Att ventilera

När jag trycker på knappen publicera om en stund är det för hundrade gången i Kotten-bloggen. Mer än tre månader har gått sedan berättarlusten fick ta överhanden och tankar, känslor och praktiska förberedelser började pysa ut i skriven form. Rädslan för att få bloggmässig skrivkramp är numera borta - det bubblar ofta över av teman som vill ut. För min/vår del fyller bloggen flera viktiga funktioner:

• daglig ventil - det är så skönt att skriva av sig
• verklighetsförankring - regelbunden påminnelse om att vi snart ska bli föräldrar även om Kenya-resan ibland känns avlägsen
• dokumentation - det kan vara kul för oss och för vårt barn att i efterskott läsa om hur vi resonerade när vi väntade på honom/henne

En mycket stor bonus i sammanhanget är att ni är ett gäng som troget läser våra inlägg. Vi har bara spritt adressen till några nära och kära som vi trodde kunde vara intresserade men en del andra har också lyckats hitta hit och det är givetvis mycket välkommet. Vi är glada att ni vill dela den här resan med oss!

Äventyr

I skarven mellan två roliga helgaktiviteter tillbringade jag en timme på ett café på centralen i Stockholm imorse. Det serverades gott kaffe och behaglig lågmäld musik ur högtalaren ovanför mig. Många hann passera förbi, en del på väg hem och andra på väg mot äventyr. Det plingade till i mobilen och visade sig att just idag bär det av på långvarigt och långväga äventyr för en kär vän och hennes stora familj. När vi ses igen kommer Erik och jag att vara föräldrar hemkomna från vårt livs resa. Livet är ett äventyr. Vi får ta hand om oss och njuta av det.

Lollo

Igår kväll blev vi snabbt gladare när Kotten fick en mycket genomtänkt och jättefin present - den mörka dockan Lollo. Inget snack - hon kommer att följa med oss till Kenya! Tack kompis säger E, E och Kotten!

Jättesur

Idag är vi inte alls på bra humör. I början av veckan trodde vi att den kenyanska adoptionsapparaten var på banan igen men nu tyder mycket på att något åter har hakat upp sig. NAC (adoptionsmyndigheten) hade ju utlovat två möten per månad för att beta av den backlog som bildats under det senaste halvårets stopp. I mars visade det sig dock bara bli ett möte och det är troligen väl optimistiskt att hoppas på mer än detta månatliga möte framöver. Om dessa ännu inte helt bekräftade uppgifter visar sig stämma till 100% så är det fortfarande ganska många månader kvar till vår avresa. Planeringen svajar!

Kotten i fantasin

"Vem är den där Kotten egentligen?" Befogad fråga från älskad guddotter på snart tre år.

Ja du N, det vet vi inte än men i fantasin är Kotten en liten kille på ungefär 14 månader. Han har precis lärt sig gå och hans knubbiga mörkbruna ben liksom vaggar honom fram än så länge. Han har stora bruna ögon, långa svarta ögonfransar och kortkort krulligt hår. Han gillar att vara klädd i luftiga halvlånga shorts och i t-shirtar med vilda djur på. Han är glad för det allra mesta och ganska busig men han kan bli jättearg om vi inte förstår honom. Hans favoritbok är Max Nalle och hans bästa sång är rockversionen av Bä bä vita lamm.

Om Kotten är någon helt annan blir det också alldeles perfekt. Kotten är vårt barn!

Väder

Väder som man känner att man lever av - det uppskattar jag (till en viss gräns givetvis). Jag tycker om när vinden rycker tag i håret, när kallt regn träffar ansiktet och jag gillar, åtminstone för korta stunder, att streta fram i motvind. I morse var det snålblåst och snöblandat regn när vi stack ut näsan genom dörren och det kändes (jag skojar inte) uppfriskande. Sol och vårvärme får vi garanterat en annan dag ☼.

Det lutar åt att vi kommer att bo vid kusten nära Mombasa under vår tid i Kenya och då blir det väderförutsättningar som vi inte alls är vana vid. Vad vi förstår går dygnsmedeltemperaturen inte ned under 27 grader. På nätterna är det sällan kallare än 20 och vattnet verkar hålla sig över 25 grader för det allra mesta. Regnar gör det oftare under perioden april till september än under vinterhalvåret oktober till mars. Luften är fuktig. I Nairobi, som ligger 1700 meter över havet, är det kallare och torrare luft än vid kusten och där finns två årliga regnperioder men klimatet verkar ändå kunna gå att jämföra med svensk sommar. Det kan bli riktigt, riktigt svettigt det här!

BB

Nu händer det saker i köerna! De första svenska familjerna på mycket länge har fått sina efterlängtade barnbesked (BB) från Kenya. Hjärtat slår lite fortare än vanligt när vi får ta del av sådana glada nyheter och vi upplever att en uppsluppen och lättad stämning sprider sig i de forum på Internet där många blivande Kenyaföräldrar väntar. Skönt att systemet fungerar igen, tillfredsställande att väntans tider inte behöver bli oändligt långa och lite (eller stundtals ganska ordentligt) läskigt att det snart är vår tur! Vi lovar att hålla er uppdaterade.

Hyra?

Någon som känner någon som vill hyra ett hus i lugnt och naturnära område strax utanför Stockholm? Hör av er så skickar vi gärna länkar till de annonser vi har ute på nätet.


Morgonpromenad 25 mars

Sälja kombin?

Bara ett par veckor efter att vi hade gift oss sa vi adjö till Choen, en mycket omtyckt vit liten Polo som vi dragit land och rike runt i, och slog till på en Saab 9-3 sportkombi. Vår nya (då gigantiska) vuxenbil tänkte vi skulle rymma både liggvagn och matkassar. Sex år senare har vi inte kört många barnvagnar i det bagaget men där har det fraktats en rad olika cyklar, alldeles för långa brädor och många välfyllda helgpackningar. På senare år har vi även införskaffat utrustning för att, på bilen, kunna förflytta våra guldklimpar - kajakerna. Nu när vi är på väg till Kenya har vi gång på gång ställt oss frågan om vi ska sälja kombin men nej, det tar emot. Bara vi hittar en bra förvaring eller förvaltning så behåller vi Saaben och låter den så småningom och till slut bli en barnfamiljsbil.

Gött!

Vår sista weekend-resa på tu man hand på ett tag blev precis så bra som vi hade tänkt oss. Vi har ägnat oss åt skidåkning och total avkoppling i Alagna Valsesia i italienska Alperna. Första dagen strålade solen och vi med den när vi tog oss nedför sluttningarna på ett tunt lager av spring snow (sorbet). Dag två fick vi uppskattad nysnö under skidorna men vi tog oss fram som i ett mjölkpaket - allt var vitt av dimma och ihållande snöfall. Vi har också passat på att läsa mycket, att lyssna på ett antal avsnitt av Nairobipodden och att sova, sova, sova. Lägg till det lokala godsaker som Nebbiolo-vin, ost och charkuterier så förstår ni att det inte har gått någon nöd på oss de senaste dagarna. Vi konstaterar slutligen att vi uppskattar två italienska maträtter på p men att vi framöver kommer att undvika en tredje - polenta. Nu bär det av hemåt igen. Gött!

Färgglatt!

Vi gillar färgglada kläder, den ena av oss kanske lite mer än den andra. När vi nu börjar haja att det verkligen kommer att bli ett barn för oss går det också lite lättare att föreställa sig att det är vi som - åtminstone i början - kommer att få välja vad barnet ska ha på sig. Det måste vara ödet att det är ett mörkt barn vi väntar. Precis varenda rejäl färg kommer troligen att passa bättre än pricken över i:t på vårt barn. Knallgult, varmrött, skogsgrönt och medelhavsblått - oh, vad roligt det ska bli med lite shopping så fort vi får reda på hur stor vår Kotte är!

Helglektyr

I helgen är vi ute på äventyr. Med på resan är dessa små häften som vi redan har gluttat lite i. De har ett par år på nacken men innehåller massor av matnyttig information om fenomenet adoption ur olika synvinklar. Bara att sörpla i sig!

Hormoner

För ett par månader sedan när vi skrev inlägget Gravida? trodde vi att barnväntan via adoption skulle göra oss väldigt jämlika i förberedelserna inför vårt föräldraskap - ingen av oss går ju med en växande mage. På sistone har vi dock kunnat konstatera att kvinnliga graviditetshormoner nog kan slå till även om det inte är ett biologiskt barn som är på väg. Vi har varken hittat eller letat efter några vetenskapliga bevis för detta, inte ens jämfört med andra blivande adoptivmammors upplevelser, men i fru B:s individuella fall känns det för tillfället som att hormonerna är lite i svajning. Ett par gånger den senaste veckan har förvandlingen från ovanligt glad till arg som ett bi gått på bråkdelen av en sekund. För ett par månader sedan trodde inte heller någon av oss att vi skulle kunna bli speciellt känslomässigt påverkade av vår väntan på barn innan vi hade sett en bild på den pojke eller flicka som valts ut just till oss. Även där gick vi bet i prognosen. Aldrig i livet att vårt barn ska dricka välling ur nappflaskor med gift i eller inte få samma skydd mot malaria som sina föräldrar! Finns det någon där ute som förstår denna blivande mamma?

Sömntuta

Lycka är att få två uppspelta syskon att somna i nästan "rätt" tid. Igår kväll låg jag där mittemellan barnen och hade första gradens tvångstankar om att jag skulle somna före dem. Det hände inte denna gång heller men som den sömntuta jag periodvis är på kvällskvisten är risken uppenbar när jag, kanske med sömnbrist i kroppen, ska natta Kotten framöver. Att ligga vaken och tyst i mörka rum är långt ifrån min starkaste sida. Familjen B måste hitta vettiga rutiner för att Kotten, inte mamma, ska vara den som sussar sött efter en liten stund.

Packning påbörjad

Jag kunde, efter ett tips från coachen, inte låta bli att inhandla dessa attiraljer på lunchen idag. De läggs till Kottens lilla hög av saker som ska åka med till Kenya. Packning därmed påbörjad! 

I blickfånget

Så fort vi har blivit Kottens föräldrar kommer vi att få vänja oss vid att dra främmande människors blickar till oss. Under tiden i Kenya kommer vårt barn att se ut som de flesta andra (möjligen något sötare;) medan vi ofärgade vuxna - som visserligen kanske mörknar något under solen - jämförelsevis kommer att se ut som spöken med hår vitt som krita. Väl hemma i Sverige igen kommer vår omgivning också att reagera på sammansättningen av vår familj, men en familj är just vad vi kommer att bli och det tror vi inte det kommer att råda några som helst tvivel om.

Utsikt

Under en väldigt mysig familjesammankomst i Småland i helgen har vi haft förmånen att vakna upp med utsikt av först en spälsäng och, efter uppdragen gardin, en strålande vacker sjö. Tack för den här gången. Vi kommer gärna snart igen!

Bröllopsdag

Idag är det sex år sedan vi stod i vapenhuset i den lantliga sörmländska familjekyrkan hand i hand med hårt bultande hjärtan när kyrkklockorna började ringa. Efter att ha lovat varandra evig kärlek bubblade skratt och lycka medan ris regnade ned över nyblivna herr och fru B. Den efterföljande festen blev precis som vi ville ett rejält och glatt kalas med fina, personliga tal, en visslande och gitarrspelande präst och så dans inpå småtimmarna. Vilken härlig dag! Åren går fort men vi njuter under tiden. Vi bestämde just att vi, precis som på bröllopsresan, ska åka skidor i Schweiz på vår guldbröllopsdag. 

Veckans fråga

"Har ni hört något mer?" Många undrar och vi uppskattar verkligen allt engagemang och all nyfikenhet kring vår adoption. Tyvärr har vi inte hört så mycket mer om vårt specifika fall på sistone. Vad vi däremot har fått veta är att flera andra svenska familjer har blivit godkända i den kenyanska adoptionsmyndigheten NAC efter det flera månader långa uppehållet. Därmed har de klarat av det näst sista formella steget på vägen mot Kenya, precis det steg som vi går och väntar på att få ta. Efter godkännandet kommer så småningom barnbeskedet från Kenya men några sådana verkar det inte ha trillat in i de svenska familjerna än så länge. Vi och många med oss fortsätter att vänta.

