För ett par månader sedan när vi skrev inlägget Gravida? trodde vi att barnväntan via adoption skulle göra oss väldigt jämlika i förberedelserna inför vårt föräldraskap - ingen av oss går ju med en växande mage. På sistone har vi dock kunnat konstatera att kvinnliga graviditetshormoner nog kan slå till även om det inte är ett biologiskt barn som är på väg. Vi har varken hittat eller letat efter några vetenskapliga bevis för detta, inte ens jämfört med andra blivande adoptivmammors upplevelser, men i fru B:s individuella fall känns det för tillfället som att hormonerna är lite i svajning. Ett par gånger den senaste veckan har förvandlingen från ovanligt glad till arg som ett bi gått på bråkdelen av en sekund. För ett par månader sedan trodde inte heller någon av oss att vi skulle kunna bli speciellt känslomässigt påverkade av vår väntan på barn innan vi hade sett en bild på den pojke eller flicka som valts ut just till oss. Även där gick vi bet i prognosen. Aldrig i livet att vårt barn ska dricka välling ur nappflaskor med gift i eller inte få samma skydd mot malaria som sina föräldrar! Finns det någon där ute som förstår denna blivande mamma?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar