Fin tjej

Jag blev alldeles glad när jag hittade bilden på den här fina tjejen från Kenya på framsidan av adoptionsorganisationens tidning igår kväll. Trevlig valborg!

Gravidbild

På uppföljningsmöte hos kiropraktorn fick jag se några bilder med exempel på god hållning och rätt lyftteknik för gravida och småbarnsföräldrar. Tjejen som hjälpte mig pekade först på en bild med en jättestor bebismage och därefter på en där en kvinna lyfte ett lite större barn. Hon sa att jag kommer att gå direkt från den ena till den andra utan möjlighet att successivt vänja ryggen vid att bära och lyfta. Poängen var att jag behöver träna och stretcha för att minska risken för ryggskott framöver. Det låter rimligt och jag ska se till att det blir så men jag reagerade även på den obekymrade kopplingen mellan mitt läge i livet och illustrationen av en höggravid kvinna. Förstod kiropraktorn hur rätt hon känslomässigt prickade i mitt fall och förstod hon hur fel det skulle kunna ha blivit? Jag gillar tanken på att vara i motsvarande läge som en snart höggravid. Det kan inte vara långt kvar nu!

Sommarboende fixat!

Vi lyckades! Efter ett kort men intensivt inspel på Stockholms lätt hysteriska andrahandshyresmarknad har vi i kväll skrivit på ett kontrakt för en liten lägenhet i Årsta söder om stan. Den uppfyller flera av våra önskemål. Den är hemtrevlig, prisvärd, tillgänglig från mitten av maj och den ligger på behagligt cykel- eller gångavstånd till båda våra jobb. Dessutom finns både skog och sjö inpå knuten, vilket gör att det blir nästan som hemma. Skönt att ha den kortfristiga boendefrågan löst, faktiskt riktigt roligt att upptäcka en helt ny del av stan och mysigt att återigen få dela på 42 istället för 170 kvadrat. Nu är vi på väg mot Kenya!

Två månader

"Vet ni ingenting alls om när ni ska åka?" Det är den vanligaste frågan från vår omgivning för tillfället. Vi uppskattar nu liksom tidigare allt engagemang och vill gärna att ni fortsätter fråga. Samtidigt är det frustrerande att inte kunna ge något bra svar på när det är dags. Vi känner oss nästan lite korkade när vi ofta måste svara att vi ingenting vet, men det finns verkligen ingen information att få från Kenya eller från vår svenska adoptionsorganisation. Det enda vi har att gå på är hur processen har sett ut för dem som har kommit något lite längre än vi på vägen mot målet. Tyvärr skiljer sig det ena fallet från det andra så någon direkt slutsats går det inte att dra heller av det.

För att få en idé om hur vi ska planera framöver har vi dock på sistone utarbetat ett standardsvar som bygger på grov uppskattning. Så länge vi inte har hört att vi har blivit godkända av NAC är det varje dag som allra minst två månader kvar innan vi kan åka - minst en månad till vi blir matchade med ett barn och ytterligare cirka en månad till avfärd. Hur det än blir så närmar det sig...

Tälttomt

Bakom mitt barndomshem hade jag från tidig ålder lyxen att kunna ta en natt i tält när andan eller äventyrslusten föll på. Denna möjlighet vill jag ska finnas även för våra barn (det kan ju bli fler än Kotten) så när vi letade hus för fem år sedan var ett av önskemålen att vårt kommande boende skulle ha en gräsplätt tillräckligt stor för att kunna tälta på. Vi tänkte oss kanske ett radhus med en kvadratisk gräsbeklädd baksida eller ett lite äldre putsat hus med en rejäl gräsmatta. Efter bara ett par visningar föll vi, trots gulnad furu från golv till tak, pladask för det tegelhus i sutteräng med insynsskyddad lummig naturtomt och rymligt ljust vardagsrum som vi har bott i sen dess. Tältyta? Ja, en sträng av gräs så liten att vi inte äger någon gräsklippare men så pass stor att det skulle kunna gå att spela kubb eller att slå upp ett tält på den - dock inte samtidigt. Nu har det varken spelats något eller övernattats i detta hörn av tomten än så länge men jag hoppas verkligen att Kotten kommer ändra på det. Att slumra under nästan bar himmel med obegränsad tillgång till frisk luft och fågelkvitter och att för en natt eller flera skala av en del av vardagens bekvämligheter är något jag verkligen uppskattar. Tur att vi har en tälttomt!

Lättviktsinredning

Än så länge vet vi inte vilken lägenhet vi ska bo i i Kenya, inte vilken stadsdel eller ens helt vilken stad. Det är några av alla utestående frågetecken just nu men klaga ska vi inte - landet är ju ändå bestämt;) I och med att vi har hyrt ut vårt hus, börjat packa ihop våra saker och är på jakt efter en svensk andrahandslägenhet har frågan aktualiserats om hur vi med enkla medel ska kunna göra ett nytt och tillfälligt boende mysigt, hemtrevligt och vårt. Från och med mitten på maj har vi inte möjlighet att flytta med oss några stora eller tunga personliga ägodelar och vi ska inte heller bränna pengar på ny inredning. Det blir till att tänka efter och med omsorg välja ut små personliga ting i tyg, papper och andra tilltalande lättviktsmaterial. Någon duk, ett antal foton och Kottens färgglada ljusslinga kommer att stuvas ned i resväskan. En krukväxt eller två kommer också att flytta med oss så länge vi är kvar i Sverige. Vad mer ska det kluras på i helgen.

Betongrumporna stannar hemma

Tryggt mörkt barn

Vi vill att vårt barn ska bli sett för sin personlighet och inte granskat för sin hudfärg. Vi tänker en del på hur det kommer att vara för Kotten att växa upp och inte se ut som de flesta runt omkring. En som har funderat ganska mycket på ungefär samma sak är författaren bakom detta blogginlägg. Hon menar att hudfärg spelar roll i samhället, att det är viktigt att vara medveten om det och att hitta sin individuella stryka utifrån det. Vi instämmer i en del av det hon skriver och tackar så mycket för de tio konkreta tipsen för att hjälpa barn att "finna en trygghet i sitt utanförskap". Att hjälpa vårt barn att bli tryggt det ser vi som vår viktigaste uppgift som föräldrar.

Kommentarer

Några av er trogna Kotten-blogg-läsare har meddelat bekymmer med att lämna kommentarer på inläggen. Nu har vår teknik-guru sett över problemet och här kommer tre tips till den som vill men inte lyckas kommentera:

1. Välj att kommentera som "Namn/webbadress". Inget helt namn behövs dock. Det räcker med ett tecken.
2. Skaffa Blogger-appen om du följer bloggen via läsplatta eller smartphone. 
3. Använd webbläsaren Chrome från Google. Den trivs bra ihop med Google-verktyget Blogger. 

Vi hoppas detta gör skillnad!

Vitsippetrappan till höger är ett favorithörn av vår tomt så här års.

Väntans tider

Inget är som väntans tider... Vägen mot en adoption inkluderar bland annat väntan på att få gå föräldrautbildning, väntan på att starta hemutredning, väntan på medgivande, väntan på att få börja samla papper till en ansökan, väntan på besked om godkänd ansökan, väntan på ett barnbesked och så den olidligt spännande väntan på att få träffa barnet. Vi har kommit en bra bit och tycker egentligen att vi har väntat tillräckligt vid det här laget men vi ska vara oerhört tacksamma för att en av de återstående väntetiderna, den som skulle kunna vara den jobbigaste av dem alla, kommer att bli minimal för vår del. Vi tänker på tiden mellan barnbesked och resebesked (BB respektive RB på adoptionsspråk). Vi valde Kenya framför vårt andra alternativ Sydkorea delvis för att slippa vänta månader (i vissa andra länder till och med år) från det att vi fått bilder på och information kring vårt barn till dess att vi får se det i ögonen och hålla det i våra armar. En sådan väntan skulle kännas meningslös, hopplös, tröstlös. I vårt Kenya-fall kan vi börja leta efter lämpliga flygbiljetter så fort vi har fått veta att vi har blivit föräldrar, vilket vi hoppas kommer att hända snart. Vi drar en lättnadens suck när vi tänker på det!

Lite rädsla

"Tänk när ert barn sover hos er för första gången" sa en härlig person i vår omgivning och fick tårar i ögonen vid tanken. Ja, den kvällen har vi försiktigt fantiserat kring och romantiserat en aning men vi vågar inte riktigt följa tanken till dess slut. Vi väntar barn under glad förväntan och tillförsikt och vi smider planer för tillvaron som familj men vi upplever ibland att små moln av oro tränger sig in bland de rosa och vi känner stundtals en svag rädsla för att något ska gå fel. Vad gör vi om vi inte känner kärlek till barnet? Hur kommer vi att reagera om barnet är skadat eller sjukt? Tänk om vi inte tycker om barnets utseende. Även dessa tankar blir hängande obesvarade i luften men vi lugnar oss i tron att de skulle dyka upp även om barnet skulle vara på väg till oss via magen.

Projekt packning

Hemma igen efter en härlig Göteborgshelg har vi påbörjat projekt packning. I steg ett placerar vi det vi behöver i vårt tillfälliga sommarboende i ett rum, det som ska med till Kenya i ett annat och det vi inte kommer att behöva på ett bra tag i flyttkartonger i garaget som inte ska ingå i uthyrningen. En fjärde och femte hög kommer att bestå av saker att lämna till återvinning respektive insamling och en sjätte av saker som ska inhysas hos vänner och familj. Slutligen ska vi upprätta en inventarielista över möbler och annat som vi lämnar i huset och låta hyresgästerna underteckna den. Det kommer att ta sina timmar det här. Skönt att vi är igång!

Finväder

Midsommarväder på påskafton är bättre än tvärtom. Underbart fint idag!

Påsk 2015

Tidplanen framöver är oviss. Påsken 2015 kan vi vara tre i familjen och hemma igen efter att ha varit med om vårt livs äventyr. Troligare är dock att vi fortfarande är på plats i Kenya och att Kotten får sitt påskägg där. Båda alternativen känns tilltalande men nu ska vi inleda årets påskfirande och det i många goda vänners lag. Vi önskar alla en riktigt glad påsk!

Uthyrt

Igår kväll satt vi då med kontraktet i handen, tittade på varandra, suckade och sen nickade för att slutligen skriva på. Trots att vi inte vet när det bär av till Kenya har vi valt att hyra ut vårt hus från 19 maj. Det främsta skälet är att det är skönt att ha det gjort. Det tar tid att leta hyresgäst, förbereda huset för uthyrning och att packa ned tillhörigheter. Den tiden lägger vi hellre nu än när vi med kort varsel får reda på att vi äntligen ska åka. Ett annat skäl är det ekonomiska. Även om vi kommer att ha hyreskostnader för en mindre lägenhet fram till avfärd till Kenya kommer vi att få ett överskott från uthyrningen som oavkortat ska gå till vår reskassa.

 

Att hyra ut huset känns kluvet. Det är vårt hem och vi trivs så förbaskat bra. Tanken på att vi i sommar istället för hus kan fokusera på att vänta barn, på adoptionsförfarandet och på vår kommande utlandstid piggar dock upp oss en hel del. Vi har några alternativa boenden på gång. Håll gärna en tumme för att vi landar i en mysig liten lägenhet närmare stan ett par månader framöver.
 

Insikt i Gambia

Hösten 2008 åkte vi på semester till Gambia. Det var vårt första riktiga besök på den afrikanska kontinenten och det blev en varm vecka fylld till bredden av nya intryck. Vi upplevde bland annat:

• fågelskådning i gryningen från långa kanoter på floden – red eyed dove var det enda fågelnamnet som vi förstod,
• spänningen i att lifta då lokaltaxin hade gått sönder på väg mot den närmaste staden Banjul,
• den livliga fiskmarknaden från vilken en kvinna i varje familj på huvudet bar hem fisken på gropiga så småningom fullständigt becksvarta vägar för att i en enkel boning genast tillreda den och äta upp den i brist på kylmöjligheter 
• och sist men inte minst oerhört pratglada lokalbor som vi uppfattade kände en väldig stolthet över och kärlek till sitt land.

Den näst sista dagen var vi med om något som skulle komma att bli betydelsefullt. Vi tog hjälp av en lokal guide för att upptäcka landets största stad Serrekunda och hamnade omgående i ett myller av försäljare, varor och potentiella kunder på en intensiv marknadsplats. Guiden gick före oss igenom en trång gång där vackra bastkorgar i långa rader fanns till försäljning. En kvinna som vi skulle behöva passera väldigt nära stod med sidan vänd mot oss och Erik och jag kunde inte låta bli att titta försiktigt på hennes son på kanske åtta månader som var fäst med en grön, gul och röd sjal på hennes rygg. Han var otroligt söt och hans mörka ögon var nyfiket riktade mot oss. När guiden passerade kvinnan stannade hon honom och sa något på ett lokalt språk. Sen tittade hon allvarligt på Erik och mig medan guiden tog ett djupt andetag för att berätta för oss vad kvinnan hade sagt. ”Hon vill att ni tar barnet! Hon vill att ni tar pojken med er!” Guiden avfärdade vänligt men bestämt förslaget och med förhöjd puls kände vi kvinnans blick som följde oss tills vi kom utom synhåll.

Detta minne har vi återkommit till många gånger. Vad låg bakom kvinnans uttalande? Hur såg hennes familjebild, försörjning och bostadssituation ut? Hur skulle världen vara om det gick att ”ge bort” sitt barn sådär? Skulle det kunna finnas en chans för oss att uppfylla hennes önskan? Borde vi ha hjälpt henne på något annat sätt? Hur mår den lille killen idag?

Händelsen öppnade mentala möjligheter för att vårt barn skulle kunna vara lika mörkt som en liten pojke från Serrekunda, Gambia, Afrika.

Bokmal

Eftersom vi inte vet hur stor Kotten kommer att vara är det dumt, om än mycket lockande, att köpa kläder alltför långt i förväg. Mer befogat känns det att redan nu införskaffa barnböcker - engelska kan vi ju hitta på plats i Kenya men böcker som hjälpmedel för att lära Kotten svenska kan vara bra att ha i bagaget. Vi har hittills fått och läst fina zoo-boken samt blivit ägare till och plöjt följande färgglada bilderböcker. Ren njutning!

Bekantas bekanta

De senaste åren har det adopterats mellan 20 och 30 barn per år från Kenya till Sverige (källa www.mia.eu). Det borde ju rimligtvis innebära att ganska få i vårt avlånga land går igenom eller ens känner till proceduren kring adoption just från Kenya. Döm om vår förvåning när vi på sistone har hittat hela tre par som har adopterat eller inom kort ska adoptera från Kenya bland våra bekantas bekanta. En kompis kollega lämnar Sverige för Kenya precis i dagarna, en jobbkontakts bästa kompis väntar precis som vi och vår grannes leverantör är på plats i Kenya sedan en tid tillbaka. Det är med andra ord som vanligt; när det börjar pratas om något som låter lite udda dyker det upp andra med liknade erfarenheter. I det här fallet känns det väldigt, väldigt bra!

Visat!

Full rulle har det varit hemma hos familjen B i helgen - från fredag till söndag totalt 18 besökare varav nio nattgäster. Det har bjudits på fin familjesammanhållning, hus- och trädgårdsfix (bamsestort tack för hjälpen), mysig skogsutflykt med korvgrillning, trevlig matlagning, princess-memory, god påskmat, spontan släktträff, intensiv städning, lite piffning samt slutligen husvisning.

Vi trivs när huset lever upp och fylls av härliga människor men när helgens sista besökare, representanter för de potentiella hyresgästerna, hade gått sjönk vi ihop i två högar. Puh! Det var det! Nu ska vi ägna resten av kvällen åt varandra, soffan och kanske TV:n och fundera lite på hur det kommer kännas att någon annan ska bo i vårt hus, i vårt hem. Trevlig söndagskväll!