Två tillskott

I våra familjer är det syskonen - inte vi - som har begåvats med de konstnärliga talangerna. Nu har lillebror konstruerat ett vackert släktträd med våra föräldrar i stammen, E&E utmed en gren till vänster och bror, svägerska och brorsdotter i lövverkets högra del. Där finns också två rutor, en på var sida, utan namn men med årtalet 2014 prydligt inpräntat. "Väntar bara på våra tillskott!" skriver käre bror. Det kan mycket väl bli födelsedag och fådelsedag (ett av adoptionsvärldens interna begrepp) tätt inpå varandra. Två kusiner väntar på att få mötas och vi andra i trädet längtar efter dem.

Trevlig vana

Att sitta kvar en liten stund på jobbet om kvällen för att publicera ett blogginlägg som oftast har tillverkats dagen innan för godkännande av familjen B:s redaktör är en vana som jag passar på att uppskatta. Det kommer att bli andra prioriteringar när Kotten är vår och andra bullar när tider ska passas för hämtning på förskola framöver.

  

Bra annorlunda

I helgen som gick hade jag turen att vara medbjuden på ett riktigt roligt evenemang i en stor och mäktig schlagerarena. 

I samband med det träffade jag många trevliga nya människor. Några pratade om sina familjer och frågade vänligt om jag har barn. "Nej, inte än" blev mitt spontana svar "men snart" tillade min kompis tillika min proffsiga värdinna för aftonen. Reaktionen blev frågande blickar - där stod ju jag med ett vinglas i handen - och jag kände att det var läge att förtydliga; "vi väntar barn genom adoption". De bekymrade ansiktsdragen försvann och välkomna intresserade frågor följde. Det är onekligen ett annorlunda sätt vi väntar barn på men även i min mage pirrar det härligt.

Plugg

Vid middagsbordet hos goa kloka vänner har det kläckts flera idéer som vi har haft stor nytta av inför vår kommande resa. Senast fick vi fart på den slumrande tanken om att söka distanskurser på högskolor eller universitet till hösten för att på så sätt få möjlighet till en extra inkomst i form av studiemedel under tiden på plats i Kenya.

Ok, dags för lite research. Snabbt konstaterar vi att VHS, Verket för högskoleservice, har ersatts av UHR, Universitets- och högskolerådet, sedan vi var i den här branschen senast men att vi via klassiska CSN, Centrala Studiestödsnämnden, fortfarande har rätt till studiemedel eftersom vi "bara" har nyttjat tio respektive elva av de tolv terminers studiestöd som finns tillgängliga per person.

På www.antagning.se hittar vi hundratals "distansutbildningar utan sammankomst" så det är bara att välja och vraka. Vad sägs om albanska, fiskfysiologi eller estnisk satslära? Nja, för vår del lutar det mer åt någon kurs i engelska, pedagogik, idrottslära, Corporate Social Responsibility eller kanske i skrivande för webben. Det här känns (än så länge) riktigt roligt!

Finns inte mer

Vår fantastiske, levnadsglade, outtröttlige vän och kusin Anders, finns inte mer. Flera gånger har han besegrat cancern, den lömskaste sjukdomen av alla, men de senaste veckornas match förlorade han obegripligt nog i torsdags kväll. Det känns tomt och tungt. Vi är nedstämda men samtidigt så oerhört tacksamma att vi fick dela många av Anders sista timmar med honom och hans stora familj.

I somras var det Anders som hjälpte Erik att cykla runt Vättern på ny rekordtid för de båda, innan jul planerade Anders maten till den bröllopsmiddag för dryga hundra personer som vi var på förra helgen, i början av det nya året funderade Anders på hur han skulle göra för att genomföra ett fjällmaraton i augusti och för bara ett par veckor sedan diskuterade vi när Anders skulle ta med sig familjen för att hälsa på oss i Kenya. Med en inställning och kämparglöd som Anders borde cancer kunna utrotas och alla sjuka botas. 

Vår son - om det är en son vi väntar - kommer att heta Anders i andranamn. Det är bestämt sen en tid tillbaka och vi kan inte tänka oss ett bättre alternativ. 

Slutligen vill vi säga att vi bär med oss många väldigt glada minnen Anders, att våra tankar går till din fru och dina två underbara barn, till dina föräldrar och din bror samt att vi som har livet och hälsan i behåll måste, måste vara rädda om det och om varandra. Vila i frid.

Skönt lokalt

Idag startade vi med en långpromenad och en välgörande frukost på ett lokalt bageri där vi kan tänka oss att smita in för en fika någon gång då och då som föräldralediga tillbaka på hemmaplan. Uppfriskade med sol och vårvindar på morgonkvisten.

Ledsamt

Idag finns ingen bubblande inspiration eller skrivarlust. Vi har drabbats av en sorg i hjärtat som vi återkommer till en annan dag. Ta hand om varandra så länge!

Fin bild från en dag vi aldrig kommer att glömma

Identiteter

Det är skönt att först och främst vara sig själv men jag är också fru, dotter, syster, svärdotter, faster, svägerska, ingift moster, kompis, gudmor, kollega, kusin med mera - lyxigt! Tänk att den dagen närmar sig när jag äntligen även ska bli mamma. "Hej det är A här, L:s mamma" hörde jag från rummet bredvid mitt på jobbet. En vardaglig mening med kärleksfull innebörd som jag ser fram emot att få göra min egen version av. Snart så, snart är vi där.

Ser och hör

”Hur gör ni för att lära er mer om Kenya?” - en relevant, men hittills ovanlig fråga, ställd av en av gästerna under den härliga gångna bröllopshelgen. Något givande svar lyckades vi inte få fram på plats. I efterskott inser vi att vi inte aktivt har sökt så mycket information om vårt barns hemland än så länge men precis som vi bara såg bebismagar när vi försökte bli gravida och många mörkhyade personer när vi funderade på afrikansk adoption (förlåt våra nyfikna blickar) så upplever vi just nu att det rapporteras mycket om Kenya i media.

 

Studio Ett i P1 i fredags om Östafrikas ekonomi fokuserade på Kenya och sändes därifrån (tack för påminnelsen lillebror), på Kunskapskanalen i måndags handlade programmet Konsten att överleva om företagande och uppfinningsrikedom i Kenya (tack för tipset J) och i förra veckan rapporterades det om gayrörelsen i Afrika med Kenya som ett av referenslanden. Vi suger upp det vi ser och hör.

Vi har också införskaffat boken nedan och tänker oss att vi snart är mer bekanta med dess innehåll. Det finns massor att lära sig på vägen till Kenya.

Inblick

I BFAs bildgalleri finns en hel samling jättefina bilder på svenska barn med ursprung i Kenya. Ta gärna en titt.

Support

Oh, jag blir glad av att höra att föräldrar och syskon berättar för sina vänner och bekanta om vår kommande adoption. Ännu gladare blir jag när några av de nämnda familjemedlemmarna får samma typ av frågor som vi (när är det dags, hur gammalt är barnet, varför måste man bo i Kenya?) och att de gör så gott de kan för att försöka besvara dem. Genom att våra familjer pratar om vårt kommande äventyr har vi bland annat fått några extra läsare på bloggen och erbjudits en bilbarnstol för lite större barn.

Våra underbara vänner är också ett enormt stöd. Tänk att det till och med finns någon som på eget initiativ lånar en bok på biblioteket för att läsa på om övergången från sorg över barnlöshet till lycka i väntan på adoption. Vi har en oerhörd tur att vi inte är ensamma i detta utan att vi får både direkt och indirekt stöd från vår omgivning. Tack allihopa för att ni finns vid vår sida!

Mr & Mrs

Herr och fru är de nu, två av våra superfina vänner

och två till i en annan del av vårt avlånga land. Varmt grattis till er alla fyra!