Insikt i Gambia

Hösten 2008 åkte vi på semester till Gambia. Det var vårt första riktiga besök på den afrikanska kontinenten och det blev en varm vecka fylld till bredden av nya intryck. Vi upplevde bland annat:

• fågelskådning i gryningen från långa kanoter på floden – red eyed dove var det enda fågelnamnet som vi förstod,
• spänningen i att lifta då lokaltaxin hade gått sönder på väg mot den närmaste staden Banjul,
• den livliga fiskmarknaden från vilken en kvinna i varje familj på huvudet bar hem fisken på gropiga så småningom fullständigt becksvarta vägar för att i en enkel boning genast tillreda den och äta upp den i brist på kylmöjligheter 
• och sist men inte minst oerhört pratglada lokalbor som vi uppfattade kände en väldig stolthet över och kärlek till sitt land.

Den näst sista dagen var vi med om något som skulle komma att bli betydelsefullt. Vi tog hjälp av en lokal guide för att upptäcka landets största stad Serrekunda och hamnade omgående i ett myller av försäljare, varor och potentiella kunder på en intensiv marknadsplats. Guiden gick före oss igenom en trång gång där vackra bastkorgar i långa rader fanns till försäljning. En kvinna som vi skulle behöva passera väldigt nära stod med sidan vänd mot oss och Erik och jag kunde inte låta bli att titta försiktigt på hennes son på kanske åtta månader som var fäst med en grön, gul och röd sjal på hennes rygg. Han var otroligt söt och hans mörka ögon var nyfiket riktade mot oss. När guiden passerade kvinnan stannade hon honom och sa något på ett lokalt språk. Sen tittade hon allvarligt på Erik och mig medan guiden tog ett djupt andetag för att berätta för oss vad kvinnan hade sagt. ”Hon vill att ni tar barnet! Hon vill att ni tar pojken med er!” Guiden avfärdade vänligt men bestämt förslaget och med förhöjd puls kände vi kvinnans blick som följde oss tills vi kom utom synhåll.

Detta minne har vi återkommit till många gånger. Vad låg bakom kvinnans uttalande? Hur såg hennes familjebild, försörjning och bostadssituation ut? Hur skulle världen vara om det gick att ”ge bort” sitt barn sådär? Skulle det kunna finnas en chans för oss att uppfylla hennes önskan? Borde vi ha hjälpt henne på något annat sätt? Hur mår den lille killen idag?

Händelsen öppnade mentala möjligheter för att vårt barn skulle kunna vara lika mörkt som en liten pojke från Serrekunda, Gambia, Afrika.