I tidiga tonåren gjorde jag och en kompis en föräldrafri utflykt från vår stad till Stockholm Water Festival. Jag överöstes med nya intryck; så breda gator, så trångt överallt, långa tunnelbanevagnar, många och långa rulltrappor, folk som gick mot rött, nya lukter i varje gathörn och så känslan av att bara följa med strömmen i festivalyran. På en öppen plats nära vatten (skulle kunna ha varit Nybrokajen) passerade vi ett indianliknande tält från vilket en äldre kvinna stack ut sitt hucklebeklädda huvud. "Vill ni bli spådda flickor?" Jag var skeptisk och kanske lite rädd men min kompis nickade entusiastiskt och vi klev in genom springan i tältduken. Kvinnan frågade vad vi hette och på vilket klockslag vi var födda. Hon tittade djupt in i en spåkula och sen flödade orden. Jag minns bara en sak: "Elin, ditt hem är din borg. Du vill vara hemma och du flyttar inte gärna."
Det här kom jag att tänka på mitt i flyttröran häromkvällen. Vi packar ihop och låser in stora delar av vårt bohag, vi hyr ut vårt hus till främmande människor, vi flyttar in i någon annans hem för en period och vårt mål är att hitta ett trivsamt boende i ett östafrikanskt land som vi aldrig har varit i tidigare. Samtidigt har jag tömt mitt rum på jobbet, packat ned mina saker i två flyttkartonger, satt upp vikariens namnskylt på dörren och fäller nu upp min dator på den arbetsplats som råkar vara ledig för dagen. Hur känns då detta? Jo tack, riktigt bra. Jag gillar omväxlingen. Mitt hem är inte alls är min borg men det är inte heller där jag hänger min hatt. Jag har inte någonting emot att flytta om det inte blir alldeles för ofta och om det är av ett positivt skäl som att flytta ihop med en älskling, flytta in i ett eget hus eller flytta till en liten lägenhet i väntan på avfärd till Kenya.
Mitt hem är ett ställe som jag vill komma tillbaka till, där jag finner lugn och mår bra. Sist men viktigast är att mitt hem är där jag bor tillsammans med Erik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar