Babblarna

Mitt i en utläggning bestående av ord, potentiella ord, ljud och läten kommer det: "Babba, Bibbi, Bobbo, Dadda, Diddi, Doddo". Ordningen kan variera och ibland blir det tre, fyra eller fem av sex möjliga men det råder ingen tvekan om vad Viktor menar. Han tänker på Babblarna. Vi hörde talas om dem i höstas och nu har Viktor inspirerats av några av grannpojkarnas fascination för de färgglada figurerna i fina former. Max tre gånger per dag trycker vi på play men många fler gånger än så kör vi dansen: "trampa och stampa och snuuuurra och gunga". Babblarna får Viktor och (än så länge) även mamma på gott humör.

Utflyktsdagar

De senaste två onsdagarna har vi tillbringat tillsammans med vår grannfamilj vid ett litet vackert floddelta intill Kongo Mosque i norra delen av Diani Beach. Där badar vi i en flodfåra av grunt strömmande vatten när ebb närmar sig och där strömmar vattnet inåt landet igen några timmar senare. Där sover Viktor middag i vagnen innan vi gemensamt äter medhavd matsäck (med lite sand i) och där tar hans kompis en tupplur i samma vagn när vi dricker kaffe på maten. Där finns ute vid havet möjlighet till riktigt fint bad för vuxna tack vare mindre långgrund strand, härliga vågor och sandbotten i högre grad befriad från växtlighet än den vi är vana vid. Där fastnar den grövre sortens sand riktigt ordentligt i hårbottnen när vi klarar av ett styrketräningspass och där får vi sällskap av en hund som fridfullt somnar intill våra utbredda kikoyer (klassiskt kenyanskt tygstycke oumbärligt vid strandliv). Förra veckan avslutades utflykten med att brännmaneter med långa blåa svansar kom in i vår flodfåra med tidvattnet, igår fick vi bevittna en grupp mäns intensiva jakt på stora stim sardiner som höll på att simma in i våra badkläder innan vi lämnade flodvattnet. Trots att vi smörjt in oss med hög solskyddsfaktor blossade våra ansikten när vi packade in fyra vuxna, två småkillar och rätt ordentligt med packning i en taxi, eftersom vi inte så ofta får till såhär långa och härliga dagar på stranden.

I samma grannfamiljs sällskap tillbringade vi söndagen på Swahili Beach Resort. Där njöt vi i fulla drag med musik i öronen av skuggan under palmerna när Viktor sov middag och där fick vi (efter mycket lång väntan och flera påminnelser) för tredje och sista gången avnjuta ställets lyxiga lammkebab med koriander och perfekt sås. En stund senare hoppade/klev/gled Viktor för första gången från kanten ned i poolen på egen hand och dagen avslutades för två av oss med en lång joggingtur i medvind hemåt på stranden. Det går då ingen nöd på oss under vår sista tid i Diani Beach och för kommande söndag finns ännu en utflyktsplan!

Adoption order

47 dagar efter judgement fick vi igår kväll veta att vår adoption order har godkänts. Vi firade med färskpressad juice och sparar bubblet till adoption certificate, som efter ett domstolsbeslut i fredags åter har börjat produceras.

Viktigt samtal

Viktor har just dragit täcket av sin nyvakna mamma och sitter i sängen och pekar.

- Ä dä?
- Det är ett myggnät. Sån't behöver vi inte i Sverige.
- Momo!
- Ja, mormor är i Sverige. Snart ska vi också åka dit.
- Brrrrum!
- Nej, vi ska inte åka bil utan flygplan.
Viktor pekar upp mot himlen.

Inom kort är vi nog på väg!

Morgonpromenad

Med jämna mellanrum tar vi en morgonpromenad söderut på vägen, väljer en "public access road" ned mot havet och går stranden tillbaka. Ibland inkluderar turen en kopp kaffe på surfarstället och oftast tar vi ett dopp i vågorna innan vi knallar hemåt igen. Om klockan närmar sig 11 brukar Viktor somna i bärselen ett par hundra meter från vårt område men om han är vaken vill han absolut knacka på grinden för att vakten ska komma och öppna åt oss. Här kommer några foton från dagens promenad plus en apbild från tidigare eftersom denna morgons babianer inte behagade fastna på kort.

Solbrända

Det är inte bara Erik och jag som har fått färg av ett halvår i solen.

140731

150123

Rundor att minnas

Trots måttlig flit och inte alltför många joggingrundor de senaste åren har ett pass på elljusspåret hemmavid i Sverige sällan varit något som fastnat i mitt minne. Annat är det med en runda på grusvägarna väster om Diani Beach. Där händer ofta något lite utöver det vanliga. Senast jag och min goa granne gjorde vägvalet västerut var det en mindre angenäm upplevelse då vi på sträckan utmed den större Tanzaniavägen fick andas allt annat än frisk luft när tunga fordon körde väl nära alldeles för fort samtidigt som de släppte ut stora moln av svarta avgaser. Idag fick vi på samma del av vägen ett helt annat sällskap. En skolbuss släppte av sina passagerare - ett femtiotal barn i åtta- till tioårsåldern samtliga klädda i uniformer med röd- och vitrutig skjorta samt beiga vida shorts alternativt vadlång plisserad kjol. Majoriteten hade ryggsäckar av skiftande kvalitet och tre av fyra höll en machete i sin ena hand. Vi fick inte klart för oss om vapnen/verktygen hade tillverkats i skolan eller om det kanske finns lektioner i användande av machete. Troligast är nog att de stora knivarna hade tagits med till skolan för att gräs skulle klippas eller sly röjas. Hur som helst sprang hela klungan med beväpnade barn bredvid oss, mellan oss och efter oss i närmare en kilometer. Situationen skulle kunna ha varit obehaglig men av barnens breda leenden att döma var de bara fascinerade av vår märkliga aktivitet och fulla med spring i benen. Denna runda kommer jag garanterat att minnas. Attans att jag inte hade en kamera gömd i vätskebältet!

Baobab

Det hade inte gått många dagar sedan vi kom till den kenyanska kusten när vi fick höra de första historierna om baobab-träden. Nästan lite spöklika kan de se ut med bjässar till cylinderformade stammar och grenverk som saknar löv under en stor del av året när landskapet i övrigt är mäktigt grönskande. I stammarna kan träden lagra stora mängder vatten och ihåliga har de historiskt sett använts som skydd när fiender anfallit. Den långvariga avsaknaden av löv gör att de även går under beteckningen upside-down tree - ett träd som tycks växa med rötterna uppåt. Baobab-trädets frukter är ludna och sägs smaka som en blandning av päron, grapefrukt och vanilj men vi har aldrig sett dem säljas eller ätas. Trädets svenska alternativa namn apbrödsträd indikerar att frukten anses vara djurmat.

"Vill ni att ert barn ska vara en pojke?" frågade en kvinna som guidade oss runt på apcentret nära vårt boende. "Om inte är det bara att ta honom på armen och bära honom sju varv runt ett baobab-träd så blir han genast en flicka." Det erbjudandet avböjde vi vänligt men bestämt. Om sju varv åt andra hållet skulle återställa det ursprungliga könet förtäljer inte historien.

Nedan; varutransport mellan två baobab-träd intill vårt boende och mina killar framför ett baobab-träd som delat sig.

Ännu längre visa

Med en handskriven notering i våra pass om ett oavslutat adoptionsmål i Mombasas domstol har vi idag fått visum för ytterligare en tremånadersperiod i Kenya. Söndagen den nittonde april hoppas vi dock att vi vårpysslar i trädgården och grillar korv till lunch på hemmaplan i Sverige.

Trippeldiagnos

Ingen adoption order idag men väl en tredje diagnos av Viktors stundtals kliande utslag på fötter och ben. I höstas menade läkare nummer ett att det rörde sig om värmeutslag och vi fick kortisonsalva som hjälpte bra så länge den varade. Eftersom kortisonkuren inte kunde förlängas gång på gång försökte vi hålla besvären borta med kylbalsam över jul då vi förstod att det näst bästa sättet för att undvika värmeutslag är att svalka ned berörda kroppsdelar. Lättare sagt än gjort var det att på denna del av planeten helt avstå från värme och fuktigt klimat, vilket skulle vara det optimala för att bota utslagen.

När statusen var oförändrad efter julhelgerna uppsökte vi återigen sjukhuset. Läkare nummer två hävdade att utslagen var svamp och vi fick salva och antihistaminer mot det. Viss förbättring kunde vi konstatera men när kuren tog slut och problemen inte var borta blev vi idag hänvisade till en tredje läkare. Eksem, sa han omgående så nu har vi ytterligare en behandling att prova. Som tur är uppskattar vår son att bli insmord med kladdiga salvor och att få i honom flytande medicin är inga som helst problem då kenyanska läkemedel för barn ofta är sötare än socker.

Intressant i sammanhanget är att Viktor vägde 13 kilo på sjukhusets personvåg för två veckor sedan och bara 10 idag. Sanningen har, enligt vår flitigt använda bagagevåg, stabilt legat däremellan.

Hakat upp sig!

Det har gått två veckor sedan vi trodde att det skulle kunna vara så lite som två veckor kvar av vår tid i Diani Beach men på väg härifrån är vi inte. Det har helt enkelt hakat upp sig!

Den adoption order som vi fick se ett utkast till i mitten av december har ännu inte godkänts av domstolen. Vi börjar misstänka att den inte ens kom domstolen till handa förrän i slutet av förra veckan. Erik har haft mer eller mindre daglig kontakt med vår advokat som är den enda som kan överblicka och påverka vår väntetid. I fredags hoppades hon att vår adoption order ska godkännas imorgon måndag vilket ju låter lovande men hon gjorde ett liknande uttalande fredagen dessförinnan så vi vågar inte hoppas för mycket.

Dessvärre är det bekymmer även i steget efter adoption order. För tillfället verkar inga adoption certificates utfärdas med hänvisning till stoppet av internationella adoptioner från Kenya. En överklagan mot detta förfaringssätt har lämnats till domstolen och ska enligt vår advokat hanteras av densamma nu på fredag. Förhoppningsvis släpper proppen då så att processen kan fortsätta att rulla.

Blåsigt!

Och så var vi bara tre igen. Mitt i natten begav sig farmor och farfar hemåt Småland efter tio härliga, soliga dagar med mycket fisk, skaldjur, frukt och långa strandpromenader i motvind. Det blåser ordentligt nuförtiden. Känslan när vi häromdagen kröp in i lä för att, vår vana trogen, dricka kaffe på Kenyaways liknade den när vi lägger till efter en dags segling i friska vindar eller kliver in i värmen efter ett antal blåsiga snöiga timmar på fjället. Det oavbrutna suset i öronen avtog genast och vi borstade sand från ansikte och armar samtidigt som vi gissade på vindar över 20 meter per sekund i byarna men där hade vi fel. Det räcker tydligen med mellan åtta och elva meter per sekund (motsvarande 16-21 knop) för att vi ska få framåtlutad hållning och svårt att kommunicera när vi traskar norrut på den platta, ofta relativt breda stranden. Vinden är dock välkommen eftersom den gör dagstemperaturen riktigt behaglig och vill vi slippa streta är det bara att ta stranddelen av promenaden söderut istället.

F.d. nejsägare

De senaste veckorna har Viktor bestämt svarat nej, ne, nä, näääää eller nähä på alla våra frågor och uttalanden.

Mamma: Vill Viktor ha banan?
Viktor: Nej! (Springer dock leende fram till bordet där en tallrik med bananbitar ställs fram till mellis.)
Mamma: Det verkar som du är lite sugen ändå. Mamma lyfter upp dig i stolen.
Viktor: Nä! (Skakar på huvudet men börjar ivrigt äta.)
Mamma: Smakar det gott?
Viktor: Näää! (Mosar in flera stora bitar i munnen samtidigt.)

Hela tiden samma visa. Så idag hände det:

- Mamma tänkte bada i poolen. Vill Viktor följa med?
- Aaa!

Han sa det verkligen - farfar hörde också - och mamman blev så glad att hon tog flera skutt med Viktor i famnen på väg för att byta om till badkläder. Bäst att passa på innan han ångrar sig!

Ny generation

Beskedet om ett omedelbart stopp av internationella adoptioner från Kenya i slutet av november ackompanjerades av en rad frågetecken. Det viktigaste ur vårt (egoistiska) perspektiv blev genast var gränsen skulle dras. Var i processen skulle en familj behöva befinna sig för att kunna få fullfölja sin adoption?

