Fantiserar på barnavdelning

Svängde förbi Åhléns för att fixa ett par ärenden på vägen hem och hamnade efter en stund oplanerat på barnavdelningen. Att titta på saker till barnrum eller på leksaker känns fullt naturligt men där kläder i storlek pytteliten till skolstor radar upp sig är det svårt att känna sig som en blivande förälder.  De små plaggen skulle kunna passa på gudbarn, syskonbarn, kompisbarn, kusinbarn eller kollegors barn men hur skulle de se ut på vårt barn? Det går för tillfället inte att föreställa sig och känslan av att vårt kommande föräldraskap bara är en fantasi sprider sig i kroppen.

På liknande sätt kände vi oss på barnavdelningen på Ikea ett par veckor före jul. Flera i vår närhet har sagt att de känner igen sig från sina graviditeter så kanske (förhoppningsvis) är detta helt normalt, men undra som flundra om inte känslan "vad tusan har vi här att göra?" kan bli än starkare för oss som väntar barn genom adoption för att vi knallar omkring där bland barnprylar utan varken bebismage eller liggvagn. En bild på Kotten känns i dagsläget som det som skulle kunna råda bot på känslan av fantiserande på barnavdelningar.