Kusinerna

 Får jag presentera Kottens kusiner (+ Erik och svägerska):

Adjö

Många tårar har rullat men nu tycker Anders och E-type att vi ska "Back In The Loop" så då ska vi försöka med det. Sov gott Anders! Vi glömmer dig aldrig!

Harambee

Vi vet ju att det närmar sig vårt första möte med Kotten men vi har ingen aning om när det kommer att äga rum. För det mesta är vi glada och hoppfulla - vi ska ju äntligen bli föräldrar - men när det känns som att vår redan långa väg till barn ibland blir ännu lite längre drar vi till med valspråket för Republiken Kenya. Harambee - låt oss kämpa! Det är inte långt kvar nu!

Eget barn

Innebörden av begreppet egna barn och andras ungar känner vi inte speciellt mycket för – det finns ju så många goa små människor i vår närhet – men kanske är det fel att uttala sig i den frågan när det ännu inte finns något eget barn. På tal om eget; när vi har fått Kotten kommer vi garanterat, precis som andra adoptivföräldrar och deras barn, att råka ut för uttryck som ”Är han er egen?” eller ”Ni kommer säkert att få egna barn nu när ni har adopterat”. Svaret på den första frågan blir troligen ”Ja, vi har adopterat honom” och på den andra ”Han är vårt eget barn men det är möjligt att vi får flera”. I den mån någon kan tillhöra någon annan kommer Kotten att vara vår till 100%, inte vårt biologiska barn, men vårt egna. I vår familj kommer vi att prata mycket om Kenya och om Kottens första föräldrar om det finns några kända sådana. Om Kotten är intresserad kommer vi att hjälpa till med att utreda hans ursprung, men vi vill inte att han ska riskera att känna sig ifrågasatt som vår självklara familjemedlem. Kotten måste få känna sig säker på att vi är hans riktiga föräldrar. Vi hoppas ni förstår vad vi menar!

Tänkvärt

Det finns massor av sätt att lära sig om och fördjupa sig i ämnet adoption; utbildningar, föreläsningar, skönlitteratur, mer faktabaserade böcker och forskning. Vi tar till oss mycket, men det blir ändå en bråkdel, och försöker att reflektera över det. Adoptivföräldrar delar också upplevelser med varandra och med andra bland annat i bloggform. Vi följer inga bloggar så noga att vi kan lista dem här, men det känns bra att veta att det finns erfarenhet där ute i cyberrymden. Ibland springer vi på något extra tänkvärt som gårdagens inlägg av den relativt nyblivna colombiapappan. En intressant och kärleksfull berättelse om den femåriga dotterns behov. Snabbt fick pappan massor av förstående och igenkännande kommentarer i olika forum på nätet. Det är en hel liten värld det här!

Eld i rumpan

I slutet av förra veckan trodde vi att vi skulle visa vårt hus för en potentiell hyresgäst under helgen. Kort varsel till visning gav oss eld i rumpan. Plötsligt satt det äntligen ett vettigt handtag på dörren till mat-/vinkällaren, kajakupphängningen på baksidan av huset fick vips lite ny färg och uterummet väcktes abrupt ur sin vinterdvala. Efter lite research visade det sig att vi inte ville hyra ut till just denna intressent – håll tummen för bättre lycka nästa gång - men fixar-ryck som detta vore toppen att få till med jämna mellanrum.

Biblioteket

Denna fina Afrika-inspirerade faktaljudbok blir en av grundbultarna i Kottens bibliotek. Läsa vill vi göra mycket och ofta.

Nyfiken

Jag känner varken sorg eller besvikelse för att jag inte får uppleva en fysisk graviditet eller förlossning och jag tror att jag ska vara tacksam för det. Däremot känner jag en stor nyfikenhet. Graviditeter har jag fått följa på nära håll och kunnat ställa många frågor kring men en förlossning har jag aldrig kommit närmare än ett telefonsamtal strax innan eller en stund efteråt. Det har varit fina ögonblick att minnas när nyblivna mammor och en pappa med mild röst i ett lågmält euforiskt tillstånd har meddelat att den lilla har kommit till världen. 

Vilken upplevelse det skulle vara att få vara där när en ny liten människa föds! Erik har turen att ha den erfarenheten med sig i bagaget. Under tiden som värnpliktig tjugoårig sjukvårdare fick han vid två tillfällen närvara vid kejsarsnitt och kände sig enligt egen utsago "lite som pappa till barnet" som kom ut. Det måste vara ödet att en av dessa två nyfödda var en mörkhyad liten pojke. Kanske påminde han om Kotten...

Bortom ytan

Följande samtal mellan tre tjejer i trettonårsåldern utspelade sig i Stockholms kollektivtrafik under en av många vackra morgonturer över broarna till jobbet den senaste tiden.

Kort mörkhårig tjej med tydligt asiatiskt ursprung:

– Undrar hur vi kommer att se ut när vi går i nian?

Fniss utbryter men tystnar snabbt. De tittar på varandra.

Kort blond tjej allvarligt:

– Kanske som systrar…

Lång blond tjej minst lika allvarligt:

– Det tycker jag redan vi gör!

Härligt stark gemenskap bortom ytan!

Oberäkneligt

För ett par dagar sedan kom ett gemensamt uttalande från de svenska adoptionsorganisationerna. Det innehöll nyheter som vi har varit tvungna att smälta innan vi har känt oss redo att kommentera dem. Till att börja med kommer det inte att hållas några extra möten för att komma ikapp i kenyanska National Adoption Committee (NAC) och max tio internationella familjer kommer framöver att kunna godkännas per månatligt NAC-möte.

Fråga 1: Hur många ansökningar ligger på hög i väntan på behandling?

Av organisationernas uttalande framgår även att nyinsatta NAC kommer att arbeta utifrån nya riktlinjer som kan komma att tas i bruk omgående; barnlösa par prioriteras, infertilitetsintyg krävs av de sökande och inga ansökningar om adoption av ett tredje barn godtas.

Fråga 2: Vill inte kenyanska myndigheter att barn som adopteras därifrån ska få växa upp med syskon?

Fråga 3: Hur ska de som väntar sitt tredje barn orka hantera ett totalstopp efter många månader eller år av förberedelser, papperssamlande och emotionellt engagemang?

Fråga 4 (egoistisk): Betyder uttalandet att vi som inte har något barn sen tidigare och därtill ett mycket trovärdigt infertilitetsintyg kan avancera i kön?

Svaret på samtliga frågor: Ingen vet - glasklara besked är det ont om i adoptionsbranschen och processen känns just nu skör från början till slut.

Slutligen skriver organisationerna: "Vi har i dagsläget mycket svårt att avgöra hur lång tid våra sökande måste vänta innan NAC kan ge ett besked." Ok, då behöver vi inte ställa den sista frågan om hur den nya informationen kan beräknas påverka vår tidplan för avfärd. Bara att fortsätta vänta. Tur att vi har blivit ganska bra på det;)

Blomster

En av Kenyas viktigaste exportprodukter är snittblommor. Massor av blommor låter ljuvligt i mina öron. Det går inte en vardag utan att jag smiter fram till besöksbordet i receptionen på jobbet för att (likt Ferdinand) lukta på den alltid lika vackra blomsterbuketten. Så här års är tulpanerna är en riktig favorit - vinröda blev det i min brudbukett - och just nu pryder en samling ljusröda papejogtulpaner vårt vardagsrum. Jag luktar lite på dem också! För er info är te, kaffe, frukt och grönsaker några av de andra viktiga exportvarorna från Kenya. Det låter tilltalande och gott det här! Hoppas arbetarnas förhållanden är bättre än drägliga.

Nr 23

Sisådärja! Kompletteringen vi blev ombedda att göra några för veckor sedan har tagit tid att få fram men nu har den formen av ett prydligt intyg från familjerätten hos kommunens socialförvaltning. I och med detta kommer vår telefonkatalogtjocka ansökan om adoption av ett kenyanskt barn snart att innehålla 23 olika sorters dokument. Det nya intyget ska bara översättas och ut på en sedvanlig legaliseringsrunda först. Vi gör åtminstone vad vi kan för att processen ska gå framåt!