Kånken

Nu börjar vi längta hem till Sverige lite grann. Vi längtar till exempel efter att få stoppa en liten termos fylld med chokladmjölk (småländskt uttryck) och en macka med stekt ägg på i Viktors nya superfina mini-ryggsäck och ta med honom ut i skogen på äventyr.

Morfars resereflektioner

Tankar från ett snötäckt och kallt Sverige 

Låt mej säga det på en gång: min erfarenhet av Afrika ur turistsynpunkt var, innan vår resa till Diani Beach, obefintlig. Våra semesterresor har i alla år gått till skilda destinationer inom Europa, plus vid några tillfällen till Nordamerika. Så mina funderingar kring Diani Beach och kring Kenya innebär därför ingen som helst jämförelse med andra orter/länder inom Afrika.

Vår - Elins mammas och pappas - Kenyaresa kändes, från idé till verklighet, mer meningsfull och gav oss större förväntningar än någon tidigare semesterresa. Vi skulle för första gången få möta vårt barnbarn Viktor och mer påtagligt bli mormor och morfar! 12 december 2014 reste vi för att stanna i Kenya knappa två veckor. 

Så mötte vi då charmtrollet Viktor som - först avvaktande men sedan allt mer - gjorde oss delaktiga i sin värld. 

Resan fick sitt självklara nav kring Viktor - plus Elin och Erik förstås! Men de här raderna skall innehålla några få korta, inte alltför djupsinniga, reflektioner kring förväntningar och upplevelser I Diani Beach och Kenya. Ja, utöver Diani Beach såg vi storstaden Mombasa, vi var på en tredagars safari (wow!) och vi såg en liten, liten del av landets små och stora vägar. 

1. Först av allt turisterna. Eller närmare bestämt den stora frånvaron av turister. På vårt hotell, Afrika Pearl, var 2 av 24 lägenheter belagda! ändå var det högsäsong. Överallt var det samma brist på turister, med förödande konsekvenser för alla de som på olika sätt har sin försörjning genom genom turismen. SÅ dåligt hade jag inte uppfattat läget. De Kenyaner jag frågade förklarade turisternas frånvaro med oro för säkerheten och med ebolautbrottet i Västafrika. Säkerhet är en relevant sak (men vi kände oss aldrig otrygga). De terroraktioner Al-shabab iscensatt utom Somalia är avskyvärda men har sin huvudsakliga lokalisering fjärran från Diani Beach. 

Något ebolafall finns, såvitt jag vet, inte i Kenya. F.ö. är det över 500 mil mellan Liberia i Västafrika och östra Kenya!! Kenyanerna får betala ett högt pris för en farsot i länder som råkar finnas på samma kontinent. 

2. Min andra reflektion gäller klimatet. Diani beach ligger vid ekvatorn. Dagarna är (ungefär) lika långa året runt. Vädret konstant - undantaget några perioder med mer regn. Hur skulle vädret bli på vår semester?: Väldigt fuktigt och (för) varmt? Regn-och åskskurar (som vi hört om)? Svaret blev: LJUVLIGT! En vänlig stor sol som pålitligt visade sig ca 12 timmar per dag. Någon enstaka (!) behagligt varm regndroppe ett par av dagarna. Härliga kvällar. Med en dagstemperatur över 30 grader krävdes svalkande bad och då - gärna i Indiska Oceanen. Och med varma nätter krävs luftkonditionering, som inte är något problem för oss turister som har råd. 

Ett långt bättre semesterväder än till någon europeisk destination! Jag lovar! 

3. Min tredje reflektion gäller lokalbefolkningen, människorna. Visst, det finns säkert de som ogillar turister av skilda skäl. Men vi träffade ingen. Tvärtom, vi såg nästan bara välkomnande, vänliga, glada, nyfikna människor. Många har svårt att hitta sin försörjning. Har ändå ett bestående intryck av att många, kanske flertalet, är lyckliga i sitt materiellt enkla liv. Jag har nog aldrig mött så många som varit så nyfikna på varifrån vi kommer, som försökt lära oss någon glosa på ett annat språk (swahili), som hoppas på att vi skall komma åter och på att vi skall prata gott om Kenya. Här skiljer sig Kenya från alla andra länder vi besökt som turister! 

4. Naturen var nästa överraskning. Våra höga förväntningar på djur och natur under safaridagarna uppnåddes med bred marginal. En safari i Kenya borde nog alla få uppleva! Det är imponerande vad ett land med begränsade ekonomiska resurser kan göra för att skydda djuren och naturen. 

Men även i övrigt tycker jag att det vi såg utanför tätorterna var en vacker natur. Trots, eller förmodligen tack vare, klimatet. Det jag framför allt tänker på är att det mesta var grönt och friskt. Visst fanns här och var mycket skräp och oordning där människan haft sin påverkan. Men huvudintrycket kvarstår. 

5. Jag kan, avslutningsvis, dessvärre, inte undgå att nämna fattigdomen. Intrycket av att så många människor har det svårt finns kvar på näthinnan. Det bekom mej stundtals, särskilt i början, illa. Jag hade inte väntat mej att fattigdomen skulle göra sig SÅ närvarande. Flertalet har såvitt jag förstår extremt låga löner (vi hörde siffror kring 25-50 kronor om dagen som är mindre än vad vi förstod det går att leva på) och de ekonomiska klyftorna är långt större än vad vi är vana vid att se. Många har säkert därutöver osäkra inkomster. Det kändes ibland obekvämt att inta en lunch för två som kostade mer än vad den som serverade oss kanske tjänar på flera veckor. Att åka på en 3-dagars safari till en kostnad av vad chauffören/guiden kanske tjänar på flera månader förtjänar också en tanke. 

För min egen del krävdes det några dagar, och dessutom goda råd av Elin, att hitta ett förhållningssätt till fattigdomen och till alla de som, t.ex. på stranden, ville sälja för oss ibland ovidkommande saker. Klart man vill och bör köpa saker men det går ju inte att hjälpa alla. Med Elins goda råd bestämde vi oss för att ge ett bidrag till ett lokalt hem för ensamstående unga mödrar. Måhända egoistiskt tänkande, med det känns i alla fall bra att kunna hjälpa något. 

Tack till Viktor, Elin och Erik som välkomnande och tog hand om oss i Kenya. Och tack Kenya. Jag hoppas och tror att vi kommer tillbaka till detta fina land! 

Morfar Tommy

Simsprungit

Med världens bästa förutsättningar runt knuten under ytterligare bara en månad eller två gick det inte att skjuta upp det längre så nu är premiären avklarad. Jag har för första gången simmat och sprungit om vartannat under ett träningspass inför 2015 års fysiska utmaning Ångaloppet. Kenyanerna trodde nog att de såg i syne när en blek kvinna flåsande joggade upp ur vattnet, fortsatte några hundra meter på stranden för att sedan dra simglasögonen till näsroten, springa ut i vattnet, placera dolmen (flythjälp - se bild) mellan benen och börja simma igen. Jag svalde en del saltvatten i vågorna och crawlandet var mer av ett energikrävande armvevande än ett sätt att ta mig framåt men försöket att simma med kläder och skor på kändes över förväntan liksom joggandet med delar av Indiska Oceanen i gympadojorna. Trött blev jag snabbt vilket i vanlig ordning gjorde mig fullständigt oemottaglig för Eriks försök till tekniktips men jag måste erkänna att detta verkar vara en rolig tävlingsform. Det är bara att planera in nästa träningspass i familjekalendern.

Viktor 1,5

För idag ett och ett halvt år sedan föddes (sannolikt) en alldeles speciell liten pojke i Nairobi. För denna pojke fanns dessvärre ingen speciell vuxen. Många hjälpte till att leta - längre och längre bort fick man söka. Så en dag när han precis hade fyllt ett fann man ett svenskt par som skulle kunna passa riktigt bra. Ville de bli pojkens föräldrar? Det ville de väldigt, väldigt gärna och de packade så fort de bara kunde sina väskor och åkte för att träffa pojken som blivit deras son.

Våra hjärtan växte när vi mötte dig. Du berikar våra liv på så många fler sätt än vi kunde ana. Du ger oss huvudbry, tålamodsprövningar och sparkar i sömnen men oftare kärleksfulla blickar, nya perspektiv och finurligt bus. Mest av allt ger du oss möjligheten att älska dig. Tack för att vi fick bli familj med dig. Viktor 1,5; vårt liv tillsammans har just bara börjat.

Merry Christmas!

Först idag firas det jul i Kenya med public holiday, långa kyrkobesök och rejäl familjemiddag för den som har råd och tid. Helstekt get tycks vara höjdpunkten efter högmässan. Här vid kusten försiggår ceremonier kring fisk och stora högar av vad som verkar vara sardiner har lastats upp på stranden både igår och idag.

Glögg i farozonen!

Själva avverkade vi större delen av årets julfirande under gårdagen. I brist på termos tog vi med en oöppnad flaska glögg till stranden på förmiddagen och drack den lagom ljummen med sötmandel och (gula) russin efter en halvtimme i stekande sol. Vi njöt av ett ovanligt svalkande dopp på grunt vatten vid ebb och intog lätt kycklingsallad till lunch. Eftermiddagens bästa inslag blev Kalle Ankas jul i de cirka tolv minuter som Viktors tålamod räckte, kaffe och julgodis i skuggan bland tvättlinorna på vår lägenhets baksida samt Viktors första julklappsutdelning. Där fanns flera finfina presenter men den mest uppskattade var en hemstickad gul- och grönrandig tröja som vår son helst inte ville släppa. Tack mormor! Så fort tomten hade lämnat oss somnade Viktor utmattad av nya upplevelser och av en rejäl förkylning. Ett par timmar senare var ett riktigt hyggligt julbord uppdukat. Såväl svenskimporterad sill som välsmakande Jansson, kryddpepparlösa köttbullar och något liknande julskinka fanns att tillgå. Strax innan efterrätten av mango, saffran och vit choklad hörde vi ett plums i poolen, vilket inspirerade oss till ett kvällsdopp innan läggdags. Det blev en mycket lyckad, väldigt varm, lite annorlunda men ändå ganska svensk julafton i Kenya.

Efter en febrig natt har det idag runnit snor, svett och tårar om Viktor så vi fick avstå den inplanerade utflykten till sandbanken vid korallrevet där det under lågvattentimmarna serverades skaldjurslunch och istället vara på plats för att vinka av mina kära föräldrar som nu är på väg hem till Sverige och kylan. Det var mysigt att ha er här! From all of us to all of you a very Merry Christmas!

Uppesittarkväll

Enligt Bamses julkalender är det dan före dopparedan. Vi litar på det i vår värmebölja och ägnar oss åt en alternativ uppesittarkväll. Hittar tomten till Kenya?

Hakuna matata!

Efter dålig tillgång på både el och färskvatten de senaste dagarna sa vår gasbehållare till spisen tack och adjö vid lunchtid idag. Den har dock varit oss trogen i snart fem månader och den ersattes, med hjälp av vår extremt serviceinriktade taxichaufför och allmänfixare, av en ny efter bara tjugo minuter. Inga bekymmer!

Tomten Viktor

Det var runt jul förra året som vi kom fram till att en eventuell son skulle kunna heta Viktor. Kan vi omedvetet ha varit påverkade av denna lilla filur som är en av tre julattiraljer i Kenya-packningen?

Turistbrist

Internationella reserestriktioner har det senaste året gjort turister till en bristvara i det Diani Beach som vi upplever som en rofylld och dessutom otroligt vacker plats på jorden. Alla våra besökare hittills har bott ungefär hälften av sin tid i Kenya på vårt mest närbelägna och direkt strandanknutna hotell. Där har de fått precis all den uppmärksamhet de har behövt från personalen eftersom de ofta varit de enda eller några av väldigt få gäster. Även familjen B. har vistats en del på detta hotellområde och noterat de anställdas strävan efter sysselsättning när alldeles för få besökare efterfrågar service. Under hela hösten har vi både på detta vårt standardhotell och från lokalbefolkningen i allmänhet fått höra att till jul anländer turisterna. Då ska det enligt uppgift kunna bli köbildning på den annars relativt glest trafikerade Diani Beach Road och då ska det vara svårt att hitta inkvartering eller att få plats på en populär restaurang. Det lackar med stormsteg mot jul men än finns det alldeles för gott om plats vart vi än vänder oss. Borde de inte börja komma nu - turisterna?

Utsikt från vårt standardhotell

Delfinsafari

Vår heldagsutflykt för delfinsafari i Kisite Mpunguti Marin Park någon timme söder om Diani Beach genererade inga nya erfarenheter av delfiner - inte ett exemplar så långt ögat nådde - men vi kom tillbaka många intryck och ett antal lärdomar rikare. 

Vi började med att konstatera att det känns olämpligt att köra alltför fort på vägar som inte bara är gropiga eller ojämna av vass korallsten utan även konvexa med rejäl lutning ned mot dikeskanten i den mån där finns något dike. Chauffören verkade inte dela vår uppfattning när han rattade fram den tungt lastade minibussen genom den kenyanska landsbygden som mina föräldrar dock uppskattade att se på nära håll.

Korallreven utanför Kenyas kust kan erbjuda magnifika vyer. Under någon timmes snorkling mötte vi  färgglada stora och små fiskar enskilt eller i stora stim och mängder av olika sorters vacker korall. För första gången någonsin önskade jag att vi hade haft tillgång till en undervattenskamera. En kort stund efter att båtens kapten hade släppt av majoriteten av passagerarna över korallerna mitt ute på öppet vatten med cyklop och snorkel som enda bagage valde han att, utan förvarning eller informationsspridning, starta båten och åka vidare för att hämta upp en grupp dykare längre bort. Detta var en speciell upplevelse både för mig som stod med en sovande Viktor på magen ombord på båten och för Erik och mina föräldrar i vattnet. Ungefär en halvtimme senare var vi tillbaka för att hämta upp de som snorklat och då var det min tur att hoppa i. 

Efter intag av välsmakande krabba, fisk och färsk frukt till sen lunch på Wasini Island (Viktor satt för första gången själv på en stor stol under hela måltiden) ville guiden ta med oss på en visning av byn. Vi avvärjde ett antal försök till försäljning av snäckor med mera men accepterade att betala en summa per person för att få gå på broar genom ett landskap av död korallsten. Ett par minuter senare när guiden och därmed gruppen stannade på konstruktionen under oss brast den i ett hörn och några av deltagarna bakom oss föll handlöst en och en halv meter till marken. Lyckligtvis blev inte skadorna större än en blåslagen och rejält repad överarm men vi valde att därefter gå tillbaka till den lilla kanot som tog oss ut till båten som tog oss över ett sund av gungande dyningar till minibussen som tog oss hem igen. I natt sov vi som stockar!

Några ord

Vi har dessvärre inte lärt oss speciellt mycket swahili under våra månader i Kenya men vi konstaterar att även besökare kommer en bit på väg med enbart dessa fraser i bagaget:

Jambo = Hej!
Habari? = Hur står det till?
Nzuri (sana) = (Mycket) bra
Asante (sana) = Tack (så mycket)

Det fick bli allt för denna gång. Kwa herini!

Vägen hit

Att som oerfaren Afrika-resenär inleda sin vistelse i Kenya med en två timmar lång bilfärd från Moi International Airport i Mombasa till södra delen av Diani Beach innebär något av en rivstart. Vi hade inte åkt många minuter utanför flygplatsområdet förrän mina nyanlända kära föräldrar började kommentera vad de såg och jag fick inleda mina försök att besvara ställda såväl som underförstådda frågor.

Många säljer grönsaker från enkla skjul i långa rader utmed vägen. Vilka är kunderna? Det är smutsigt och skräpigt på marken. Hur lyckas alla se så välklädda ut? Kor och getter står och tuggar på sopor här och var. Dricker någon mjölken? Många byggen verkar ha avstannat. Är det till följd av oro i landet?

Vi körde bakgator genom centrala Mombasa för att undvika bilköer. Taxichauffören avstod denna gång från att muta sig fram i kön till färjan mellan ön Mombasa och sydkustens myllrande förort Likoni. Vi åkte några mil genom lantlig och blomstrande högsommargrönska och ankom vår närmsta stad Ukunda. Fullt med folk i rörelse under arbetsveckans sista timmar denna lördagseftermiddag! Vänstersväng i Ukunda mot det jämförelsevis mycket prydliga turistområdet utmed spikraka Diani Beach Road. Passage av vår matbutik, vårt postkontor, vårt lilla shoppingcenter och vår grönsakshandlare. Färd under apbroar och möte med babianer på vägen. Slutligen högersväng i korsningen där restauranger i bastkojor med träbänkar samsas med skomakare, cykelreparatörer och fruktförsäljare i lika enkla hyddor. In på den väldigt gropiga grusväg utmed vilken vi bor. Framme! Efter ett dygn av resande framme för att möta ett nytt barnbarn och framme i lagom tid för lördagsgrillningens fördrink. Välkomna till Kenya mamma och pappa! Vägen hit klarade ni bra!

Omtumlade

Vi är lite slitna idag. De senaste två veckorna har varit händelserika och omtumlande. Vi har känt:

- oro efter beskedet om stopp av internationella adoptioner från Kenya.
- frustration när avgående domare i avsaknad av direktiv skickade hem oss från domstolen.
- lättnad över att vår andra hearing på andra försöket blev avklarad.
- medlidande med de grannfamiljer som måste invänta ny domare för juridisk process.
- glädje att få välkomna ett nytt syskonbarn.
- rädsla över vår grannes svåra sjukdomstillstånd.
- samhörighet med alla boende på vårt område.
- sorgsenhet när två fina familjer har lämnat vår gemenskap för att återvända till Sverige.
- lycka över att få bli Viktors föräldrar även i juridisk mening.

Nu känner vi spänning inför mina föräldrars ankomst till Kenya. Viktor har de senaste dagarna först kallat morfar och mormor för doda och dodo (mycket likt ordet för insekt på swahili) för att sedan övergå till wowa och wowo. Imorgon får vi bevittna deras första möte.

Familjen B!

Judgement!

Hej, jag heter Viktor! Idag fick min pappa och mamma veta att domstolen bestämt att vi hör ihop för alltid. Det visste vi ju redan men vi är jätteglada ändå. Så småningom kommer fler bilder på mig och på hela familjen B. Bye, bye!

Familjen Barfota

Skor är värdefulla ägodelar i Kenya. Vi gissar att många inte har några eller max ett par och ser att att de ibland används tills de faller i bitar. I familjen B. har vi förmånen att på rak arm inte ens ha koll på hur många par skor vi äger och vi kommer att lämna en hel del till bättre behövande när vi vänder tillbaka till Sverige, men som de påpälsade nordbor vi normalt är njuter vi av att inte vara tvungna att stänga in fötterna i skor dagarna i ända. Vi uppskattar att kunna gå barfota på strandrestaurang, till en middag hos goda grannar eller större delen av tiden på gården.

Familjen B. som i barfota!

Otäck sjukdom

Malaria kan vara en riktigt otäck sjukdom. Igår var Erik och många i vår närhet iväg och testade sin blodgrupp för att eventuellt kunna lämna blod till en hårt drabbad i vår gemenskap. Behovet av blod löste sig till slut på annat sätt men det känns bra att veta att alla snabbt och utan tvekan erbjöd hjälp. Nu är vi väldigt många som hoppas på ett snabbt tillfrisknande.

Vid resa till riskområde för malaria - använd myggspray och uppsök genast läkare vid hög feber!

Christmas trees

Det är (än så länge) långt mellan julgranarna i Diani Beach. Den här stod några dagar utanför stormarknaden Nakumatt men är redan bortplockad till förmån för en stor saxofonspelande tomte. 

Vi föredrar att titta på trädet flamboyant som kenyaner kallar christmas tree eftersom det bär röda blommor i december.

Vilken lättnad!