Ganska snart fick vi indikationer på att var och en av de familjer som redan hade barnet i sin vård skulle få slutföra sina respektive adoptionsprocesser. En tid senare bekräftades dessa uppgifter formellt ungefär samtidigt som det informerades om att de familjer som blivit godkända i NAC skulle komma att bli matchade med ett barn och få resa till Kenya för att adoptera. Det lämnade alla dem som skickat sina ansökningar till Kenya men ännu inte fått ett NAC-besked i en mycket obehaglig och beklaglig återvändsgränd. Vår erfarenhet är att när ansökan väl är sänd har de mentala förberedelserna för såväl adoptionen som vistelsen i Kenya kommit långt. Vi lider med er samtidigt som vi har fått ett nytt glädjeämne. Efter (olika) lång väntan har flera familjer med godkännanden från NAC på sistone fått barnbesked och nu i dagarna har vi glädjen att välkomna en ny generation nyblivna svenska föräldrar till Kenya och till Diani Beach. Vi önskar er en härlig tid i detta fina land!

Viktors bok

Hur förbereder man en ett och ett halvtåring på en jättelång resa, ett totalt klimatskifte och ett permanent byte av hemland? Vi försöker genom att titta i Viktors alldeles egna pekböcker ett par gånger per dag. Andra tips emottages tacksamt.

Svensk identitet

Vi syns och märks när vi rör oss bland folk här i Kenya. Vi hamnar i blickfånget för vårt sätt att vara trots att vi befinner oss på en internationellt uppskattad turistort där många västerländska familjer är på plats av samma skäl som vi. Vi ljusa, säkert enligt lokalbefolkningen väl lättklädda långa vuxna bär inte vårt mörka barn i en sjal utan i en bärsele. Ibland kör vi honom i en barnvagn som i kenyaners ögon nog mest liknar ett rymdskepp eller låter honom gå (!) hand i hand med oss vuxna om vi ska några hundra meter till vår närmsta lilla supermarket. Vi är frivilligt utomhus om det regnar, vi springer för nöjes skull, vi åker taxi till affären och återvänder med kartonger fulla av mat och vi pratar ett konstigt språk men kan obehindrat använda hälsningsfraser på swahili. Vi skapar dagligen och oundvikligen uppmärksamhet på kenyansk mark och vi kommer att fortsätta att göra det i Sverige. Många kommer att reagera på den familjekonstellation som för oss redan har blivit det mest naturliga i världen och många kommer att se Viktors färg före allt annat som är vår son. Tankar på det här området bär vi ständigt med oss men vi vänder och vrider lite extra på dem för tillfället efter att ha blivit rekommenderade Mary Juuselas artikel Adopterade sörjer förlusten av den svenska identiteten. Många frågor, färre svar. Läs den gärna!

Lyxproblem

Vi började äta mellis på torra land men innan vi var klara kom kitesurfaren oroväckande nära när tidvattnet rullade in över benen och tog med sig Viktors röda plastkratta halvvägs till Madagaskar.

Sista besökarna?

Nu är farmor och farfar här! Imorgon åker vi till Kuta Zama tillsammans.

Inte långt kvar

Hur lång tid en enskild adoptionsprocess i Kenya kommer ta är helt omöjligt att förutspå och även om det börjar närma sig slutspurt för vår del är det svårt veta när vi kommer att landa på svensk mark.

Det som återstår är först och främst att vi ska få en s.k. adoption order och ett s.k. adoption certificate. Vi uppfattar vår advokat som att hon tar fram de båda dokumenten för godkännande och/eller registrering av domstolen. När dessa handlingar finns på plats, vilket advokaten idag menade kan ske inom två veckor, är vår tanke att lämna Diani Beach för att avsluta denna vistelse i Kenya med så lång tid som behövs (cirka två veckor) i Nairobi där de sista momenten av processen kan hanteras. På plats i Kenyas huvudstad och i den stad där vår son föddes ska vi först på Childrens' Department skaffa ett COC (certificate of conformacy) som intygar att Haagkonventionen har följts vid vår adoption. Därefter ska vi besöka svenska ambassaden som kontaktar Skatteverket för att ordna ett s.k. samordningsnummer, ett tillfälligt personnummer som gör det möjligt för oss att ansöka om ett pass till Viktor. När vi har passet i vår hand behöver vi slutligen uppsöka Immigrations Office för att få en visumstämpel som intygar att Viktor har har rätt att uppehålla sig i Kenya efter att han har fått ett svenskt pass.

Vi hoppas att vi inte har fått något om bakfoten och litar på att vår advokat guidar oss genom denna sista och snåriga del av den kenyanska adoptionsprocessen. Väl hemma i Sverige igen återstår en hel del administration och byråkrati men det återkommer vi till en annan dag. För tillfället nöjer vi oss med att konstatera att vi inte har så lång tid kvar i Kenya och att vi ska försöka njuta av den så mycket det bara går.

Tidningar från tomten

Under våra ofrivilligt barnlösa år hände det ibland att jag köpte en tidskrift på temat barn, föräldrar eller graviditet men varje gång kände jag mig ertappad med fingrarna i kakburken och kunde inte riktigt ta till mig innehållet. Nu känns det jämförelsevis befriande naturligt att öppna någon av de tidningar som tomten kom med från Sverige.

Kiteturism

Med kortast möjliga marginal till jul kom det till slut en del välbehövliga turister till vårt semesterparadis. Vissa av dem valde Diani Beach för möjligheterna till bra kitesurfing och eftersom vädergudarna lägligt har levererat friska och stabila nordliga vindar på sistone fylldes horisonten plötsligt av vackra kitesurfarskärmar. Våra senaste besökare tog två lektioner i denna svåra vattensport. Här ser ni resultatet.

Årsskifte

Gott nytt år! Vi lever, mår bra och har haft några härliga dagar i sällskap med goda vänner på kortbesök med Kenya-mått mätt. På fyra dagar lyckades vi äta på alla de restauranger som vi uppskattar mest här i Diani Beach och så firade vi på ett mysigt och lyckat sätt in det nya året med tillsammans med grannfamiljerna på vår takterass.

Att förbereda för fest och att gå på kalas som barnfamilj var en ny upplevelse för oss. Vi ansvarade för att ordna potatisgratäng till 15 personer motsvarande hälften av sällskapet samt för desserten bestående av mangomousse. När klockslaget för fördrink började närma sig hade vi fortfarande väl mycket kvar att fixa och Viktor ville promt bli buren. Lösningen blev bärselen. Där satt han stilla i säkert en kvart när jag, allt svettigare, pressade 2,5 deciliter juice ur jättesmå limefrukter till efterrätten. När maten var i hamn återstod 20 minuter av förberedelsetid. Det blev dusch och påklädning för hela familjen, därefter sminkning och hårfix i rekordfart. Skönt att vi slapp trassla på oss ytterkläder! Jag lämnade i vanlig ordning skorna hemma och knallade barfota med Viktor på höften tre trappor upp där en läcker fördrink serverades. En stund senare hade jag gott om dregel på klänningen, ett antal halva konversationer i bagaget och en liten son som började bli hungrig efter att ömsom ha charmat omgivningen med att försöka skrämmas (bu!) och ömsom velat testa allt annat än lämpliga aktiviteter för sin ålder; "nej Viktor, det där är vuxendryck", "Viktor, aldrig klättra på muren"eller "be om hjälp när du ska gå i trappan Viktor".

Lugnet lade sig när barnens mat dukades fram samtidigt som en supergod hummersoppa serverades till förrätt för vuxna. Våra gäster log åt bordsplaceringen där stora ljusa figurer på inhyrda plaststolar varvades med mörka ett- och tvååringar i olika typer av barnstolar. Efter denna middagens del ett blev det plötsligt och tillfälligt nästan tomt på taket. De små skulle nattas och varmrätten förberedas. I samma veva lämnade kvällens mest otippade gäst Ken Ring och hans sällskap vårt område och drog vidare till nästa fest.

Till huvudrätten hade barnen ersatts av en rad olika baby watch-modeller på bordet och vi fortsatte att ha mycket trevligt i den nu riktigt mörka kenyanska kvällen. Så småningom när såväl efterrätt som en drink från groggbuffén hade intagits hörde vi Viktors gråt i vår iPhone. Erik rusade dit och sen såg vi inte honom på en stund. När jag tittade in vid kvart i tolv snusade mina båda killar gott bredvid varandra i sovrummet. Erik hann kvickna till lagom till sprakande fyrverkerier, skålar i plastglas och många skratt vid det kenyanska tolvslaget. Två timmar senare kunde vi säga gott nytt år Sverige medan årets första dopp i poolen klarades av. Efter ett fint årsskifte tror vi på ett riktigt bra 2015!