Svensk identitet

Vi syns och märks när vi rör oss bland folk här i Kenya. Vi hamnar i blickfånget för vårt sätt att vara trots att vi befinner oss på en internationellt uppskattad turistort där många västerländska familjer är på plats av samma skäl som vi. Vi ljusa, säkert enligt lokalbefolkningen väl lättklädda långa vuxna bär inte vårt mörka barn i en sjal utan i en bärsele. Ibland kör vi honom i en barnvagn som i kenyaners ögon nog mest liknar ett rymdskepp eller låter honom gå (!) hand i hand med oss vuxna om vi ska några hundra meter till vår närmsta lilla supermarket. Vi är frivilligt utomhus om det regnar, vi springer för nöjes skull, vi åker taxi till affären och återvänder med kartonger fulla av mat och vi pratar ett konstigt språk men kan obehindrat använda hälsningsfraser på swahili. Vi skapar dagligen och oundvikligen uppmärksamhet på kenyansk mark och vi kommer att fortsätta att göra det i Sverige. Många kommer att reagera på den familjekonstellation som för oss redan har blivit det mest naturliga i världen och många kommer att se Viktors färg före allt annat som är vår son. Tankar på det här området bär vi ständigt med oss men vi vänder och vrider lite extra på dem för tillfället efter att ha blivit rekommenderade Mary Juuselas artikel Adopterade sörjer förlusten av den svenska identiteten. Många frågor, färre svar. Läs den gärna!