Den senaste veckan har vi pendlat mellan hopp och förtvivlan (den ena av oss mer hoppfull än den andra) och vi var nog lite nervösa när vi klev in i en förbeställd men försenad taxi för avfärd till Mombasa tidigt igår morse. Skulle domaren vara där? Skulle vi få genomföra vår andra hearing? Skulle vi åka därifrån än mer oroade för den fortsatta processen eller skulle vi få någon typ av glädjande besked med oss hem? Vi parkerade i tid och lyckades för fjärde gången smuggla in otillåten matsäck (Viktors mellanmål och två vattenflaskor) i domstolshuset. Barn i kenyansk domstol förväntas vara välklädda, rena, tysta, mätta och helst osynliga. Det är en utmaning som heter duga när väntan drar ut på tiden i värmen. Av allt promenerande i korridorerna blev Viktor dock trött och somnade mycket lägligt i bärselen ett par minuter innan klockan elva när vi hade blivit lovade ett möte med domaren. Tillsammans med vår delegation bestående av advokat, guardian och socialarbetare kallades vi punktligt till domarens kammare. Hon inledde med att konstatera att pågående adoptionsprocesser kommer att fortskrida normalt fram till dess att nya riktlinjer har fastslagits. Erik och jag fick svära på bibeln och därefter en i taget svara på ett antal frågor - vissa identiska; "Are you married? To whom? Since when?" Erik fick också berätta hur vi planerar för Viktors skolgång och sjukvård om behov skulle uppstå av sådan. Jag fick förklara hur vår omgivning ser på att vi adopterar. Därefter nämndes de rapporter som guardian, socialarbetare respektive Childrens' Department har skrivit om familjen B:s liv och leverne. Lyckligtvis hade ingen instans något att invända mot vår adoption. En kort stund senare lämnade vi byggnaden med ett halvt löfte om domarens judgement redan under nästa vecka. Vilken lättnad! Vi bad taxi-chauffören ta bilden nedan och följde därefter UD:s reserekommendationer genom att lämna ön Mombasa en halvtimme innan fredagsbönen skulle börja. Vi vill verkligen tacka för allt fint stöd vi har fått den senaste tiden. Vänner, familj och Amani-grannar har varit helt fantastiska mitt i vår känslomässiga berg- och dalbana.

Halvbra

Det fanns ett brett spektra av potentiella utfall inför vår resa till domstolen i Mombasa igår. Riktigt illa skulle det ha kunnat bli om vi efter många timmars väntan i alldeles för varma korridorer fick åka hem med oförrättat ärende och utan någon indikation kring den fortsatta utvecklingen av processen. Riktigt, riktigt bra skulle det ha kunnat bli om vi inte bara fick vår andra hearing utan, eftersom domaren är på väg att lämna sin anställning i Mombasa och därför borde ha ett intresse av att avsluta pågående processer snarast, även fick ett domslut (judgement) innan hemfärd. Nu blev resultatet av vår utflykt någonstans mittemellan - lite halvbra. Vi fick vänta i cirka två timmar och vi blev tvungna att åka därifrån utan att ha fått vår andra hearing genomförd med förklaringen att domaren under rådande omständigheter inte vågar fatta beslut i internationella adoptionsfrågor. Det glädjande var dock att vi blev lovade ett nytt försök till andra hearing redan imorgon fredag. Till dess kan det eventuellt ha kommit nya riktlinjer. This is Africa! Det var bara att åka hem igen, tvätta de svettiga finkläderna och ladda för vår totalt sett fjärde tur till Resident Judge, High Court No. 1, Mombasa, Kenya.

En lillkusin!

Vi är otroligt glada att få berätta att Viktor har fått en fjärde kusin. Igår kväll kom en alldeles lagom liten, frisk och jättesöt lillebror till världen i Smålands djupa skogar. Mycket varma gratulationer till familjen E! När vi reste till Kenya i somras hade vi varsitt syskonbarn, nu har skaran till vår förtjusning fördubblats. Vi längtar tills Viktor får träffa såväl lill- som storkusiner. Ikväll firar vi med det godaste vi kan hitta i kylskåpet efter två dygn av återkommande riktigt långa strömavbrott - fruktsallad.

Adventshelg

Trots lussebullebak, glöggmingel, några julsånger och en hemsnickrad adventsljusstake var det mer eller mindre omöjligt att frambringa julkänsla i trettiogradig värme under första advent. Helgens höjdare blev istället en mammakväll med grillbuffé, ett långt nattdopp i poolen med grannarna och en picknick på stranden för att tacka av den familj som är på väg hem till Sverige och som vi redan saknar i Diani Beach.

Oron

Den första chocken efter beskedet om omedelbart stopp av internationella adoptioner från Kenya har lagt sig. Nyheten har förmedlats globalt och vi har följt rapporteringen bland annat i svensk media. Information om effekterna av beslutet saknas fortfarande. Vi har funderat, spekulerat och diskuterat. Det enda rimliga vore att barn placerade för adoption får stanna hos sina nya föräldrar även om det juridiska adoptionsbeslutet ännu inte är fattat. Så måste det bli! Vi kan inte ens föreställa oss en annan utväg. Det värsta scenariot för oss och för övriga svenska familjer på plats i Kenya för att adoptera borde istället vara att processen tar längre tid än vad den annars skulle ha gjort och att längden på vistelsen i Kenya blir än mer oförutsägbar.

I morse kom ett mail från vår advokat som menar att det kommer att ta tolv månader att förändra kenyansk lag till att inkludera ett totalt förbud mot internationella adoptioner och att en sådan lagförändring inte kan komma att gälla retroaktivt. Mot denna bakgrund och med den generella utgångspunkten att barnets bästa ska gå i första hand kommer pågående adoptionsprocesser enligt advokaten att kunna avslutas normalt. Vi har blivit lovade mer information i början av veckan. Den initiala oron för vår egen del har därmed avtagit något. Nu tänker vi istället på alla er som var på väg att adoptera från Kenya. Fy sjutton för att jobba hårt och vänta länge - i vissa fall helt otroligt orimligt länge - för något som sedan kanske inte kan bli av. Vi lider verkligen med er! En extra tanke till den familj som fick sitt efterlängtade barnbesked inklusive foton på barnet i torsdags för att under fredagen informeras om att adoptionen kommer att blåsas av. Livet kan vara så grymt!

Kall hand

Mycket oroande nyheter har nått oss och alla våra grannar som också är här för att adoptera. Regeringen i Kenya beslutade igår att omgående förbjuda internationella adoptioner. Anledningen sägs vara att man vill minska risken för trafficking - människohandel. Vi vet ännu inte hur detta besked kommer att påverka vår adoptionsprocess, som ju är helt legal och så långt ifrån människohandel det går att komma, men vi förstår att läget är allvarligt då både vår svenska och kenyanska adoptionsorganisation har hört av sig under dagen. Ingen av organisationerna vet mycket mer än vad som finns att läsa i en artikel i kenyanska Daily Nation men de ber oss att inte drabbas av panik. Vår andra hearing i domstolen i Mombasa är inplanerad till på onsdag. Inför denna låter vår advokat lyckligtvis försiktigt optimistisk men beskedet som sådant känns som en kall hand runt hjärtat.

Strömlöst

Jag vaknade i morse när AC:n slogs av - strömavbrott! Titt som tätt har vi strömlöst en stund eller ett par timmar, någon gång ibland längre än så. Vid lunchtid kontaktade vi hyresvärden och fick beskedet; underhåll av elnätet - strömmen tillbaka kl 17. Belysningen går på ett reservaggregat men det gör inte kyl och frys. Tur i oturen att vi inte storhandlade igår. Lunch och middag har vi under dagen kunnat laga på vår gasspis och av de sista färskvarorna i gömmorna. När vi nattat Viktor och just sörplat i oss varsin mugg väl tinad lyxig glass drog fläkt och AC igång igen kl 19.25. Drygt tolv timmar utan el blev det idag - personligt kenyanskt rekord för familjen B. 

Det lyser igen!

Napp!

Djuphavsfiske en dag i november.

Bota sträckning

Tack vare utmärkt sällskap och ett ambitiöst träningsprogram är det jätteroligt att träna för tillfället men ikväll tog det irriterande nog stopp. Sträckning i låret botas tydligen snabbast med tryckförband, högläge, vila och choklad. Jag bara lyder order.

Poolen

Ett ständigt återkommande gemensamt samtalsämne på vår gård är poolen. Ibland ser vi personalen hälla i hinkar av någon grumlig vätska i bassängen eller gå runt och skvätta med en dunk märkt klor. Påfyllning av vatten sker med en ordinär trädgårdsslag. Titt som tätt hittar vi mindre välkomna djur i poolen. Två gånger har jag fiskat upp döda grodor från botten med en leksaksspade. De senaste veckorna har vattnets utseende övergått från klart och ljust medelhavsblått till grumligt och grönt. Ett dopp har inte känts lika lockande längre och att försöka crawla rakt blev för min del stört omöjligt när jag inte kunde se botten. Från hyresvärdens håll har det vid flera tillfällen utlovats snar bättring men icke sa nicke. Igår när en av familjerna svalkade sig i poolen kom personalen helt oförhappandes fram och berättade att bad inte var lämpligt. Någon slags poolexpert har varit på besök för att försöka förbättra vattenkvaliteten och nu sitter där en mycket liten lapp som utlovar badbart vatten imorgon bitti. Håll gärna en tumme för att så blir fallet! Tio barnfamiljer längtar efter att kunna ta sig åtminstone varsitt poolbad i hettan under morgondagen.

Varmt idag

"IDAG är det varmt!” När jag sa så i morse insåg jag att jag antagligen har kläckt exakt samma kommentar minst varannan dag den senaste månaden. Det är bara att konstatera; det ÄR varmt. Termometern hos grannen verkar oftast visa strax under trettio grader och hittills har den inte stigit över trettiotre men till det kommer fukten som gör kroppar nedkylda med air condition över natten klibbiga och aningen matta efter en kort stund i solen. Vissa dagar kan ett bad ge kortvarig svalka men mer effektivt är att duscha - igår gjorde jag det för första gången strax innan vi skulle ut och springa. För att förhindra värmeslag har vi också börjat köra air condition i sovrummet några av dygnets ljusa timmar och att hålla dörren dit in stängd. På så sätt har ett avkylningsrum skapats. Ytterligare ett trick för att mota värmen är is i dryck. Vi är numera stora konsumenter.

Komma iväg på semester

De två sista dagarna av våra besökares tid i Kenya gjorde vi sällskap med dem på det svenskägda hotellet Kinondo Kwetu ungefär en mil söderut på stranden. Det gjorde vi helt rätt i! Innan lunch i onsdags skulle vi ha checkat in men då väntade vi (sedan ett dygn) på att en tjänsteman från Children's Department skulle dyka upp för ett hembesök. Om vi ringde honom efter klockan 14 skulle han eventuellt kunna komma en stund senare. Erik ringde utan svar många gånger men vid tretiden fick vi en förhoppning om att besöket faktiskt skulle bli av innan natten så vi fortsatte att vänta. Klockan 17.40 knackade gästen på. Inför besöket hade vi konstaterat att Viktor hade lite feber men av det märktes inget när mannen satt i vår soffa. När Viktor hade vant sig vid främlingen tog han en sak i taget från sin lekbänk, gick några steg mot vår gäst och gav den till honom; en pusselbit, en pixi-bok, en liten sko, en boll, en legobit, en till sko och så vidare. Mannen log artigt men mindre och mindre fokuserat för varje överlämnad pryl och konstaterade att detta är en generös liten kille. En stund senare kom vi äntligen iväg på vår mini-semester.

Kinondo Kwetu är en liten oas. Stället kändes inte så kenyanskt men det var otroligt avkopplande och allmänt behagligt. Viktors feber tilltog dessvärre och låg strax under 40 grader i nästan två dygn. Vi höll oss i skuggan, serverade vår son stora mängder vatten, juice, mjölk och smothies som han till vår stora lättnad snabbt sörplade i sig med sugrör. När Viktor sov ägnade Erik och jag oss åt att fylla i den omfattande blankett med frågor som Children's Department behövde få in snarast. Under vår vistelse på Kinondo Kwetu fick vi njuta av goda, fräscha måltider tre gånger per dygn. En kväll åt vi vuxna middag efter att sönerna hade somnat - lyxigt. I övrigt ägnade vi oss åt simning i poolen, massage, hästklappning och yoga. Det var en mycket lyckad avslutning på de två veckor i Kenya som vi fick i dessa kära vänners sällskap. Tack för ni kom familjen H!

Young Mothers Kenya

Vi - en grupp svenskar som efter åratal av ofrivillig barnlöshet blivit föräldrar genom adoption - gjorde ett studiebesök på ett närbeläget center för flickor mellan 13 och 18 år som (ofrivilligt) blivit mammor alldeles för tidigt. Det blev ett mycket speciellt möte med intryck av det slaget som verkligen berör hjärteroten. Trots många tragiska bakgrunder fanns där mycket värme och och framtidstro. Min fina och ständigt inspirerande Kenya-vän har redan gjort en mer utförlig beskrivning av besöket på Young Mothers Kenya - läs väldigt gärna den.

Relevanta ord?

Varje gång jag ska natta Viktor bär jag honom långsamt ett varv runt huset precis innan sängdags i syfte att svalka av honom lite och att få ned honom i varv. Vi är oftast tysta under den korta promenaden med undantag för tre saker som jag alltid pekar på och kommenterar. 

1. Palm (Det står en rad av dem utmed husets vänstra sida.)

2. Tvättlina (För att komma förbi huset på baksidan utan att passera grannens uteplats går vi väldigt nära personalens långa tvättlinor.)

3. Ödla (Nio av tio dagar ser vi ödlor på husets högra yttervägg.)

I takt med att Viktor har börjat härma alltfler ljud har jag insett att palm och ödla kan bli två av de första ord han lär sig säga; hög relevans i Kenya - måttlig på svensk mark.

Sommarkänsla

Vi är inte alls bra på att blanda drinkar i familjen B. men med support från våra besökare tycker vi att vi lyckades över förväntan med fördrinken till gårdens traditionsenliga lördagsgrillning igår. Havanna Beach är ett tips för att skapa sommarkänsla i novembermörkret. Hos oss fick den extra drag av den lokala favoritläsken Stoney med ganska kraftig ingefärssmak och dess ständige följeslagare Krest - bitter lemon.

Små kulturkrockar

Igår var Viktors guardian på besök för att göra sin andra långa intervju. Den fokuserade på Viktor och hans bakgrund till skillnad mot den förra där frågorna rörde Erik och mig och vårt liv tillsammans. När mötet närmade sig sitt slut kom vi att prata om att det är mörkt stora delar av dygnet i Sverige för tillfället och att det är tvärtom på sommaren. Det här var nyheter för guardian som ju bor i ett land på ekvatorn där solens upp- och nedgång bara skiftar med minuter över året. "Då kan det inte bli så många timmars arbete varje dag just nu", konstaterade hon. Vi såg nog frågande ut för hon förtydligade; "när det är för mörkt för att ta sig till och från arbetsplatsen". Vi förklarade att svenskar oftast jobbar lika många timmar oavsett säsong eftersom säkerheten i Sverige tillåter att vi tar oss fram i mörker till och med till fots och att det ofta finns gatubelysning som hjälp på vägen. "Intressant", svarade hon.

I morse när vi öppnade dörren till vår utomhustvättstuga låg där massor av livlösa insekter och ännu fler genomskinliga lövliknande vingar som hade släppt från deras kroppar. Vi hann inte göra något åt den lite obehagliga situationen innan vår städerska uppenbarade sig med en sopkvast. Samtidigt som hon röjde upp berättade hon att dessa insekter går utmärkt att fånga för att steka och äta upp. "De smakar lite sött!" Detta var två exempel på vardagliga små kulturkrockar i det fascinerande Kenya!

Vingar

Insekter

Sovplats

Våra fina nuvarande besökare gjorde oss en stor tjänst på väg till Kenya. De inhandlade en begagnad och mycket prisvärd resesäng till Viktor och kånkade med sig det tio kilo tunga paketet hela vägen till Diani Beach. Det tackar vi varmt för! Kenyanska motsvarigheter som vi hittills har hittat har varit väl bräckliga. På nätterna fortsätter vi gärna att dela säng hela familjen men under middagsvilan när Viktor sover själv vill vi undvika att han rullar ur sängen. De kuddvallar och andra försök till fallskydd vi hittills har använt fungerar visserligen skapligt men en egen säng kommer att kännas tryggare. Nu kör vi inskolning för att få Viktor att förstå att den nya fina sängen är en sovplats och inte en lekstuga eller ett gömställe.

Dubbel jackpot!

Samtidigt som två av våra grannfamiljer blev vi i morse upphämtade av taxi för avfärd mot domstolen i Mombasa. Vi hade olika ärenden och förutsättningar men inom några timmar gick vi alla glada ut genom de välbevakade portarna igen. I kväll har vi firat med ett glas bubbel tillsammans. Där satt den! Det trodde vi knappast. Så här gick det till. 

Redan strax efter klockan åtta var det mycket varmt i domstolshuset i Mombasa men att kompromissa med klädkoden var varken acceptabelt eller aktuellt. Efter att ha gått ett par varv i korridorerna med en ivrig ettåring hade Eriks kavaj mörka fläckar på ryggen och slipsen var sakta på väg att växla från fuktig till blöt. Vi hann svettas litervis i familjen B. innan vi strax före tio släpptes in i rättssalen där det fanns befriande fläktar i taket. Familjen B:s ärendenummer ropades upp tidigt och domaren kallade fram vår guardian för att högtidligt svära in henne i domstolen. Några få minuter därefter och utan någon som helst inblandning från vår sida ombads vi lämna rättssalen. Vår första hearing var avklarad. Grattis, vilken lättnad, men nu kommer inte den juridiska processen att kunna fortsätta förrän efter domstolens juluppehåll sa advokaten direkt efteråt. Ny information tillkom och tio minuter senare kunde vi lämna domstolen med ett datum i december för en andra hearing. Dubbel jackpot! Idag gick mycket vår väg tack vare en en envis advokat, en uppmärksam socialarbetare och en förtroendeingivande guardian. Vi känner oss tacksamma, önskar att vår tur håller i sig och att den sprider sig till de av våra grannar som med stormsteg närmar sig domstolsprocess.

Förvånade

Två saker förvånade oss igår; leopardsköldpaddan precis utanför vår dörr och beskedet att vår första hearing mot många odds högst troligen kommer att gå av stapeln under onsdagen. Vi har just packat för en ny tripp till Mombasa. Håll gärna en tumme!

Besöksbyte

Strax innan lunchtid igår tog vi ett känslosamt farväl av våra första besökare. Nu åker vi till ruskiga Sverige, sa treåringen som liksom storebror har trivts bra på "Kenya-stranden" men längtat efter sina gosedjur. Ensamma behövde vi dock inte vara länge. Framåt kvällskvisten idag klev nästa gäng väldigt välkomna goda nära vänner ut ur en taxi på vår innergård. Den känslan visade sig återigen vara svårslagen - när de vi känner bäst plötsligt finns mitt i vår kenyanska bebisbubbla. Hjärtat slog hårt när jag med Viktor på höften fick krama om det andra besökargänget som kommer att få lära känna vår son.

Helikoptern

För fem år sedan när vår gudson fyllde ett fick han en helikopter av oss i födelsedagspresent. Nu har den flugit till Kenya och vi har fått den tillbaka. Fantastisk present tycker Viktor!

Oklart

Domstolsskor

I arla morgonstund styrde vi kosan mot Mombasa i torsdags morse. Det primära skälet var att vi skulle underteckna ansökan om att få fortsätta vår adoptionsprocess utan avbrott under hösten. Underskriften skulle ske på ett café på ett köpcenter i Nyali i norra delen av Mombasa. Där väntade vi i flera timmar på att advokaten skulle uppenbara sig med den handling som skulle signeras. Till vår stora glädje smakade både kaffe, te och croissanter gott under tiden. När underskriften var på plats åkte advokaten vidare till domstolen för att anmäla ärendet. Vi kunde stanna kvar i köpcentret tills advokaten skulle höra av sig igen. Det var flera månader sedan vi gick i affärer och vi det var kul att kunna hitta en vettig bikini, ett par byxor till Viktor och någon leksak. Vid lunchtid sov Viktor gott i vagnen och Erik och jag kände oss som om vi var på lunchdejt när vi fick in varsin tallrik vällagad internationell mat på samma ställe där vi hade fikat på morgonen. Därefter blev vi ombedda att infinna oss i domstolen kl 14.30. Med en stor portion tur skulle vi kunna få vår ansökan godkänd och vår första hearing avklarad innan hemfärd. Vi svirade om till domstolsdugliga (alldeles för varma) kläder hela familjen och var på plats en stund innan utsatt tid. Vi möttes genast av både vår advokat och guardian som dessvärre kunde meddela att domaren just gett beskedet att det inte fanns tid för vårt ärende under dagen men möjligen dagen därpå. Vi fick åka hem igen med oförrättat ärende. Igår var vår advokat ensam i domstolen för vår räkning under flera timmar men utan varken godkännande eller avslag på vår ansökan. På måndag gör hon ett nytt försök. Om ansökan beviljas kommer vi förhoppningsvis att få en tid för hearing under någon av de kommande veckorna, om den avslås måste vi antingen vänta på hearing i Mombasa till slutet av januari eller omregistrera vårt ärende i Nairobi. Det är osäkert om det senare alternativet sparar oss någon tid i den totala processen. Läget är just nu oklart. Tur att det inte går någon nöd på oss under tiden med sommarvärme, vänner på besök och god support från grannar.

Avblåst hearing

Klockan 06.30 i morse skulle vi ha åkt mot Mombasa för vår första så kallade hearing i domstolen. Datumet sattes direkt när våra handlingar skickades dit för drygt en vecka sedan och sen dess har vi försiktigt glatt oss över att den legala processen kring vår adoption verkar börja på ett smidigt sätt. Igår eftermiddag fick vi veta att domaren som ska hantera vårt ärende preliminärt skulle vara på resande fot under dagen idag och att vi därför eventuellt inte skulle få vår första hearing avklarad. Halv åtta igår kväll bekräftades domarens frånvaro men vår advokat meddelade att vi ändå skulle vara "stand-by" under förmiddagen. För en stund sedan fick vi beskedet att det inte blir något domstolsbesök idag och att det kan dröja länge till nästa. Domaren är på väg att bytas ut. Den tidigare tar inte emot nya ärenden och den nya kommer antagligen inte att hantera några fall överhuvudtaget förrän efter juluppehållet, i slutet av januari. Apu, apu! Vi är fullt medvetna om att det inte går att ta något för givet i en process som denna men så sent som i går mitt på dagen verkade det rimligt att vi skulle hinna med både första och andra hearing innan jul. Nu kan processen förskjutas några månader. Ljuspunkterna i detta är dock flera. Vi slapp göra den relativt tidskrävande resan till Mombasa för att där få beskedet att det inte blev någon hearing idag. Detta har hänt för en av våra grannfamiljer. I och med att vi faktiskt hade en inbokad tid i domstolen finns det också en liten chans att vårt ärende kan komma att betraktas som redan existerande - inte som nytt - och fortsätta behandlas under hösten. För att detta ska kunna ske behöver vi göra en "urgency request". Det senaste budet är nu att vi ska åka till Mombasa under morgondagen för underskrift av denna ansökan. "Welcome to the Kenyan legal system", sa vår vänliga advokat med en suck.

Anmält!

Nu finns ingen återvändo! Sedan igår kväll är både Erik och jag och våra utmanare tillika nuvarande Kenya-besökare anmälda till Ångaloppet, en tävling i swimrun i augusti 2015. Löpträningen har visserligen hittills gått hyggligt i den kenyanska kustvärmen - här har tränats både intervaller på stranden och några distanspass på uppåt en mil - men att lära mig crawla är en utmaning som är långt ifrån i hamn. Jag ogillar känslan av att inte kunna andas fritt och kallsuparna är än så länge alltför frekvent förekommande. Här blir till att lägga på ett kol med simträningen så länge ljummet havsvatten finns på gångavstånd.

Busväder

Dränkt gräsmatta

Åska och kraftigt heldagsregn kan familjen B. leva med men vi tycker synd om våra kära vänner som kommit till Kenya för sol- och badsemester. Hoppas nu regnmolnen skingrar sig innan morgondagen gryr.

Familjesafari

Safari, funkar det med småbarn? Relevant fråga från en av mina kloka svägerskor innan vi lämnade vårt Diani Beach och stuvade in oss, två lånade bilbarnstolar och en hemsnickrad variant av bälteskudde i en jeep av modell större i torsdags morse. Safari betyder resa på swahili och nog blev det en resa - en av de vi inte kommer att glömma. Det var underbart att få dela starka intryck av olika slag i detta sällskap. 

Efter någon timmes färd mot nationalparken Tsavo East fastnade vi i en segdragen trafikstockning orsakad av demonstrerande motorcyklister i västra utkanten av Mombasa. Det var av säkerhetsskäl inte möjligt att hoppa ur bilen för kisspaus men det problemet löste en stolt sexåring bra.

Efter nästan sex timmars bilsittande utan nämnvärda protester från de små åkte vi igenom portarna till parken och blev iklädda varsin ordentlig safarihatt. Sedan dröjde det inte länge innan strutsar, vårtsvin, bufflar och elefanter i stora flockar kunde skådas. Treåringen hjälpte glatt till att spana efter lejon, giraffer och zebror. Viktor sa antingen "vov, vov" eller "muuu" när han såg djur på nära håll. Första kvällen somnade vi till ett lejons rytande på den kolsvarta savannen. Den andra nattens boende var på pålar och elefanterna vandrade under.

Fem skickligt guidade safariturer senare hade vi sett massor av djur, varierande landskap, två vackra solnedgångar och en komplett regnbåge. Vi hade också sjungit många små sånger, kört sten, sax, påse och konsumerat litervis med vatten i värmen. Färden hemåt kunde påbörjas. Strax sov hela sällskapet gott i sätena. Det något längre men betydligt bekvämare vägvalet via Mombasa gick på grund av milslånga bilköer inte att göra. Vi avslutade därför färden med en skumpig men intressant resa genom kenyansk landsbygd och över Shimba Hills. Trötta och hungriga men glada och nöjda hoppade vi ur jeepen och ned i poolen på hemmaplan. Ja, för oss fungerade familjesafari mycket bra. Puss på er goa ungar!

Godis för själen

☺ Leta snäckor och spara alla (fina) i en hink
☺ Smörja solskyddsfaktor och fylla på efter ett par timmar
☺ Rita figurer och skriva namn i sanden
☺ Äta hummer till lunch och pannkaka till kvällsmat
☺ Göra bomben i poolen och simma i havet
☺ Bygga torn och rasa dem
☺ Ta kort på apor och titta noga på tusenfotingar
☺ Smussla fram direktimporterad godis och njuta när barnen har somnat

Det är vad vi har sysslat med de senaste dagarna. Tidigt i morgon åker vi på safari.

Gudsyskon

Vintertid

Helgens övergång till vintertid känns för oss tokig av två skäl; här det långt ifrån vinter - idag svalkade varken poolen eller havet och nu blev det plötsligt två timmars tidsskillnad mellan oss och de vi hörs med på Skype. Lyckliga vi har dock hela gästrummet fullt av sovande mycket kära vänner efter en resa Stockholm - Diani som tog närmare 24 timmar. Imorgon ska vi börja visa vårt somriga Kenya.

Besöksperiod

Imorgon anländer våra mycket efterlängtade första besökare från Sverige. De följs av ett pärlband nära och kära som vill träffa oss och uppleva Kenya. Vi är lyckligt lottade som kommer att få dela vår nuvarande tillvaro med många som betyder mycket för oss trots att nyhetsrapporteringen om Kenya i Sverige inte har varit så upplyftande det senaste året. Eftersom vi vill fokusera på Viktor och på umgänge med våra besökare kommer Kotten B. inte att uppdateras dagligen utan med andra jämna mellanrum framöver. Kram/E&E

Delmål avklarat

Idag är det tre månader sedan vi på lite darriga ben bar Viktor i bärsele, fleecetröja, mössa och alldeles för stora gympadojjor ut genom barnhemmets portar i Nairobi. Därmed är den obligatoriska fosterperioden över och domstolsprocessen för vår adoption av Viktor kan börja. Igår hade vi först besök av vår advokat från Nairobi och så småningom även av hennes Mombasa-baserade kollega. Advokaten inledde med att säga att domaren "never says no but often says wait". Vi kommer att få igenom adoptionen - tack gode gud för det - men vi måste ha tålamod. Varken detta eller det de i övrigt berättade var nyheter men vi fick bekräftat att vårt ärende är färdigdokumenterat (se luntan nedan) och kommer att skickas till domstolen i Mombasa på måndag. Snart kan ni kalla er adoptivföräldrar sa advokaten också, till skillnad från fosterföräldrar eller care parents som vi hittills har varit. Vi känner att vi ger blanka tusan i prefixen. Sedan tre månader tillbaka är vi föräldrar och småbarnsfamilj. Viktor är vårt barn, punkt. Hur som helst ska vi fira att ett delmål i processen är avklarat. Ikväll blir det Biff Rydberg och ett glas rött hos familjen B.

Omplåstrad

Det blir en del extra vurpor sedan Viktor började gå på riktigt. Ofta tar han emot sig med händerna innan fallet är ett faktum och många landningar efter fall är på den väl vadderade blöjbaken men ibland gör det onekligen ont. Igår satte en ojämnhet i plattbeläggningen tvärstopp för Viktors framfart och han fick ett litet skrapsår i pannan. Vi gjorde rent såret och plåstrade om honom för att det inte skulle komma in någon ny smuts. Ett plåster med Lilleskutt på gjorde dock att Viktor ryckte till när han såg sig själv i spegeln. Ett paket eller två av lokalt hudfärgade plåster står på nästa storhandlings inköpslista. 

Slut i butik

Parfymblöja

Att handla mat eller saker till hushållet i Diani Beach är lättare än vi gissade från hemmaplan i Sverige. Vi hittar mycket av det vi söker (men inte vettiga pålägg, god keso eller äkta saffran) och har nog, som en klok granne sa, till viss del glömt bort vad vi brukar vilja ha. Vi köper oftast frukt, grönsaker och fisk separat men det mesta handlar vi på stormarknaden Nakumatt. I den butikens hyllor har vissa produkter blivit favoriter som vi återkommer till gång på gång. Det gäller exempelvis de enda oparfymerade blöjorna med tillräcklig uppsugningsförmåga i rätt storlek för Viktor, en riktigt god (och lite väl dyr) fruktyoghurt och en grädde som går att vispa. Så plötsligt en handlingsdag är dessa produkter slut i butiken ingen vet när eller om de kommer tillbaka. Än har det inte hänt. Vid förra veckohandlingen fanns inga ägg men idag var de lyckligtvis tillbaka på sin vanliga hyllplats. Denna gång fick vi inte tag i bakplåtspapper men det går det ingen nöd på oss utan. Det är bara att gilla läget men det här är ett av många tusentals områden vi har det väldigt bra på i Sverige.

Förlängda visum

Det blev en lång eftermiddag och kväll igår med febertoppar, medicinering, vätskeintag och tupplurer om vartannat. Viktors förtvivlade gråt blandades med tappra försök att le åt våra vanliga små ramsor och bus. Nattsömnen blev dock mer komplett än väntat. I morse var febern lägre och humöret mycket bättre vilket gjorde att vi vågade oss iväg till Mombasa i taxi för att förnya våra visum vilket i sin tur var mer eller mindre tvunget då det nu har gått tre månader sedan vi landade i Kenya. Tack vare vår ständige pålitlige och prisvärde taxichaufför och allmänne servicekille var vi på Department of Immigration direkt när de öppnade och fick omgående hjälp. Medan den glade tjänstemannen stämplade våra pass kunde vi inte låta bli att låta blicken glida över väggarna som omgav oss. Från golv till tak fanns mängder av lösa papper prydligt insorterade i kvadratiska hyllsektioner. Jag skulle gärna ha tagit en bild men kände att det var klokare att avstå. Vårt ärende hanterades på ett par minuter men eftersom den man vars arbetsuppgift är att skriva kvitton ännu inte hade kommit till kontoret ombads vi sitta ned och vänta. Vi tror aldrig att vi kommer att behöva kvittona men det framgick tydligt att vi inte borde lämna lokalen innan vi hade dem i vår hand. Vi väntade (pole pole) i nästan en timme med en Viktor som vi underhöll med intag av äppeljuice (=stort kalas) och små promenader i trapphuset för att möta ett antal män bärandes på stora lådor innehållande ännu fler handlingar för hantering och insortering. Innan vi, med kvitton och förlängda visum, vände kosan hemåt igen somnade Viktor i den för dagen speciellt monterade bilbarnstolen och vi fick en kort guidning genom Mombasa. Nästa gång ska vi se mer av den staden!

Budskap från Kenyaways i Diani Beach

Liten sjukstuga

Vi har hållit oss friska i familjen B. sedan vi kom till Diani men idag efter middagsluren var Viktor ovanligt varm och gnällde på ett nytt lite ynkligt sätt. 39,6 grader blev febertermometerns dom. Vi gav honom en dos flytande Alvedon, jordgubbsyoghurt istället för korv stroganoff och ris till lunch och så mycket vatten vi kunde få honom att dricka. Medan Erik googlade lite om febertoppar för småbarn - vi är inte så erfarna på den fronten - kröp jag upp i sängen med Viktor och vi tittade i hela 26 minuter på Teletubbies. Så länge har han aldrig tidigare haft tålamod. Efter en liten stund med ljudpekboken Bondens djur och några sånger somnade Viktor igen. Nu hoppas vi han kryar på sig fort vår lille vän ♥.