Bonding time

De allra flesta av våra vakna timmar de två senaste dagarna har vi tillbringat på barnhemmet för det som kallas bonding time - tid för att lära känna varandra. Vi har valt att vara mycket utomhus. Vi leker på gräsmattan och har framgångsrikt invigt vår bärsele genom promenader runt området på pappa Eriks och på mamma Elins mage. Ungefär varannan timme serveras mat som lagas i samma lilla hus där vår son har bott fram till nu och han öppnar gladeligen munnen till nästan varenda sked vi ger honom. Det är en stor lättnad och ett tungt skäl till hans runda goa kinder.

Så här långt går allt väldigt smidigt; matning, bad, blöjbyte, nattning, påklädning, lek, bus och mys. Vi räknar med tilltagande motstånd ju mer vi knyter an till varandra men just nu är vi glada och nöjda alla tre. När lillkillen fångar våra blickar och håller dem kvar länge, länge eller när han lägger huvudet mot våra bröst och verkar njuta i bärselen smälter vi. Han är supergo! Bonding time tär dock på krafterna. När vi nattar honom för siesta somnar han, med två fingrar i munnen, på några sekunder.

Våra två sista kvällar utan barn i huset har Erik och jag inte haft några större planer än mat innan läggdags. Att snabbt koka ihop lite pasta gick sisådär i tisdags då lägenheten var mörk och elen som bortblåst. Det fick bli skafferitömning och vitt bröd med jordnötssmör och sylt istället men vi var (nästan) lika glada för det. Vi har också sett de två första avsnitten av Downton Abbey på paddan innan välbehövlig nattvila. Idag flyttar vår son med hem till oss. Han är så otroligt välkommen!