Hjälp ej stjälp!

En främmande kvinna med ett litet barn i liggvagn vänder sig till en nybliven mamma jag känner med ilskna ord om hur hon kommenterar sin lillas oro och gråt. Varför? Till vilken nytta? Min vän är en fantastisk person och en mycket kärleksfull mamma. Allt hon hade sagt om sitt barn var i mina öron uttryck av ömhet och omsorg. Vad får en främmande person att med kritisk ton blanda sig i ett fint samspel mellan mamma och barn? Varför inte istället komma med tips om hur barnet kan finna lugn? Det kan inte vara lätt för någon att vara (nybliven) förälder. Varför inte dela med sig av erfarenheter och försöka hjälpa sina medmänniskor och mammakollegor? Hjälp istället för stjälp!