Tacksam åhörare

I familjen B. musicerar vi hellre än bra men nuförtiden ganska ofta och till vår sons stora förtjusning. Mest uppskattat är sånger med rörelser till. Säger vi "spindeln" är Viktors fingrar på momangen redo för den klättrande Imse vimse spindel och han skiner genast upp till Klappa händerna (när du är riktigt glad). Huvud, axlar, knä och tå fungerar alltid liksom En kulen natt och Tomten och haren (I ett hus vid skogens slut). Finns det fler barnsånger med lätta rörelser?

Ett par gånger i veckan tar vi fram sångboken och Viktor lyssnar uppmärksamt till många långa verser i sånger som Rövarnas visa (Kasper och Jesper och Jonatan) och Fattig bonddräng (Emil i Lönneberga). Här och var lallar han med i melodin.

Sedan vi blev föräldrar har jag även förärats med en andra tacksam åhörare när andan faller på och jag plockar fram den tvärflöjt som finns i min ägo sedan Musikskoletiden i slutet av åttio-talet. Min mamma har hittills varit min enda (mycket trogna) supporter och utan hennes önskan om några årliga julsånger skulle jag ha förträngt allt vad noter heter och tvärflöjten skulle aldrig ha hamnat på packlistan till Kenya. Nu används den flitigare än på massor av år. Vackert låter det inte men vi har riktigt roligt när vi drar igång.

God vana

Hemma i Sverige njuter vi ofta av lite mörk choklad på kvällskvisten. Eftersom det inte går åt några mängder satsar vi (läs Erik) titt som tätt på kvalitet och låter vår lyx få kosta en slant. En riktig favorit  som vi sällan får tag i numera är Venchi. 

I Kenya har vi inte hittat mörk choklad. För att kunna behålla vår guldkant på aftonen har vi relativt noga undersökt utbudet av sötare chokladkakor och fastnat för Cadbury dream - vit choklad med kokos och rostad mandel. 80 gram kostar dryga tian men dessvärre konsumerar vi en hel sådan kaka per tillfälle. Att byta kvalitet mot kvantitet må vara fel för den fysiska hälsan men choklad fortsätter att vara en god vana för vårt allmänna välbefinnande.

Polepole

I den drygt två meter höga och elstängselkrönta stenmur som omgärdar området där vi bor finns två portar. Vid båda portarna finns dygnet runt en vakt, vars arbetsbelastning vi har funderat en smula på.

För tillfället är sju av områdets lägenheter bebodda. Uppskattningsvis passerar varje hyresgästfamilj ut eller in genom portarna i snitt sex gånger per dygn. Till det kommer passager av besökare t.ex. hyresvärden eller varuleveranser från Nakumatt (butiken som säljer nästan allt vi behöver) samt personalens in- och utpassager. Vi gissar att de båda portarna öppnas totalt 60 gånger per dag. Det blir 30 gånger per port och cirka två öppningar i timmen under dygnets vakna tid. Öppningarna tar visserligen ett par minuter per styck eftersom portarna består av vardera två grindar och eftersom låsningen av dem sker helt manuellt med skjutreglar och rejäla hänglås men hur dödar vaktpersonalen resten av sin tid? Våra första dagar här kändes det obekvämt att behöva besvära vakten om att öppna porten alltför ofta men numera tänker vi att han kanske behöver den sysselsättningen för att inte somna stående i sin mörka uniform.

Många av de kenyaner som är lyckliga nog att ha ett jobb att gå till tycks, liksom vakten, ha väldigt lite att göra. Eftersom arbetskraft är billigt kan flera anställas för samma syssla (exempelvis två vakter för två portar med 30 meters mellanrum) och polepole-mentaliteten leva kvar. (Polepole = långsamt/ta det lugnt.) Effektiviseringspotentialen är omfattande men lunken rättså behaglig.

Tveksam inspirationskälla

För några dagar sedan började Viktor göra en ny (söt) min som vi inte förstår innebörden av. Efter att ha fått syn på prylen nedan på en av våra små uteplatser gissar vi varifrån han har hämtat inspiration...

Vi knyter an

Vi har länge funderat på anknytning. Vad behövs för att skapa en trygg anknytning mellan barn och föräldrar i familjer som bildas när barnen är ett, två eller flera år gamla? Vad kan göras för att hjälpa processen på traven? När vi har läst på en del av denna digra vetenskap har vi fastnat för målsättningar som fasta rutiner, rikligt med kroppskontakt genom att t.ex. dela säng och använda bärsele, omfattande ögonkontakt t.ex. vid matning och lek och så tid - mycket tid för sig själva i den nybildade familjen.

Hur går det då en dryg månad efter att vi har fått äran att bli föräldrar till en fantastisk liten ettåring? Jo tack, vi knyter an men vi är medvetna om att vi har en lång väg att gå. Att vi trivs utmärkt ihop och att vi tycker oerhört mycket om varandra måste vara en bra grogrund för en trygg anknytning. Tecken på att vi borde vara på rätt spår är att vi har fått till hyggligt välfungerande mat- och sovrutiner, att Viktor gärna är mycket nära oss såväl vid aktivitet som vid vila, att han sträcker sig efter oss, leker med oss, härmar oss och ofta ler mot oss eller skrattar med oss, att han tittar oss djupt i ögonen och följer oss med blicken om vi rör oss i närheten av honom och att han vågar visa allehanda känslor för oss. Vad vi än så länge inte är säkra på är hur exklusiv Viktor tycker att vår relation är. Vi vet exempelvis inte om han skulle bli orolig om både Erik och jag var utom synhåll en längre stund eller om han skulle nöja sig med att bli tröstad av någon annan om han skulle slå sig men vi tänker inte testa än på ett bra tag. Vi vill låta vår anknytningsprocess ta den tid som behövs och tid det har vi lyckligtvis gott om här vid den kenyanska kusten.

Diani Beach

Området vi bor i är uppkallat efter den mycket vackra stranden - Diani Beach. Två mil lång är den men bredden varierar kraftigt till följd av tidvatten. Sanden är vit, finkornig och alltid fuktig - ett perfekt byggmaterial för sandslott, men slotten får inte stå länge för snart rullar tidvattenvågorna in igen. Vågorna är mest fascinerande när de fräser och skvätter mot stranden men just nu föredrar vi mer barnvänligt stilla kluckande. På håll syns ofta rejäla vågor mot korallrevet som ska vara ett av världens längsta. Sen vi kom hit har det varit väldigt lite folk på stranden. En del turister gör som vi, promenerar eller joggar utmed strandkanten och stannar en stund för att ta ett dopp i den ljumna salta Indiska Oceanen eller för att äta lunch på en strandrestaurang, men få ligger stilla och solar. Nästan inga solstolar är utställda på stranden. De finns istället på hotellområdena som radar upp sig med havsutsikt precis intill. Den besökare som befinner sig på stranden får räkna med att bli kontaktad av s.k. beach boys. De flesta säljer något; nyckelringar, smycken, kokosnötter, båtturer eller vackra tyger men några vill, åtminstone initialt, bara prata. Det bedrivs en hel del fiske med utgångspunkt direkt från stranden. Bryggor eller kajer existerar inte. En del småbåtar tar turister till revet eller på annan utflykt. Strandlivet lunkar på i Diani Beach. Hakuna matata!

En månad i nuet

Idag är det en månad sedan vi fick vår älskade Viktor med oss hem. Våra vanliga månader brukar raskt passera i och med intensiva arbetsveckor och sociala helger. Den här månaden skulle kunna ha varat för evigt samtidigt som varje dag går väldigt fort. Livet innan Viktor känns långt bort men vänner och familj känns närmare än vi hade vågat hoppas tack vare allehanda tekniska hjälpmedel. Vi gör inte så vansinnigt mycket om dagarna men vi har upplevt obeskrivligt mycket sedan vi blev tre i familjen. Är det det här som är att leva i nuet? I så fall trivs vi otroligt bra med det.

Klippt!

Ett par timmar innan grillkalaset (som för övrigt blev mycket lyckat) drog igång igår kväll tog vi fram trimmern för att korta av Eriks frisyr till några millimeter och för att, för första gången, klippa Viktor. Hans afrokrull är av den mjuka sorten och växer än så länge mycket bättre uppe på huvudet än på sidorna. För att inte odla alltför avancerad tuppkam tänkte vi bara jämna till det hela lite. Jag tog trimmern precis som Erik hade lämnat den och drog den från pannan och bakåt på Viktor. Sen skrek jag till. Frågan är om jag inte svor också. Jag ville korta av håret, inte ta bort det helt och hållet! Erik kom till undsättning och satte dit vad han kallade en distanser. "Nu kör vi resten så kommer det inte att synas!" Pyttsan! I säkert en hel timme försökte vi förlika oss med frisyren till höger och under tiden testade jag varenda potentiell huvudbonad på en föga förtjust liten son. Sen enades vi, Erik och jag, om att allt måste bort. Under ganska stora protester fick stackars Viktor stå ut med ännu en omgång med trimmern. Usch, vad jag kände mig elak! Det är ovant att att se Viktor utan hår men trösten är att han blir mindre svettig om huvudet, att hans fina drag syns lite extra tydligt och att hans hår växer fort - snart är krullarna tillbaka. Under tiden får han dela frisyr inte bara med pappa utan även med morfar, morbror med flera sympatiska personer.

Svensk gemenskap

Den gångna veckan har hela åtta svenska familjer, samtliga i Kenya för att adoptera, bott i de två hus som ligger på vårt område. Det är trevligt, socialt, intressant och tryggt och ger oss lite känsla av en emigrerad föräldragrupp där allehanda erfarenheter kring barnen och miljön vi lever i kan utbytas. Vi är tacksamma att vi har fått en plats i den här gemenskapen. I kväll kommer det tredje gemensamma grillkalaset sedan vi kom hit att gå av stapeln på innergården. Allt som kan firas bör firas sägs det här och idag uppmärksammar vi att en av familjerna är färdig med sin adoptionsprocess och på väg hem till Sverige. Hos familjen B. marinerar vi just nu räkor och bygger grillspett. Trevlig fredagskväll!

Rösta!

Vi vill rösta i höstens val, inte bidra till lågt valdeltagande bland svenskar i utlandet! Röstberättigade som befinner sig utomlands vid valet kan rösta på en svensk ambassad, på vissa svenska konsulat eller genom brevröstning. I Kenya finns det enbart möjlighet att rösta i Nairobi så vi beställde material för brevröstning den elfte augusti och igår fick vi för första gången post hit till Diani. Kuvertet från Valmyndigheten kan mycket väl ha funnits på hyresvärdens kontor ett antal dagar dessförinnan men vi är glada att det kom fram. Nu ska vi försöka sätta oss in lite i valdebatten, fatta varsitt beslut, ta hjälp av två vittnen som behöver se på när vi lägger valkuverten i ytterkuvertet för brevröstning och slutligen posta våra röster snarast möjligt. Det känns bra att kunna vara med och påverka!

Urladdningsdag

Igår gjorde Viktor framsteg och upptäckter i en takt vi inte har sett maken till tidigare. Det var som att han hade laddat länge och så plötsligt lossnade det mitt framför ögonen på ett par mycket fascinerande förstagångsföräldrar.

Viktor, som förut vägrat äta själv på något sätt och starkt ogillat annat än helt mixad mat, tog efter frukosten plötsligt en sked laddad med små bitar melon ur min hand, förde den till munnen, gjorde något slags försök till att tugga och svalde utan krusiduller. Erik och jag tittade storögt på varandra. Jag laddade en sked till, Viktor greppade den och upprepade samma bedrift gång på gång. Wow, han kan nästan äta själv!

Efter lunch och strandpromenad under vilken Viktor tydligt och helt otippat sa "HEJ!" tyckte vi att Viktor hade fått sitta stilla lite väl länge i bärsele och vagn och att det var hög tid för lite gång-träning. Med ett fast grepp om Eriks båda pekfingrar ökade Viktor plötsligt sin normala takt till något som liknade jogging och tog med sig sin förvånade pappa på många turer runt vardagsrummet utan de pauser han annars brukar vilja ha.

Full rulle en bra stund skapade behov av en lugnare aktivitet. Jag satte mig och Viktor i kuddhavet på sängen och sjöng några av våra standardsånger: "I Medelhavet sardiner simmar apu, apu, apu, apu". Det vanliga leendet eller tjoandet ersattes denna gång av skratt så att Viktor kiknade. En lång stund skattade han så att han blev svettig och alldeles tårögd.

I 95 procent av fallen somnar Viktor ganska snabbt efter att vi har lagt honom någon gång mellan sex och halv sju på kvällen. Inte en chans att lillkillen var trött vid den tidpunkten igår! Han var (kanske efter att ha sett en robot via Skype;) helt uppe i varv och kvittrade som en lärka. Inte förrän efter halv tio kom han till ro och slumrade in efter en väldigt händelserik dag. Idag är han mer som vanligt - nästan lite skönt!

