Oh, vilken dag!

Vi landade i Nairobi ungefär när solen gick upp sådär strax efter sex i måndags morse. Precis som utlovat mötte representanter för KCH, organisationen som driver barnhemmet, oss utanför ankomsthallen. De hjälpte oss med vår megapackning och så fort allt var instuvat fick vi frågan hur dags vi, efter att ha sovit en stund och fräschat till oss efter flygresan, skulle vara redo för avfärd till barnhemmet. Erik och jag tittade på varandra och svarade samtidigt att två timmar nog skulle vara lagom. De skrattade åt oss - så ivriga behöver ni inte vara - och det beslutades att vi istället skulle hämtas upp kl 13 utanför den lägenhet som KCH har att tillgå och som vi får hyra under vår uppstartstid här i Nairobi.

Vi sov en stund, åt lite, klädde på oss lite lagom fina kläder och sprang på toa ett tiotal gånger innan bilen återigen stod utanför entrén. Vi tycker att vi har hållit oss lugna länge men väl framme på kenyansk mark slog nervositeten inför mötet med vår son till illa kvickt. Lika snabbt försvann den igen ett par timmar senare när vi fick se en liten, liten del av en allra första tand...

Framme på barnhemmet blev vi presenterade för kontorets personal innan vi placerades i ett rum innanför receptionen med en gul soffa och några leksaker. Där fick vi först en ordagrann genomgång av det dokument som gör vår son tillgänglig för oss att adoptera. Därefter sammanfattade barnhemmets sjuksköterska vår lille killes hälsosituation med att han redan går stadigt på "the road to health".

"Are you ready?" Sjuksköterskan inväntade våra nickningar och öppnade sedan dörren för tre vuxna och ett litet barn - vårt barn. Kvinnan som bar honom vände hans ansikte mot oss och sträckte honom genast över bordet till mig. Vi blev helt förstummade. "He is so cute", var det enda jag fick ur mig. Då var personalen redan på väg ut igen. "We will give you some time", viskade någon. Så blev vi alldeles själva, vi tre i familjen B.

Du tittade storögt på oss och grep fast tag i de långa öronen på det mjuka lilla gosedjur vi gav dig. Några tårar trillade nedför dina kinder och du var uppenbart mycket skeptisk till oss en stund men efter en liten promenad och en paus på en gunga vände det sakta. Innan dagen var slut och vi skickades hem blev det många leenden där den första halva tanden tittade fram och flera gånger skratt så det gurglade eller kluckade. Oh, vilken dag! Imorgon och många, många, många andra dagar har vi den stora lyckan att få se dig, krama dig, busa med dig och sjunka in i dina vackra mörka ögon igen.