Att sätta fingertoppen på ringklockan till sitt eget hus för att välkomnas av sina hyresgäster som väldigt vänligt har bjudit in till fika är en speciell känsla som vi numera är bekanta med. Omgivningarna såg ut som när vi lämnade dem i mitten av maj bortsett från att vårlik grönska bytts mot högsommargrönt. Gatan var, som alltid, lugnet själv och huset det stod där tryggt och stabilt med sin kännetecknande varmröda dörr. Vi klev in, kände igen oss, skuttade (åtminstone en av oss) omedvetet hemtamt uppför trappan till övervåningen där dörren, precis som vanligt i sommartid, stod öppen till uterummet. Vi bjöds på fantastiska kakor och gott kaffe ur mycket välbekanta muggar. Jag kom på mig själv med att ha dragit upp benen i stolen på ett sätt som jag annars aldrig skulle ha gjort vid ett första besök hos nya bekanta men det var ju min alldeles vanliga uterumsstol - den jag intagit mängder av frukostar, middagar och fikor i.
Det var trevligt, till och med mycket trevligt och vi är säkra på att våra hyresgäster kommer att ta väl hand om vårt hus. Det allra mest glädjande var hur väl den lille sonen verkade trivas på skogstomten. Skutt och lek på vår baksida - det är precis så vi har tänkt oss att det ska se ut framöver. Allt kändes bra, men det kändes just nu inte som hemma. Det kommer att bli lätt att komma tillbaka men för tillfället och många månader framåt kommer hemma att vara någon annanstans. Hej då huset, vi ses en annan dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar