Vilken lättnad!

Den senaste veckan har vi pendlat mellan hopp och förtvivlan (den ena av oss mer hoppfull än den andra) och vi var nog lite nervösa när vi klev in i en förbeställd men försenad taxi för avfärd till Mombasa tidigt igår morse. Skulle domaren vara där? Skulle vi få genomföra vår andra hearing? Skulle vi åka därifrån än mer oroade för den fortsatta processen eller skulle vi få någon typ av glädjande besked med oss hem? Vi parkerade i tid och lyckades för fjärde gången smuggla in otillåten matsäck (Viktors mellanmål och två vattenflaskor) i domstolshuset. Barn i kenyansk domstol förväntas vara välklädda, rena, tysta, mätta och helst osynliga. Det är en utmaning som heter duga när väntan drar ut på tiden i värmen. Av allt promenerande i korridorerna blev Viktor dock trött och somnade mycket lägligt i bärselen ett par minuter innan klockan elva när vi hade blivit lovade ett möte med domaren. Tillsammans med vår delegation bestående av advokat, guardian och socialarbetare kallades vi punktligt till domarens kammare. Hon inledde med att konstatera att pågående adoptionsprocesser kommer att fortskrida normalt fram till dess att nya riktlinjer har fastslagits. Erik och jag fick svära på bibeln och därefter en i taget svara på ett antal frågor - vissa identiska; "Are you married? To whom? Since when?" Erik fick också berätta hur vi planerar för Viktors skolgång och sjukvård om behov skulle uppstå av sådan. Jag fick förklara hur vår omgivning ser på att vi adopterar. Därefter nämndes de rapporter som guardian, socialarbetare respektive Childrens' Department har skrivit om familjen B:s liv och leverne. Lyckligtvis hade ingen instans något att invända mot vår adoption. En kort stund senare lämnade vi byggnaden med ett halvt löfte om domarens judgement redan under nästa vecka. Vilken lättnad! Vi bad taxi-chauffören ta bilden nedan och följde därefter UD:s reserekommendationer genom att lämna ön Mombasa en halvtimme innan fredagsbönen skulle börja. Vi vill verkligen tacka för allt fint stöd vi har fått den senaste tiden. Vänner, familj och Amani-grannar har varit helt fantastiska mitt i vår känslomässiga berg- och dalbana.