Vi knyter an

Vi har länge funderat på anknytning. Vad behövs för att skapa en trygg anknytning mellan barn och föräldrar i familjer som bildas när barnen är ett, två eller flera år gamla? Vad kan göras för att hjälpa processen på traven? När vi har läst på en del av denna digra vetenskap har vi fastnat för målsättningar som fasta rutiner, rikligt med kroppskontakt genom att t.ex. dela säng och använda bärsele, omfattande ögonkontakt t.ex. vid matning och lek och så tid - mycket tid för sig själva i den nybildade familjen.

Hur går det då en dryg månad efter att vi har fått äran att bli föräldrar till en fantastisk liten ettåring? Jo tack, vi knyter an men vi är medvetna om att vi har en lång väg att gå. Att vi trivs utmärkt ihop och att vi tycker oerhört mycket om varandra måste vara en bra grogrund för en trygg anknytning. Tecken på att vi borde vara på rätt spår är att vi har fått till hyggligt välfungerande mat- och sovrutiner, att Viktor gärna är mycket nära oss såväl vid aktivitet som vid vila, att han sträcker sig efter oss, leker med oss, härmar oss och ofta ler mot oss eller skrattar med oss, att han tittar oss djupt i ögonen och följer oss med blicken om vi rör oss i närheten av honom och att han vågar visa allehanda känslor för oss. Vad vi än så länge inte är säkra på är hur exklusiv Viktor tycker att vår relation är. Vi vet exempelvis inte om han skulle bli orolig om både Erik och jag var utom synhåll en längre stund eller om han skulle nöja sig med att bli tröstad av någon annan om han skulle slå sig men vi tänker inte testa än på ett bra tag. Vi vill låta vår anknytningsprocess ta den tid som behövs och tid det har vi lyckligtvis gott om här vid den kenyanska kusten.