Gruppen blekhyade européer i Kenya är liten - vi lever just nu som främlingar i ett fjärran land. Så fort vi kommer bortanför turiststråken kan folk reagera på våra utseenden men vi blir väldigt väl bemötta. Vår bedömning är att det inte enbart beror på att vi kan betraktas som inkomstbringande turister. Många hälsar på oss, här och var får vi glada tillrop och spontana frågor som visar på uppriktig nyfikenhet och intresse. Welcome, ropade en man med skruttiga tänder på en rostig cykel en bit upp på grusvägarna bakom vårt boende häromdagen. Trots att vår livsstil måste betraktas som rena lyxen för en stor del av lokalbefolkningen har vi inte en enda gång känt oss ovälkomna eller illa till mods för att vi beter oss udda eller ser annorlunda ut.
Vår son är född i Kenya. Det enda som skiljer honom från en svenskfödd ettåring är att han har en fantastiskt vacker hudfärg. Innanför vårt boendes murar är vår familjesammansättning den normala. Ingen annanstans kommer vi att leva i en så skyddad verkstad för mörka barn med ljushyade föräldrar.
Så slår valresultatet ned som en bomb! Vill vi komma hem till ett Sverige där 12,9 procent av befolkningen genom sin röst uttalar att de inte vill beblanda sig med personer av utländskt ursprung (eller till en av våra hemkommuner där motsvarande siffra är över 21 procent)? Vi blir nedstämda och lätt illamående över denna trångsynthet och brist på humanitet men vi måste hoppas att något gott kommer ut av valresultatet. Nu kanske integrationsfrågor kommer att tas på större allvar vilket förhoppningsvis och på sikt kan bidra till att Sverige blir ett varmare, mer spännande och mer komplett land där främlingsvänlighet främjas och kulturer uppmuntras att mötas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar