Sista etappen

I samma soffa efter landning på samma flygplats och taxifärd utmed samma väg som dagen då vi träffade Viktor för allra första gången. Vi är i Nairobi! Vi tar det från början.

Familjen B. gick på en alldeles vanlig morgonpromenad en måndag i Diani Beach. Det var vackert ljus på stranden och för ovanlighetens skull hade tidvattnet lämnat vattenpölar av olika storlek och djup i sanden. Vi släppte ner Viktor från bärselen, drog av honom kläderna och på honom en badblöja. Sen sprang han som en kalv på grönbete mellan pölarna och plaskade, hoppade, satte sig och hällde sandblandat vatten över huvudet. Vi njöt och tanken slog oss att om det här är sista gången på stranden så är det banne mig en värdig avslutning. Viktors mellis intogs efter en stund på kanten till en pöl en bit från vår minimala packning. Det var folktomt flera hundra meter åt varje håll så när som på en ensam kille i blått linne. Jag reagerade på att han gick nära vår hög av kläder men vad jag kunde se aldrig precis intill. När vi skulle gå hemåt var mina solglasögon inte där jag hade lagt dem. De var puts väck! Han tog dem den busen! Trist att vara utan men jaja, tänkte vi. Har vi klarat oss så här långt utan att bli av med något, utan att känna oss otrygga, utan någon värre magåkomma eller annan sjukdom och till och med utan alltför otrevliga möten med babianer så får vi vara glada.

Väl hemma igen hade Erik fått ett sms från vår advokat om att vårt adoption certificate var klart. Vi tittade på varandra i en sekund innan Erik sa; nu kör vi! Någon timme senare hade vi bokat flyg, pratat med hyresvärden, meddelat grannarna och våra familjer samt fått ett halvt löfte om att få hyra samma lägenhet som vi bodde i när vi senast var i Nairobi. Framåt kvällen bjöd vi på bubbel och alldeles för sliskig passionsfruktsjuice i trädgården och trivdes gott i spontanumgänge med grannfamiljerna en allra sista gång. När Viktor hade somnat packade vi våra väskor och fördelade en del prylar åt olika håll. Den största mängden tillföll vår städerska som när hon dök upp i morse blev fantastiskt glad och genast ville att vi skulle ta en bild på mig och Viktor tillsammans med henne i en kavaj hon fått ärva. Gårdagskvällen avslutades med ett jättelångt kvällsdopp i mycket gott sällskap. Halv tio idag vinkade grannarna av oss vilket var fint men kändes en gnutta sorgligt. Gemenskapen på gården har varit värd oerhört mycket för oss.

Några timmar senare visade sig incheckning och säkerhetskontroll på flygplatsen i Mombasa vara alldeles för spännande för Viktor som var helt uppspelt och inte alls ville sova middag efter det. Flygningen blev mindre angenäm med en mycket trött tillika mycket högljudd och rörlig liten son. De sista tio minuterna sov han dock som en stock. På vägen från flygplatsen hämtade vi nyckeln till lägenheten i receptionen på Viktors barnhem. Jag frågade om han kände igen sig. Han svarade; momo? Nej, tyvärr Viktor vi är inte hemma hos mormor ännu. Nu blir det några veckor i Nairobi med omnejd för att få de avslutande handlingarna klara innan vi kan åka hemåt Sverige. Just nu pustar vi ut i en mycket välbekant soffa med tigerrandigt överdrag och känner oss tillfreds med att vara inne på den sista etappen av denna fina Kenya-tid.

Bye, bye Diani Beach!