"Tänk när ert barn sover hos er för första gången" sa en härlig person i vår omgivning och fick tårar i ögonen vid tanken. Ja, den kvällen har vi försiktigt fantiserat kring och romantiserat en aning men vi vågar inte riktigt följa tanken till dess slut. Vi väntar barn under glad förväntan och tillförsikt och vi smider planer för tillvaron som familj men vi upplever ibland att små moln av oro tränger sig in bland de rosa och vi känner stundtals en svag rädsla för att något ska gå fel. Vad gör vi om vi inte känner kärlek till barnet? Hur kommer vi att reagera om barnet är skadat eller sjukt? Tänk om vi inte tycker om barnets utseende. Även dessa tankar blir hängande obesvarade i luften men vi lugnar oss i tron att de skulle dyka upp även om barnet skulle vara på väg till oss via magen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar