt inte något som svenska
adoptionsorganisationer rekommenderar. Barnets kön spelar ingen roll alls för oss, men när vi valde Kenya var vi medvetna om att det är vanligare att det kommer pojkar än flickor därifrån. Bakgrunden till detta kan vara ekonomisk - i Kenya ärver pojkar sina släktingar och de förväntas få en bättre skolgång än flickor (källa: bvadopt.se).


Häromdagen blev vi sugna på att lite mer exakt kolla sannolikheten för att Kotten är en pojke och gjorde motsvarigheten till ultraljudsundersökning för att ta reda på barnets kön i magen - vi kollade statistik. Numera vet vi att vi har cirka 90 procents chans att få en liten son.

Något att bygga på

Vårt barn skulle kunna heta något på V. Kotten säger tack faster för julklappslegot.

Nätkontakter

Det kan tyckas vara en lite tokig idé att som nyblivna småbarnsföräldrar välja långtidsboende i ett främmande land. Möjligen skulle vi ha känt oss både småtokiga och ensamma i vårt val av Kenya om det inte vore för internet och sociala medier. Via grupper på Yahoo och Facebook har vi träffat på åtminstone sju andra svenska familjer som inom kort är på väg till Kenya i precis samma ärende som vi. Vi tycker om tanken på att de finns även om vi inte känner någon av dem än så länge. Eftersom vår adoptionsorganisation främst samarbetar med ett specifikt barnhem i Nairobi kan våra blivande barn däremot mycket väl redan vara goda vänner med varandra. Häftigt!

Tystnad

Det var ovanligt lugnt hos min frisör igår kväll. Tre saxar i farten och tre som blev klippta under trivsamt småprat. "Blir det mest jobb i vår eller ska du göra något roligt?" frågade den svartklädde bakom mig. Någon sekund och ett andetag senare tog jag sats. "Jag och min man ska flytta utomlands ett tag. Vi är på väg till Kenya för att adoptera ett barn". Tyst blev det, för ett ögonblick knäpptyst i lokalen. Vad tänker för oss helt okända människor när de får höra om våra planer? Vilka frågor gömde sig i tystnaden? Kommentaren från den svartklädde: "Behöver ni visum då?" Om barnet förblev det länge tyst.

Levererat!

Idag har vårt andra rekommenderade brev gått iväg till vår adoptionsorganisation BFA. Innehåll; svenska original och engelska översättningar av provsvar från diverse tester gjorda hos läkare samt en mycket stilig vidimerad kopia på Kottens extrapappas nya pass. Dessa kompletteringar ska nu på utflykt till Notarius Publicus, UD och Kenyanska ambassaden innan de får ta flyget ned till Nairobi för att göra sällskap med den bunt papper om familjen B. som redan ligger där och väntar på behandling. Skönt att få leverera!

Välkomna!

En söndag i december fick Elin ett ryck och la upp en blogg för att ha ett ställe att samla tankegångar inför vår resa till Kenya för att bli föräldrar. Sedan dess har vi skrivit på prov och lite i hemlighet även om sidan har varit sökbar på nätet. Vi har känt efter och funderat. Vem vill vi ska läsa? Vem skulle kunna vara intresserad? Känns det bekvämt att skriva offentligt? Vi har landat i att bloggandet känns roligt och att vi ska sprida adressen till några som vi gissar skulle kunna vara intresserade.

Så varmt välkomna hit alla ni som har fått information om vår sida och välkomna även alla ni som råkar hitta hit ändå. Här får ni en inblick i våra förberedelser inför avresa och här kommer det att bjudas på små berättelser från landet där vårt barn troligen redan väntar på oss. Svindlande positiv tanke!

Kameran

"När vi väntar barn ska vi köpa oss en redig systemkamera" har Erik sagt många, många gånger de senaste åren. Efter valet av Kenya i höstas började det rekas och med hjälp av goda råd från vår teknik-guru inhandlades denna skönhet som vi redan har haft mycket glädje av. Den kommer att stå högt upp på packlistan inför avfärd till Kenya.

Vi "skaffar barn"

Vi har under åren som ofrivilligt barnlösa pratat öppet om detta och känt oss bekväma med det men i vissa, främst jobbrelaterade sammanhang har vi båda medvetet valt tystnad när frågan om barn har kommit upp. Ett exempel är i samtal med en pratglad person som lite för ofta har påpekat vikten av att inte vänta för länge med att "skaffa" barn. Fler än en gång har lusten fallit på att säga "inte i din vildaste fantasi skulle du kunna föreställa dig sätten vi just nu försöker skaffa barn på". (IVF med all världens olika inställningar.) Idag hade personen ifråga fått höra att vi så småningom är på väg till Kenya för att adoptera. Utan någon som helst koppling till historiska uttalanden fick vi ett stålande glatt grattis till vårt väntade barn och en rad intresserade kommentarer. Det värmde gott i hjärtat! Allt gammalt därmed glömt. Tack!

Fantiserar på barnavdelning

Svängde förbi Åhléns för att fixa ett par ärenden på vägen hem och hamnade efter en stund oplanerat på barnavdelningen. Att titta på saker till barnrum eller på leksaker känns fullt naturligt men där kläder i storlek pytteliten till skolstor radar upp sig är det svårt att känna sig som en blivande förälder.  De små plaggen skulle kunna passa på gudbarn, syskonbarn, kompisbarn, kusinbarn eller kollegors barn men hur skulle de se ut på vårt barn? Det går för tillfället inte att föreställa sig och känslan av att vårt kommande föräldraskap bara är en fantasi sprider sig i kroppen.

På liknande sätt kände vi oss på barnavdelningen på Ikea ett par veckor före jul. Flera i vår närhet har sagt att de känner igen sig från sina graviditeter så kanske (förhoppningsvis) är detta helt normalt, men undra som flundra om inte känslan "vad tusan har vi här att göra?" kan bli än starkare för oss som väntar barn genom adoption för att vi knallar omkring där bland barnprylar utan varken bebismage eller liggvagn. En bild på Kotten känns i dagsläget som det som skulle kunna råda bot på känslan av fantiserande på barnavdelningar.   

Det föll en tår

Ett sms från en jobbkontakt stannade världen en stund på eftermiddagen. Hans barn föddes för en vecka sedan - livlöst. Smärtan stack fram mellan raderna. Så grymt livet kan vara. Sakta rullade en tår nedåt kinden.

Vinter!

Där satt den! Tio grader kallt, nästan en decimeter snö och en tunn, tunn hinna av is på delar av fjärden utanför kontorets fönster. Många glada barn dras omkring i pulkor. Äntligen blev det lite vinter! Vi passar på att ta några vita bilder av vår hemmiljö för att Kotten ska kunna vänja sig vid en av våra favoritårstider redan under vår gemensamma tid i Kenya. Hoppas, hoppas, hoppas att även Kotten kommer att tycka om skidåkning, skridskor och pulka!

Fina kollegor

På Eriks jobb har hittills endast några få känt till våra planer på att adoptera. I fredags fick en större skara kollegor veta och reaktionerna lät inte vänta på sig; hejarop, nyfikna frågor och flera berörda av vår historia.

Elins kollegor har varit informerade en längre tid. I fredags fick några av dem veta att våra handlingar nu är på väg till Kenya och vid lunchpausen igår (lördagsjobb i bokslutsspurt) lämnade de över en flaska champagne för att gratulera till ytterligare ett steg på vägen. Så himla gulligt! Ert stöd betyder mycket. Tack!

Gravida?

Nej, inte rent tekniskt men i det läge vi är nu säger en del som väntar barn via adoption att de börjar känna sig gravida. När den prydliga bunten handlingar med stämplar av alla de slag har landat hos myndigheterna i barnets hemland kan känslomässiga och pratiska förberedelser ta vid på samma sätt som vid en biologisk graviditet.

En mycket stor fördel vid adoption är att båda föräldrarna kan vara lika "gravida", en annan är att mamman inte behöver bli det minsta påverkad fysiskt. Känner vi oss gravida? Nja, inte än men faktum är att vi från och med nu väntar barn - på riktigt!

Glada nyheter och middagsplaner

Imorgon kväll ska vi fira! Då är våra papper till slut på väg till Kenya och väntan kan börja på riktigt. Firandet hade vi tänkt skulle gå av stapeln på Jambo Kula, en östafrikansk restaurang på Kungsholmen här i Stockolm, men där gick det inte att boka bord för tillfället. Ägaren är föräldraledig - ett besked som på något sätt kändes helt rätt i sammanhanget. Vi får hitta något annat ställe att äta god mat och skåla på för fira, det ska vi baske mig ska vi göra!

Svåra frågor

Vi såg en väldigt bra film igår - stark och hoppfull men samtidigt alldeles förskräcklig. The Butler handlar om de svartas medborgarrättskamp i USA från 1926 till nutid. Massor av frågor hopar sig i skallen. Hur sjutton kunde det bli så fel från början? Varför har det gjorts/görs det skillnad på mörk och ljus? Hur kunde segregation och extrem särbehandling av mörka anses acceptabel av någon enda mänsklig varelse och hur kunde den vara lagstadgad? Hur är det möjligt att raspolitik kunde existera fram till modern tid? Hur kan dagens samhälle fortfarande göra skillnad på folk enbart på grund av hudfärg?

Vårt efterlängtade Kenya-barn, vår älskade Kotte, kommer under sin uppväxt att ha en annan hudfärg än de flesta i hans/hennes omgivning och det kommer inte alltid att vara problemfritt. Vi vill försöka förbereda oss på hur vi ska bemöta fördomar. Vi vill ha fler idéer till hur vi ska kunna lära vårt barn att hudfärg inte spelar någon roll när det uppenbarligen finns de som fortfarande tycker det. Tips emottages tacksamt! 

Samla papper

För att kunna bli aktuella som föräldrar till Kotten har vi lämnat ifrån oss en del information om oss själva.

Sedan den åttonde november väntar vi besked om att handlingarna har passerat Notarius Publicus, UD och Kenyanska ambassaden och är på väg till Nairobi. Häromdagen fick vi veta att vi, liksom alla andra blivande Kenyaföräldrar, bör komplettera bunten papper med laboratoriesvar på tester vi har gjort hos läkare. Skönt! Nu har vi något konstruktivt att göra igen. Hellre handling än väntan! Tålamod har aldrig varit vår starkaste sida...

Vinter?

Vi gillar vinterväder, men mycket av den varan har vi inte haft i Stockholmstrakten hittills denna säsong. En varm vinter medför små, små fördelar; uterummet kan användas som kylskåp och intensivt arbete med årsbokslut innebär inga missade skridskoturer, men vi längtar - när kommer snö och is?

Nyårslöfte 2014

Att bli två nya bra föräldrar! Gott nytt år!