Ovälkommet besök

Oestetiskt inplastat!

Vi har förstått att de är ute efter våra godsaker och hört från grannarna att det är en tidsfråga innan de flyttar in. I morse var de där i en kastrull vi inte hade diskat - myrorna.  De är små, så pass små att de inte lämpar sig på bild och de har bemödat sig att ta sig in hos familjen B. trots att vi har plastat in allt ätbart i vårt skafferi. Nu hoppas vi att deras ovälkomna besök var tillfälligt. Om de har planer på permanent inflyttning kommer snart ett krig att bryta ut!

Bagarna B.

Bagarna B. har, efter att ha tröttnat på ljust köpebröd och halvsega kex, gjort sina första försök på kenyansk mark. Resultaten har varierat:

Kladdkaka enligt Arlas recept som vi säkert har snott ihop hundra gånger de senaste tio åren blev inte kladdig alls utan den ena halvan istället lite seg och rättså god, den andra torr som en jättestor skorpa - soptunnan nästa.

Müslibullar som vi aldrig gjort förut blev ganska mäktiga och fullt ätbara, trots att vi saknade bikarbonat, yoghurt och ännu inte lyckats få tag i mjöl gjort av annat än vete.

De väl beprövade hallongrottorna smakade bra men annorlunda antagligen för att obefintligt vaniljsocker ersattes med sirap och för att det strösocker vi hittat är grövre och mörkare än svenskt.

Källarfranska kommer det att bakas igen hos familjen B. Det enda problemet med dem var att de blev för få.

Efter att ha inhandlat såväl mörkt och ljust rågmjöl som en del olika frön resulterade förmiddagens insats i långpannebrödet på bilden. Det luktar lovande men ser väl kompakt ut - vi kommer inte helt överens med torrjäst. Test till lunch om en stund!

Bortom muren

Från vår marklägenhet ser vi inte ut över muren som omger området vi bor på men om vi går tre trappor upp är det lätt att njuta av vidsträckt lummig utsikt från taket.

Spring i benen

Vår första måndagsmorgon i Diani Beach provade Erik och jag att jogga på stranden med Viktor i vår fina och lättmanövrerade löparbarnvagn. Det funkade över förväntan. Viktor gillade läget (eller kanske mest fartvinden) och det kändes (med en extra sväng) givande för Erik att springa i mitt lugna tempo dels för att han fick dra vagnen och dels eftersom han oftare sjönk igenom sanden än vad jag gjorde. Testet gav mersmak så vi tog en motsvarande familjetur några dagar senare. Däremellan följde jag med grannmamman på en runda på grusvägarna i närheten av vårt boende. Kul att se sig om och både skönt, trevligt och peppande med sällskap! Nu är jag igång på riktigt, tänkte jag och vi bokade vi in nästa mamma-pass i slutet av samma vecka.

På söndagkvällen stretade det kraftigt i min högra hälsena. Oh, så dumt att rivstarta Kenya-träningen i ännu relativt nya skor! Efter ett tips från coachen har jag sedan dess anammat den s.k. Umeå-metoden och gjort 180, till en början smärtsamma, tåhävningar varje dag. Förbättringen var snabb och idag genomfördes en lugn testrunda i regnväder och i mitt andra par gympadojjor. Det känns som att det håller! Bra, jag vill få utlopp för mitt spring i benen!

Socialen på besök

Tidigare i veckan fick vi veta att vår socialarbetare som är stationerad i Nairobi skulle komma på visit hos grannarna idag, fredag. Ungefär en gång i månaden ska socialtjänsten utföra sådana besök hos familjer som, liksom vi, är mitt i den s.k. fosterperioden och igår var det tre veckor sedan vi fick vårdnaden om Viktor. Eftersom resan från Nairobi och hit ändå tar några timmar och vi bor några ynka meter från vår socialarbetares övriga kustbaserade svenska familjer kände vi att det kunde vara rimligt att hon tittade förbi även hos oss. Erik skickade därför ett sms för att höra om det fanns planer på ett hembesök hos familjen B. innan veckan var slut. Jajamen, sådana planer fanns! Bra att vi fick reda på det så att vi kunde se till att hålla oss hemma någon gång under eftermiddagen när påhälsningen skulle ske...

Själva besöket var kort och gick bra. Viktor lekte fridfullt med sina stapelbara burkar och visade tydligt att han tyr sig till oss när det finns främlingar i närheten. Problemet var bara att socialarbetaren inte är en främling för Viktor. De träffades regelbundet på barnhemmet vilket var i färskt minne för socialarbetaren men redan mycket avlägset för Viktor. Vi noterade att han blev bekymrad när hon ville busa med honom och konfunderad, lite nedstämd ett bra tag efter att hon gått. Undrar hur han tänkte vår käre lille kille. Det känns skönt att det dröjer cirkus en månad innan denna för Viktor mystiska kvinna åter kommer innanför vår dörr. Vi är också glada att vi i och med dagens besök har inlett den formella lokala adoptionsprocessen.

Ur och skur

Kollar in regnskuren!

Det är "vinter" i Kenya. Värmen har sedan vi kom hit mest varit behaglig och luften rensas vid kusten, inte dagligen men nära på, av regnskurar - idag kom det en rejäl. I familjen B. gillar vi att vara utomhus lite oavsett väder. Vi drar oss således inte för en promenad när det trillar regndroppar från skyn, i alla fall inte om det verkar ihållande;) Vi stoppar ned Viktor i bärselen, täcker hans huvud med en solhatt (om han låter den sitta kvar är en senare fråga), drar på oss jackor av Eriks absoluta favoritmaterial (Gore-Tex) och knallar iväg. Redan första gången var Viktor mer fascinerad av än skeptisk till regnet. Idag verkade han mest bara njuta av att hans ben, som stack ut under min jacka och därmed liksom våra shorts-beklädda, blev svalkade av det blöta. Kenyanerna tittade om möjligt mer på oss än vanligt när vi frivilligt och med ett barn i famnen strosade fram i godan ro i regnet men Viktor småskrattade och sjöng där han guppade fram. Det verkar lyckligtvis som att vår son kommer att gilla utomhusaktiviteter i ur och skur!

Tack tekniken!

Herregud vilken tur att vårt Kenya-äventyr infaller i den tid det gör! Det är inte så många år sedan - Erik och jag var ändå vuxna - en lång utlandsvistelse endast medförde kommunikationskanaler som fysisk brevskrivning och svindyra, därmed alltför korta, telefonsamtal med nära och kära. Nu sitter vi här dryga 700 mil hemifrån och kan såväl ta emot nyheter i realtid som blixtsnabbt uppdatera vänner och familj kring vår tillvaro så fort vi känner ett behov av det.

Via What's app fick vi igår vid lunch veta att Viktors tredje kusin med mycket hög sannolikhet skulle komma till världen inom det närmsta dygnet. Pulsen steg blixtsnabbt och vi skojade om att vi nästan kände värkarna hit ner till Kenya. Några timmar senare fanns bilden på en underbart söt liten flicka i våra telefoner. Vi utbrast i glädjetjut, drog varsin lättnadens suck och kunde gratulera inom loppet av sekunder. Vilken fantastisk nyhet! Nu längtar vi bara till den nyblivna tvåbarnsfamiljen är redo för ett Skype-samtal så att vi får se den efterlängtade kusinen röra sig och kanske höra henne låta. Än en gång - grattis familjen L junior!

Via Skype har vi också förmånen att kunna följa hur magen växer där kusin nummer fyra än så länge bor och i fredags kväll var vi, via denna suveräna uppfinning, med på en del av en middag i underbara vänners lag på en brygga i Stockholm. Redan ganska många gånger har vi fått känslan av att vi är på plats hemma i vardagsrum, kök och till och med sovrum där vi normalt sett tillbringar en hel del tid. Vi är så himla glada att vi får och kan känna oss delaktiga! Utan er skulle det kännas tomt i Kenya!

Sova, sova säng

Sedan vi blev tre i familjen B. är vi tre även i sängen. Att "samsova" sägs vara bra för anknytningen och dessutom har vi inte tillgång till någon vettig barnsäng. Vi hade ju kunnat försöka få tag i en spjälsäng, resesäng eller dylikt men vår gemensamma sovplats har visat sig fungera så pass bra att vi fortsätter på samma spår åtminstone ett tag till.

Den första natten låg vi vända med huvudet åt samma håll allihopa. Det blev trångt eftersom vår djupt sovande lille Viktor visade sig vilja nyttja all den plats som en dubbelsäng erbjuder. För att undvika kroppsdelar eller hela individer utanför sängkanten införde vi därför snabbt en rutin med en vuxen sovandes åt andra hållet - skavfötters med de två övriga familjemedlemmarna. På så sätt sov åtminstone denna vuxen gott med lite svängrum. Efter ankomst till Diani Beach har vi tagit ytterligare ett steg mot återkommande god nattsömn för hela familjen. Nu sover Erik och jag på diagonalen med huvudena ganska tätt ihop vid sängens fotände. Det skapar ett tårtbitsliknande utrymme mellan oss vid huvudänden för vår sovande lille väderkvarn och våra ben blir lite av barriärer för att undvika att sonen rullar ur bädden.

Under Viktors middagslur föredrar vi vuxna att stiga upp och få lite egentid/fixartid strax efter att han har somnat. Det medför att Viktor har precis hela sängen för sig själv och vissa dagar nyttjar han det till max. För - vad vi trodde var - säkerhets skull lägger vi kuddar på stengolvet runt sängen och ser till att myggnäten smiter åt tight kring dem. Tur var väl det när vi vid en rutinkoll häromdagen varken hittade Viktor i sängen eller runt den. Innan våra hjärtan hann hamna i halsgropen återfann vi honom lyckligtvis välbehållen och fortfarande djupt slumrande. Han hade utan ett ljud, trillat ned, landat mjukt på kuddarna och därefter - även det ljudlöst - rullat in under sängen. Han sover som en stock vår älskade lille son och tar i sömnen all den plats han önskar!

Paus

Jag och kaninen Havsöga tar en paus på stranden när Viktor sover middag i vagnen och Erik är på massage. Livet är inte så jobbigt just nu!

Matvanor

Några har undrat hur Viktors matvanor ser ut och några (andra) vad Erik och jag äter sedan vi kom till Kenya. I fallet Viktor är svaret lätt. Han sätter, till vår stora glädje, i sig allt vi ger honom men bara på två villkor; det ska vara mixat och han vill bli matad. Bitar större än en grön ärta kommer omgående ut igen och att själv hålla i en sked med mat eller för den delen att äta med händerna skulle än så länge inte komma på fråga - man kan ju bli kladdig. Viktor gillar inte kladd! Mycket mat ska det vara också! Vi börjar med en stor portion och får många gånger akut fixa påfyllning.

Till frukost blir det oftast två Weetabix (nästan osötade flingor i kakformat som löses upp i kontakt med vätska) och några deciliter ljummen mjölkersättning (rutin från barnhemmet). Till mellis ett par timmar senare intas en rejäl portion majsgröt, havregrynsgröt eller banangröt. Lunch och kvällsmat kan bestå av lite vad som helst. Vi försöker köra på något som liknar tallriksmodellen och mixar ihop t.ex. potatis, ris eller spagetti med t.ex. skinka, korv, ägg, kyckling, köttfärs eller bönor och med grönsaker t.ex. avokado, broccoli, blomkål, morot, majs, ärtor eller spenat till en salig - för en vuxen inte så värst aptitretande - röra. Mellanmålet på eftermiddagen blir oftast baserat på frukt där banan är den största favoriten. Mosad banan med melon, mango, yoghurt eller fruktpuré på burk slinker ned med lätthet. Några andra barnmatsburkar verkar inte finnas att köpa.

Till alla målen och ganska ofta däremellan intar Viktor relativt stora mängder vatten och i det fallet kan han, med hjälp av en superbra liten pipmugg, tänka sig att själv fylla på och också att svalka sig själv genom att vända upp och ned på muggen och skvätta. Vatten är inte lika med kladd, tänker Viktor!

En gång har Viktor fått testa juice, mangojuice. Det verkade vara det största kalaset han någonsin hade varit på. Ögonen lyste och han såg salig ut en bra stund efter att det stora glaset hade tagit slut. Mystiskt nog ville han inte ha påfyllning just den gången...

Själva äter Erik och jag mer eller mindre som hemma i Sverige men större andel frukt, grönsaker, fisk och skaldjur eftersom utbudet är så brett och prisvärt. Bröd finns att köpa men variationen är inte så stor och fibrerna inte så vanligt förekommande. Hittills har det blivit många rostmackor men vi har skaffat oss ingredienser för att göra som grannarna - baka eget. Vi återkommer en annan dag om hur det går hemma hos bagarna B.

Fruktfrossa

Lycka är att få en hel säck frukt och grönt för priset av en lunch på stan i Stockholm. 

Tvättbestyr

Ett par timmar efter vår ankomst till Diani Beach stod det klart att vi behövde investera i en tvättmaskin. Boendets tvättservice visade sig vara orimligt kostsam och att handtvätta rubb och stubb inklusive ett par ombyten barnkläder per dag kändes inte optimalt. Hyresvärden föreslog att vi skulle skaffa oss en tvättmaskin som hon sedan, när vi åker härifrån, skulle köpa för halva priset. Våra svenska grannar rekommenderade oss att lägga några extra schilling för att få en ordentlig variant - inte den lokalt mycket mer vanligt förekommande handtvättmaskin som tydligen inte tvättar speciellt bra och samtidigt sliter på kläderna. Sagt och gjort; ett par dagar senare fick vi hjälp av vår allvetande och mycket välvillige taxi-kille att lasta in en rejäl tvättmaskin i baksätet på hans bil och därefter assistans från vårt områdes vaktmästare med installationen av densamma. Två av städerskorna tittade intresserat på. Vi insåg att vårt inköp för ca 2 000 SEK var en riktig dyrgrip i deras ögon. Tvättmaskinen har nu använts ett flertal gånger men vi kommer fortfarande inte överens med den. Trots en hel del meckande med fötterna är den alldeles på tok för rörlig. Den hoppar iväg så fort centrifugen drar igång och låter under tiden som ett mindre sågverk. Innan vi hittar ett sätt att låsa fast maskinen får vi vakta den vid användning. Fin och effektiv men inte så självständig är det övergripande betyget...

Luxury del 2

Pojkarna B. på vår gata i Diani

På fler än ett sätt är vår nuvarande tillvaro lyxig. De tio "pappadagarna" tar slut idag men vi har en lång gemensam föräldraledighet framför oss. Den kommer att göra oss gott bland annat av följande skäl:

- Vi kommer i lugn och ro ordentligt kunna lära känna och knyta an till varandra i vår nybildade familj.

- Vi båda vuxna kommer att bli lika vana vid Viktors vardagliga rutiner, vilket förhoppningsvis medför att det för hans del spelar mindre roll vem av oss som utför dem (så känns det än så länge).

- Erik och jag kommer att skapa oss varsin personlig relation till det land där vår son föddes. Det kommer att underlätta diskussioner kring Viktors bakgrund om/när han intresserar sig för den och det kommer sannolikt att locka oss till framtida resor hit. 

- Vi får en paus från vår vardag i Sverige och möjlighet till reflektion över livet.

Vi ska verkligen se till att uppskatta den lyx som vår tid i Kenya innebär!

Badpojken

För en vecka sedan när våra vänliga och trevliga grannar tog med oss på vår första strandpromenad med stopp för mycket god lunch och ett bad i Indiska Oceanen var Viktor inte det minsta sugen på ett dopp. Han gick med på att bli blöt upp till knäna i det mer än ljumna vattnet men sen tog det tvärstopp. Eftersom det dagliga badet på barnhemmet innebar tvätt och mycket lite blaskande i en stor diskho innehållande något mer vätska än en ordinär vattenpöl efter ett sommarregn gick det lätt att dra slutsatsen att Viktor nog aldrig hade badat på riktigt. Han var antagligen helt ovetande om hur det känns när vatten omsluter kroppen.

Dagen efter tränade vi i poolen. Med hjälp av mycket tid, plask, bus och två små badankor kunde Viktor så småningom tänka sig att doppa mer än fötterna. Han fräste när badbyxorna blev blöta och klamrade sig stenhårt fast i mig men sakta, sakta blev han alltmer nyfiken och därmed blötare och blötare. Efteråt, insvept i en stor fluffig badhandduk, såg han verkligen ut att trivas med livet.

Fem dagliga pooldopp senare har han med skräckblandad förtjusning testat och lånat olika badringar och puffar, guppat runt alldeles själv i någon typ av flytetyg där benen sticker ut under vattnet och låtit sig bäras och dras genom djupt vatten av Erik och mig. Vår lille badkruka är på god väg att bli en badpojke. I eftermiddag ska vi testa havet igen!

Sommarljus

Från bilder av svensk sommar fattas oss de ljusa sommarkvällarna mest. Nära ekvatorn har vi snabbt, om än lite motvilligt, vant oss vid kolsvart mörker tolv timmar per dygn. Att vi bör hålla oss hemma eller åtminstone inte röra oss utan bil innan soluppgång och efter mörkrets inbrott bidrar till känslan av att svenskt sommarljus är svårslaget. 

Luxury del 1

Här i Diani Beach bor vi, precis som flera andra svenska familjer som är i Kenya för att adoptera, innanför de välbevakade murarna till Amani Luxury Apartments. Området är inte stort och lägenheterna är inte många men den lilla värld som skapats här är mycket behaglig. För en rimlig penning får vi en luftig och relativt nybyggd lägenhet med två sovrum, tre toaletter, stort öppet vardagsrum med integrerat kök och fyra små uteplatser (varav två mysiga). Vi bor på bottenplan och har bara ett fåtal meter till den lilla poolen som kanske inte är världens mest småbarnsvänliga men som istället erbjuder möjligheten att simma några längder om andan faller på. I hyran ingår städning varje dag inklusive t.ex. sängbäddning. Det är ovant och än så länge en aning obekvämt att ha besök här hemma varje förmiddag - särskilt om städningen sammanfaller med Viktors middagslur - men vi känner att vi nog kan vänja oss;) Lägg till det att en fantastisk strand finns på lagom gångavstånd och att vi har förärats mycket trevliga grannar. Sammanfattningen av konceptet kan inte bli annat än luxury, jämfört med viss bebyggelse runt omkring superduper luxury.

Små, små skor

Att gissa skostorlek på någon man aldrig har träffat är svårt. Vi hoppades att ärvda sandaler i storlek 21 skulle sitta som gjutna på Viktor men de gled av hans fötter i bärselen så vi köpte ett par mindre i Nairobi. I dessa snubblar Viktor på sig själv när han trampar omkring på redan ostadiga ben. I försök nummer tre inhandlades de snygga dojjorna till vänster på stormarknaden Nakumatt här i Diani häromdagen. De var de minsta som gick att få tag i med hyggligt stabil sula och de satt fint på Viktor - vi provade noga denna gång. Vad vi inte testade var att låta Viktor gå i dem. Döm om vår förvåning på hemmaplan när sandalerna visade sig innehålla små tutor. De ger ett ljud ifrån sig vid varenda steg som tas i dem! Vi övervägde att göra hål i sulorna och pilla ut tutorna men Viktor är minst sagt förtjust så vi avvaktar. Gårdagens bästa nya lek var att med skorna på bli lyft som om man hoppar. Pip, pip, pip! Hihihi! Underbart...

Känslosvall

Jo, det blir nog som vi anade; mer protester från vår älskade lille son ju bättre vi lär känna varandra. De senaste dagarna har till största delen varit ljuvliga. Vi frågar oss gång på gång om den tillvaro i Diani Beach som vi precis har hamnat i verkligen kan vara på riktigt. Viktor är oftast på glatt humör. Han är mysig, kramgo, finurlig, lekfull, tålmodig, nyfiken, avslappnad och tillfreds men ett par gånger om dagen blir han helt oförhappandes arg, ordentligt arg. Tårarna sprutar och han vrålar högt och otröstligt av skäl som varierar och som är omöjliga att förutspå. Han blir alldeles förtvivlad för att han måste ligga ned och byta bölja eller nästa gång för att han inte vill stå upp vid samma aktivitet. Han blir riktigt ilsken om det tar för lång tid att få mer mat eller om påfyllningen inte är samma rätt som den han just ätit. Vi bär honom, kramar honom, torkar tårar, sjunger stilla och försöker avleda aggressionen. Så småningom lugnar han sig och blir extra angelägen om närhet. Det är jobbigt att se honom frustrerad men vi är glada att han vågar bli arg på oss. Förhoppningsvis betyder det att han litar alltmer på oss. Vi knyter just nu ömsesidiga band och att vi redan tycker väldigt mycket om varandra råder det inga som helst tvivel om. Vi pussar på Viktor ofta. Han har inte kommit på hur en puss fungerar än så länge men svarar oss genom ett klickande ljud med munnen. Det bli många, många klick per dag!

Bildbevisen

Nu är vi tre i familjen B!

Strul

Ikväll har vi trubbel genom både elavbrott och oerhört långsam internetuppkoppling. Vi hoppas på snar bättring, återkommer så fort vi kan och njuter under tiden av varsitt glas rött vin för första gången sedan vi kom till Kenya. Trevlig fredagskväll!