Barnbeskedet

Klockan var strax efter 17 i tisdags kväll. Ett okänt nummer dök upp på displayen. Jag kände instinktivt att det måste vara en säljare och övervägde en sekund eller två att strunta i att svara men tänkte okej och lyfte luren till örat. Det var vår kontaktperson på BFA (adoptionsorganisationen) som började med att fråga om vi hade tittat på något boende i Diani Beach där vi har tänkt oss att bo.

- Ja lite grann, men det där löser vi när det blir dags, svarade jag lite väl hurtigt.
- Jag ringer dig med en glad nyhet, fortsatte hon. Vi har ett barnbesked till er.
- Är det sant? Oh, vad glad jag blir! Redan?

Det var bara fyra veckor sedan vi fick NAC-besked och beskedet om ett barn hade kunnat dröja betydligt, betydligt längre än så. Glädjen vällde fram i mig. Jag kunde inte sitta still utan reste mig upp och ned flera gånger på kontorsstolen.

- Vill du veta lite mer? frågade BFA helt lugnt.
- Ja, ja självklart. Plötsligt satt jag blixtstilla med en penna i handen.
- Ni har fått en liten son, en pojke som precis har fyllt ett år. Han heter J och han är fantastiskt söt.

Oh, herregud nu händer det, tänkte jag och skrev ordagrant ned vad hon sa för att kunna återberätta för Erik.

- Jag kommer att skicka allt material inklusive foton per mail till er nu så hörs vi igen imorgon när ni har läst igenom allt, sa BFA.
-    TACK! TACK! var det enda jag fick fram.

Vi avslutade samtalet och jag tryckte direkt fram Eriks nummer istället. Inget svar på första försöket – några oroliga steg runt i rummet – inget svar heller på försök nummer två. Jag vände mig mot fönstret för att kasta en blick på ovädret men det var så mörkt utanför att jag möttes av min egen spegelbild och det största leendet jag tror att jag kan prestera. Tredje gången svarade Erik.

- Hallå, hallå, hallå…

Han var hemma i sommarlägenheten där täckningen stundtals är hopplöst dålig.

- Erik, gå till fönstret, sa jag. Som att det brukar hjälpa…
- Hallå, hallå, hallå…hej!

Till slut hörde han mig.

- Erik, BFA ringde. Vi har fått en son!

Jag upprepade informationen som jag just hade fått, svarade ja på frågan om Erik fick berätta för en kompis först av alla eftersom de egentligen skulle cykla mountainbike en stund senare.

- Absolut, gör det, sa jag, om det är ok att jag berättar för vikarien i rummet bredvid. Jag kommer hem så fort jag kan!

Jag drog på mig jackan, fällde upp paraplyet och rusade hemåt. Ett kort stopp för att köpa jordgubbar till den väntande välkylda champagnen blev det och sen jogging hem i ösregnet. 50 meter från porten ringde Erik.

- Var är du? Hans iver att öppna mailet var uppenbar.

Efter ett mycket glatt möte i hallen, tog vi kort på oss själva, korkade upp champagnen, satte oss i soffan, tog några lugnande andetag och öppnade mailet. Sakta scrollades bilden av en liten pojke fram. Vår son! Så vacker, helt underbar! Stora mörka ögon med mycket liv i. Så liten, så himla fin!

Ny fotosession följde. Vi tog de första familjebilderna med bilden på vår son emellan oss. En lång stund satt vi tätt tillsammans och tog in innebörden av alla dokument kring vår pojke. Sen delade vi nyheten. Så många är så glada med oss och vi känner så stor tacksamhet.

Den första juli 2014 var dagen då vi blev föräldrar. Mer rätt hade det inte kunna kännas!